Ett tidevarv på drygt fyra år har passerat och vi lämnar Sunnanviks vackra flygel och flyttar in till Växjö. Det var inte ett lätt val, men verkligheten valde åt oss och så blev det. Vi har haft fyra underbara år i ett härligt gammalt hus, med knarrande trägolv, automatisk air condition där gardinerna vajade på egen hand när det blåste från sjön, spröjsade fönster genom vilka vi haft fantastisk utsikt över Åsnen, skogen, hästhagarna och det gamla magasinet från 1700-talet. När man svänger ner från landsvägen på grusvägen mot Sunnanvik, så är det som att lämna den övriga världen och köra in i en egen bubbla. Här finns hästarna, fåren, hundarna, rådjuren, älgarna och hararna. Här finns de vackra promenaderna runt fälten, inne i skogen och på de steniga hagarna ner mot sjön. Rofyllt och stilla, nästan som om tiden tog sig en paus, just här på Sunnanvik. Vad kommer jag då att sakna mest? Jo två saker. För det första den fantastiska stjärnhimlen. När det var stjärnklart kändes det som om alla himlens stjärnor hade samlats över Sunnanvik och stjärnorna verkade vara så nära att man nästan kunde nå upp till dem. Den gamla sägnen om att Gud går med käpp uppe i himlen och på käppen har han satt en spik så att den inte ska glida. Spiken gör att det blir hål i himlagolvet och de hålen kallar vi för stjärnor. Vid stjärnorna sitter ibland de som bor i himlen och tittar ner på oss. Den sägnen blev en verklighet, just härute under stjärnklara nätter. Det andra som jag kommer att sakna är Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. Han, som köpte Sunnanvik den 16 augusti 1867 och bodde här i 21 år tillsammans med sin älskade Sophie. När det var fullmåne vaknade jag ofta och gick upp och satte mig i burspråket, vars fönster vetter ut mot det röda 1700-tals magasinet. Och då kunde jag ofta se en mansgestalt, med hatt och en sliten paletå, komma runt hörnet av magasinsbyggnaden. Jag förstod att det var Gunnar Olof för han gick med hjälp av en krycka i form av en hög käpp. Den övre delen av käppen var fäst under armhålan, som sedan med stöd av armen och handen manövrerades som ett extra ben och avlastade trycket på det onda benet. Med hjälp av denna krycka kunde han ta sig runt på ägorna. Kryckan finns kvar i hallen på Sunnanvik.
Men nu vänder vi blad! Sedan några veckor tillbaka bor vi en lägenhet på Kampenområdet, alldeles i närheten av simhallen i Växjö. Lägenheten ligger åt rätt håll mot Sunannvik, Vrankunge, Torne och Grimslöv, där vi fått många trevliga bekantskaper och vänner under de fyra åren och den vänskapen kommer alltid att bestå. Den ligger också åt rätt håll mot Malmsberg, vårt kära torp i Kalvsvik som vi äger sedan drygt 20 år tillbaka. Utsikten från lägenheten vetter över Växjösjön och området här är också både rofyllt och stilla. Vi promenerar på fem minuter till närmaste butik. Totalt har vi fyra mataffärer i närheten, likaså folktandvård, vårdcentral och apotek. Det tar knappt en kvart att gå till centrum, så det är skönt att slippa leta parkeringsplatser när vi ska in till stan. När pandemin är över kan man ta en liten rullväska och gå till stationen och sätta sig på tåget söderut för att hälsa på barn och barnbarn. Närområdet bjuder på härliga promenader runt flera sjöar såsom Växjösjön, Trummen och Bergundasjön. Skulle det bli för långt att gå, ja då kan man bara ta fram cykeln. Precis utanför ett av våra fönster står ett magnifikt monument. Monumentet har konstnären Kenneth Johansson gjort 1992. Det är utformat i Smålands landskapssten, röd och grå granit, och ska få oss att minnas utvandringen till Minnesota. Ett motsvarande monument står i Duluth.
Under flytten till stan kom barnbarnet Vilda, 5 år, på besök. En dag när vi var ute och åkte bil fick vi sällskap av en älgko. Denna händelse blev en ny saga till Vilda som jag delar med mig av här i bloggen. Jag vill passa på att önska mina läsare av bloggen ett riktigt Gott Nytt År. Vi får väl se vad 2021 kommer att bjuda på.
Vänligen, Vibeke
ÄLGKON SOM VILLE LIFTA TILL BOAVRED.
Häromsistens var Vilda, 5 år, på besök hos farmor i Småland. Det var precis under den tiden som älgjakten pågick. Vilda och farmor skulle åka bil ut till Kalvsvik och Vilda satt i sin bilbarnstol i framsätet bredvid farmor. Rätt som det var stod det en älgko alldeles i skogsbrynet vid vägkanten. Farmor saktade ner. Älgkon var alldeles löddrig och blöt av svett. Hennes ögon var stora och rädda. Först stod den alldeles stilla vid skogsbrynet, sen klev den upp på vägen och började springa längs med bilen. Farmor körde mycket sakta för det var lite ishalka på vägen. Hon vågade inte bromsa ifall bilen skulle glida mot älgen. Älgkon sprang bredvid bilen, tittade in genom rutan på farmor och Vilda. Farmor vevade ner rutan så att Vilda skulle få se älgkon bättre. Plötsligt sa älgkon: ”Skulle jag kunna få lifta med er?” Farmor tittade på Vilda med frågande blick. Vilda tittade på farmor och nickade. ”Självklart”, sa farmor. Hon stannade bilen, gick ur och öppnade bakdörren och älgkon klev in och la sig alldeles platt i baksätet. Farmor hade ett par bilfiltar, som hon stoppade om älgkon. En av dem drog hon över huvudet på älgkon.
Så fortsatte farmor och Vilda att köra mot Kalvsvik.
Plötsligt kom det en stor jakthund rusande ut ur skogen och upp på vägen och den skällde och började hoppa upp mot bakdörren på bilen. Farmor stannade och vevade ner rutan. ”Vad håller du på med?”, sa farmor med sträng röst, ”du skrapar ju av lacken på min bakdörr när du gör så där.” Hunden fortsatte att hoppa upp mot bakdörren och skälla som en galning. Då kom en jägare springande med älgstudsaren i högsta hugg. En älgstudsare kallas det gevär som man använder vid älgjakt. ”Har ni sett en älgko springa förbi här?” skrek han. Farmor tittade frågande på Vilda. Vilda tittade på farmor och skakade på huvudet. ”Nej,” sa farmor, ”det har vi inte. Och du, ta din hund, omedelbart, för han håller på att skrapa lacken av min bakdörr. Och om han gör det, då blir det dyrt för dig.”
Farmor körde iväg och älgkon, som hade legat blickstilla i baksätet och knappast andats en gång, skakade av sig filten över huvudet och sa: ”Tack ska ni ha. Ni har just räddat livet på mig.” ”Det var så lite så” sa Vilda vänligt till älgkon.
”Vart ska du i Kalvsvik?” frågade farmor. ”Jo, jag ska till Boavred, om ni vet var det ligger?” Självklart vet vi var Boavred ligger, det vet väl alla människor som bor i Kalvsvik var det ligger. Vi kör dig till avtagsvägen” sa farmor.
”Men vad gjorde du ända här borta? Det är ju flera kilometer från Boavred?” ”Jo,” sa älgkon ”det är ju jakttider och jag har två små älgkalvar i Boavred. När den stora jakthunden kom skällande, började jag springa iväg så fort jag kunde, så att hunden inte skulle få syn på mina kalvar. Jag hade faktiskt sprungit ganska länge när ni om körande och tog upp mig i bilen. Och då var jag trött! Jag tror inte jag hade orkat springa en meter till.”
Nu var de framme vid avtagsvägen mot Boavred. Farmor stannade bilen och öppnade bakdörren så älgkon kunde hoppa ut. Den var alldeles torr nu och pälsen blänkte. Där vid några stora buskar stack det fram två små huvuden. Det var de två älgkalvarna, som hade väntat på sin mamma. När hon försvann med jakthunden efter sig hade de krupit in i buskarna och gömt sig där. Och nu, nu var hon äntligen tillbaka. Älgkon och hennes kalvar pussade varandra och gnuggade sig mot varandra och de var så lyckliga alla tre, att de var tillsammans igen. De sprang iväg in i skogen och precis innan de försvann bland träden, vände sig älgkon om och tittade på farmor och Vilda och ropade; ”Tack ska ni ha för skjutsen!”
”Coolt!” sa Vilda ”Nu har jag sett älg två gånger i mitt liv. En gång på Skånes djurpark och så nu, på riktigt, här i Småland. Det ska jag berätta för pappa när jag kommer hem.”
