LIVETS GÅNG – NÅGON GÅR, NÅGON KOMMER.

På Trettondagsafton, en timme före midnatt, gick en officer och gentleman ur tiden. Min styvfar Leif, nästan 94 år gammal, som funnits i mitt liv sedan jag var sju år, somnade in. Far var officer i flygvapnet och sedermera kapten i reserven. När han gifte sig med min mor köpte han en stor gård utanför Växjö där jag och mina 3 syskon växte upp. Det var en bra och trygg uppväxt med mycket kärlek. Far var noga med rutinerna, middag åt vi alltid kl. 17:30 i matsalen. Det betydde att vi 4 barn stod vid våra stolar välkammade med tvättade händer och skrubbade naglar och det var inte tal om att komma för sent. Far var då omklädd efter arbetet på gården och hade alltid skjorta, slips och kavaj. Middagen var alltid trerätters och det betydde att ibland tyckte vi barn att den tog en oändlig tid. Men det var en stund av gemenskap och ofta med många skratt. När det serverades strömming skulle det vara krusbärssylt till, för så hade alltid Far ätit strömming. Vid jul åt vi mandelmusslor med grädde och sylt. Dessa benämndes ”skrällen”. Det berodde på att när Far var ung tappade någon en mandelmussla på golvet och denne någon utbrast ”skrället gick itu!”. Jag måste fortfarande tänka efter när jag köper mandelmusslor att jag inte automatiskt säger ”skrällen.” När jag var ganska liten förklarade Far att ”dimma är molnen som har trillat ner från himlen”. Inget som jag ifrågasatte. När jag precis hade börjat flickskolan inne i Växjö berättade han att ”knickedicken” är världens minsta fågel som flyger baklänges i öknen för att inte få sand i ögonen. Inget som jag heller ifrågasatte. När jag med emfas försökte få både fru Stenow, som var min biologilärare, och mina klasskamrater i klass 1:5 att tro på detta, drar jag mig till minnes att denna information mottogs med viss skepsis. Men jag stod på mig och hävdade att detta hade Far sagt och han skulle aldrig säga något som inte var rätt. Och för att verkligen övertyga alla om Fars kunskaper så berättade jag det där med molnen och dimman också. Epilog: Det har berättats mig att vid nästa föräldramöte tog fru Stenow far åt sidan och bad honom att inte vara så övertygande i allt han lärde ut, eftersom Vibeke aldrig skulle komma på idén att ifrågasätta att det hennes far säger inte är sant. Far, i 68 år var du min styvfar, vilket är en lång tid och vi fick många gemensamma minnen. Det är sorgligt att inse att jag aldrig kommer att få höra ditt bullrande skratt igen. Sov gott och glöm inte att hälsa Mamma.

Vårt barnbarn Johan är precis fyllda 3 år och den 27 december, på sin namnsdag, blev han storebror. Lillasyster Ellen föddes i Aarhus och allt gick bra.

Ellen är det vackraste av alla små flickebarn, med stora, stora ögon som hon redan nyfiket betraktar världen med. Till skillnad från sin mor, bror och kusiner, som alla liknade ”Onkel Fester” till frisyren, han som var med i TV-serien Familjen Addams, så har Ellen ljust fjunigt hår som redan kan bli en liten tuppkam när man borstar det. Ellen är född en söndagsmorgon och i folktron finns det mycket skrivit om just söndagsbarn.

”Ett söndagsbarn skola mycket se” betyder att söndagsbarnet skulle kunna se de för andra osynliga och övernaturliga väsen och ha nära kontakt med livets hemliga makter. Barn, födda på solens dag söndag, blir vänliga och varmhjärtade människor som sprider lycka omkring sig. De har framgång, inte bara med människor utan också i sina företag med både pengar och egendom. Viktigt att lägga på minnet är att ett söndagsbarn inte ska tvättas på en söndag för då vantrivs det. Det ska heller inte agas på en söndag för då blir det olydigt. Kära lilla Ellen, vi, dina morföräldrar, hoppas att vi snart ska få se dig på riktigt, hålla om dig och lukta på dig, för det finns inget som luktar så gott som en liten baby. Till dess får vi hålla tillgodo med de dagliga videosamtalen.

Trettondagen är i katolska länder den dag som barnen får sina julklappar. Det var då som de tre vise männen överlämnade sina gåvor till Jesusbarnet. Det finns olika legender om vad som hände vid den tiden och en stalledräng, har en framträdande roll i en av dessa. Stalldrängen Stefanus, som hos oss kallas Staffan, var i tjänst hos kung Herodes. När Staffan skulle vattna Herodes hästar på julnatten red han utanför staden till en källa. En av hästarna vägrade att dricka, skyggade för vattnet och stegrade sig upp mot natthimlen. Staffan såg då att i vattnet speglade sig en stjärna. Det måste vara Betlehemsstjärnan. Staffan hade hört talas om att stjärnan var ett tecken på att Judakonungen var född, han som skulle frälsa världen. Staffan skyndade sig tillbaka till staden och upp till slottet där han berättade om sin upptäckt för Herodes. Men Herodes vägrade tro på Staffan. Han sade att det Staffan påstod var lika osannolikt som att den stekta tuppen, som låg på ett stort silverfat på bordet framför honom, skulle stiga upp, flaxa med vingarna och gala. Men detta var precis vad som hände. Tuppen steg upp, flaxade med vingarna och gol. Herodes blev alldeles förskräckt och förstod att den nyfödde måste vara mycket mäktig, som redan kunde göra ett sådant under. Herodes beslöt därför omedelbart att alla gossebarn som var mellan 0 och 2 år skulle dödas, vilket blev en av de mest bestialiska grymheter som någonsin har begåtts. Som tack för hjälpen att vara budbärare tillfångatogs Staffan och stenades till döds utanför stadsmuren. Otack är världens lön. Hos oss lever dock Staffan kvar. Staffan stalledräng är numera stjärngosse och ingår i Luciatåget och hans sång sjunger vi varje år den 13 december.

Tack för att ni läste min blogg!