Halva mars har gått idag och det är ljust och vackert och många vårtecken omkring oss.
Den underbara snödroppen blommar överallt nu, en av mina absoluta favoriter om våren.
I mitten av 1800-talet kallades snödroppen för Hoppets stjärna eller Tröstens blomma. Anledningen var Krimkriget, som 1853-1856 utkämpades mellan kejsardömet Ryssland och en allians av Storbritannien, Frankrike och Osmanska riket.
På den här tiden behandlade man bara sina egna sårade. Florence Nightingale åkte dit med sköterskor för att hjälpa de brittiska soldaterna. Den ryske läkaren Pirogov, föreslog att frivilliga utbildade ryska kvinnor skulle undsätta de ryska skadade soldaterna. Det sägs att det var Pirogov som inspirerade Henry Dunant, Röda Korsets grundare, att använda sig av frivilliga några år senare vid slaget vid Solferino.
”Nu är den kalla och bistra vintern 1855 på väg att äntligen ta slut. Britterna som kämpat i snart två år i oändliga strider i Krimkriget får äntligen en livsgnista, ett tecken om något annat än krig och elände. Krigskorrespondenten William Russell rapporterar i The Times om alla de snödroppar som tränger sig upp ur den frusna jorden genom snön, mellan hålen efter skott och granater. Soldaterna kallar den ”Hoppets stjärna” och ”Tröstens blomma”.
Både officerare och soldater pressar blommor, plockar buketter och lökar och postar till familj och vänner som planterar dem därhemma. Den så kallade Krimsnödroppen kom på så sätt för lång tid framöver att blomstra i vårvinterrabatter utanför såväl slott som koja och blev vida populär i England.”
Idag flyr många för sina liv från Ukraina och det gjorde man också för inte så länge sedan.
BETTY MED GLUGGEN
Hon kallades i skolan för Betty med gluggen. Alltsedan den dagen hennes mjölktänder ersattes av de permanenta tänderna blev det en lucka mellan de två framtänderna. Man skulle kanske kunna kalla det för en charmig lucka som man kunde spotta genom och också få fram ett speciellt visselljud genom. Men ingen annan i klassen hade en sådan lucka och det var inte roligt att varje dag bli påmind om den av sina klasskamrater. Därför skulle hon inte sakna skolan när det blev tal om att lämna den. Nej det skulle bli skönt att slippa den helt enkelt.
1902 var Betty elva år när det blev tal om att lämna Kolomea. Då hade hon redan slutat leka med dockor. När hennes mor sa åt henne att sortera bort allt som inte skulle kunna rymmas i den lilla väskan som Betty skulle bära själv, gav hon bort dockan till en liten släkting.
Det unga paret Sindel och Jetta Hagler bodde i staden Kolomea, där Sindel arbetade som köpman. Båda var av judisk härkomst. De fick fyra barn, sonen Simon och döttrarna Betty, Hania och Ester. Vid den här tiden låg Kolomea i ett område som hette Galizien som i sin tur var ett litet ”konungarike” i det stora centraleuropeiska kejsardömet Österrike-Ungern, där Frans Josef var kejsare. Galizien gränsade i norr till Polen, i öster till Ryssland, i söder till Ungern samt i väster till Österrike. Här i detta enorma Österrike-Ungern levde judarna tillsammans med bland annat tyskar, ungrare, tjecker, polacker, slovaker och andra folk. Det var de fördomar som dessa olika folk hade om judarna, som gjorde att antisemitismen växte fram i Centraleuropa. En våg av fördomar sköljde över hela Galizien, med pogromer som följd, vilket medförde stor fattigdom för den judiska befolkningen. Mellan 1890-1910 lämnade 3 miljoner människor Galizien för att ta sig till USA, varav en tiondel var judar.
Familjen Hagler beslöt sig också för att lämna allt och fly, tillvaron för en judisk barnfamilj var mycket osäker och som så många andra familjer drömde de om en ny tillvaro i USA. Amerikabåtarna hade fasta avgångar från Köpenhamn till New York och rederierna erbjöd också biljetter på avbetalning. Men när de slutligen kom till Köpenhamn valde de att bli kvar där. Där bodde redan andra judiska familjer som blev en första trygghet i det nya landet. Sindel fick jobb och Betty och hennes syskon började skolan. Andra släktingar som kom efter bosatte sig också i Köpenhamn. De släktingar som valde att stanna kvar i Kolomea med omnejd blev alla utrotade under andra världskriget. Idag ligger Kolomea i västra Ukraina, inte långt från staden Lviv som på den tiden hette Lemberg.
Men Betty växte upp till en ung levnadsglad kvinna, hennes hår var svart med ett fantastiskt självfall. Hon hade ganska mörk röst och gluggen i framtänderna försämrade inte hennes utseende. Betty hade lika snabbt för att brista ut i ett smittande skratt som att bli urförbannad, men hon var aldrig långsint. Hon blev mycket duktig på att brodera och att sticka, på bakning och att laga mat. Hon lagade bland annat krebinetter, som var en blandning av köttbulle och pannbiff. Som vuxen började hon röka en smal cigarill som hette Havanna 2. Den slocknade av sig själv och inte sällan hade hon en slocknad Havanna 2 i munnen, med lite aska längst ut. Ibland hände det att askan föll ner i såsen och gav en liten, men pikant smak till anrättningen. När Betty var 18 år förälskade hon sig i Frederik, en charmig dansk yngling, och de gifte sig året därpå. De begåvades med en dotter som fick namnet Birthe. Frederik fick anställning som försäljningschef på ett stort skoföretag i Örebro. Ännu en gång lämnade Betty ett land för att skapa en ny tillvaro i ett annat. Frederik och Betty bodde livet ut i Örebro och skaffade en liten sommarstuga utanför stan, som låg med en fantastisk utsikt över sjön Hjälmaren. Där tillbragte jag många av mina sommarlov, för Betty var min mormor.
Min mormor Betty står till vänster i ljus dräkt.
