Junibloggen handlar om en smålänning som riskerar att rivas ner från sin piedestal och om hur liljekonvaljen kom till.

”Intet är kärare än livet, intet angelägnare än hälsan, intet mer olyckligt än sjukdom. Intet farligare eller förskräckligare än döden. Vår Skapare har inte givit oss ett kort liv, det är vi själva, som gör det kort.”

Så här skulle väl kanske Ander Tegnell kunna uttrycka sig, när han oförtrutet rekommenderar oss att hålla omsorgsfullt avstånd och tvätta händerna noggrant i Corona tider. Något som inte nog kan upprepas i tider av studentexamen och midsommarfirande. Det verkar faktiskt som många iallafall både önskar och tror att Coronan tagit ledigt i just dessa sammanhang. Vi är många som önskar att det vore så, men ack vad vi bedrar oss.

Men, det är inte Tegnell som sagt detta. Med dessa ord inledde en annan känd person en föreläsning om diet, år 1735. Denne man, vars staty står i Linnéparken i Växjö, är just nu lite i farozonen på grund av den nya Black Lives Matters-rörelsen. Han levde sitt liv under 1700-talet, adlades, blev 70 plus med råge och var Sveriges mest världsberömde vetenskapsman. Det var han som bland annat

 delade in organismer i olika arter och gav dem namn. Jo, nu har ni nog redan gissat rätt. Det var den äkta smålänningen, Carl von Linné, som skrev dessa rader.

Carl von Linnés far hette Nils Ingemarsson och var präst. Han tog sig namnet Linnéus, inspirerad av en ståtlig lind, som växte i närheten av hans fädernegård. I namnet föll bokstaven –d bort, och ersattes av det latinska suffixet -eus, som var vanligt att präster lade till sitt namn. Lind heter tilia cordata på latin och det namnet myntades av Carl för just lindsläktet. En av Carls bröder antog sedermera namnet Tilliander efter det latinska tilia.

Linnea är Smålands landskapsblomma, rosa till färgen med en svag mandeldoft och blommar i juni. Den var Carls absoluta favoritblomma och den är uppkallad av Carl, som gav den sitt efternamn. För många år sen utlystes en tävling i Sverige om vilka blommor som var vackrast och Linnean kom på tredje plats.

Linnean är Smålands landskapsblomma och är fridlyst idag.

Linnea är också ett populärt flicknamn, mer än 10 000 kvinnor i Sverige har det som tilltalsnamn. Jag tycker namnet är vackert inte minst för att mitt bonusbarnbarn heter just det.

En annan blomma som nästan har blommat över nu är liljekonvaljen. Den har

använts som hjärtmedicin, samt för att lindra gikt. Förr användes också nyspulver av liljekonvaljblommor mot snuva och halsfluss. Idag vet man att växten är giftig. Till och med vattnet i en vas där det stått en liljekonvaljbukett är giftigt. Men liljekonvaljdoft används i parfymer och i tvålar och är ganska förförisk.

Liljekonvalj anses betyda tur i kärlek och att lyckan återvänder – två anledningar till att den internationellt är populär som dekoration i bröllop. Det sägs också att liljekonvaljen symboliserar ödmjukhet.

Jag förknippar liljekonvalj med mina skolavslutningar när jag gick i folkskolan ute på landet. På kvällen innan avslutningen i Tävelsås byskola skulle alla komma och dekorera klassrummet. Då hade man med sig ett litet köksglas, som fick plats i hålet på bänken där bläckhornet vanligtvis stod och där satte man ner sin medhavda bukett med liljekonvalj i glaset. Nästa dag på avslutningen var doften så stark i klassrummet att fröken ofta fick öppna fönstret så att ingen skulle få huvudvärk.

Det finns en vacker legend från Rumänien som berättar om hur liljekonvaljen kom till.

Fåraherdens gåva.

Det var en gång en drottning som väntade sitt första barn. En dag när hon var ute och promenerade kom en främmande bondkvinna och gav henne ett fång vilda blommor. Drottningen, som älskade blommor, tog emot dem och luktade ofta på dem. När tiden var mogen födde drottningen en prinsessa. När prinsessan växte upp blev hon så vacker att till och med solen dröjde sig kvar på himlen extra länge för att titta på henne.

Prinsessan var mycket förtjust i blommor, precis som sin mor, och brukade ofta gå ut och vandra på ängar och i skogen sökandes efter sällsynta växter. Men en gång gick hon vilse. Hon hade ingen aning om var hon befanns sig. Men så hörde hon en vacker melodi och gick mot ljudet. Där, i en skogsglänta, träffade hon en ung fåraherde som spelade på sin flöjt. När han såg den vackra prinsessan spelade han som aldrig förr och prinsessan slog sig ner och lyssnade och njöt av melodierna. De började prata med varandra och eftermiddagens timmar tog slut alldeles för fort.

Prinsessan bad pojken att visa henne vägen tillbaka till slottet. När de två kom fram, undrade prinsessan om hon kunde få hans flöjt eftersom hon blev så förtjust i dess toner. Den unge fåraherden ville inte göra henne besviken. Trots att flöjten var det finaste han ägde skänkte han henne flöjten och sedan skildes de åt. Prinsessan var mycket lycklig över fåraherdens gåva, och han var nöjd att han gjort prinsessan glad.

Efter en tid greps fåraherden av en oförklarlig sorg. Ledsnaden växte i hans hjärta dag för dag. Den unge mannen kunde inte förklara om det var kärleken till prinsessan eller längtan efter sin flöjt som gjorde att han kände sig så sorgsen. Till slut blev smärtan så stor att den helt överväldigade honom. Pojken fick tårar i ögonen. De trillade nerför hans kinder och föll ner i gräset. Där försvann de inte, utan förvandlades till små vackra blommor, som vi kallar liljekonvaljer.

Sagan om fåraherdens gåva läste jag på Sagobygdens blogg och den är översatt av Daniel Onaca, som är berättare. Tack Daniel för att jag fick dela den med mina läsare idag.

Jag hoppas att ni njöt av liljekonvaljen när den blommade som bäst, och att ni snart ska hitta en och annan liten rosa linnea i skogen. Glöm inte att hålla omsorgsfullt avstånd och tvätta händerna ofta. Jag önskar er alla en fortsatt underbar sommar, som vi måste göra det bästa av, Coronan till trots. Vi hörs och ses!