På Sunnanvik där vi bor fanns det till för mindre än en månad sedan en stor och ståtlig ask (latin: Fraxinus excelsior). Den högsta asken i Sverige finns i Skåne och den är 35 m hög och den ask i Sverige, som är störst i omkrets, är drygt 7 m och finns i Sörmland. Asken på Sunnanvik var varken så lång eller bred, men ändå väldigt imponerande. Men så en morgon när jag tittade ut genom vårt köksfönster så låg den där, raklång och de trasiga rötterna spretade. ”Jaha”, tänkte jag, ”ingenting är sig likt längre, sedan den där Coronan kom. Till och med träden kroknar.” Och jag förstod att nu har nornorna tröttnat och gett sig av.
Det är ju nämligen så här att våra gamla gudar trodde att alla världar i universum hölls samman av ett ständigt grönskande träd, den jättelika asken Yggdrasil, som också kallas för världsträdet. I trädets grenar fanns olika världar. Där fanns gudarnas hem, Asgård. Människornas värld som hette Midgård och oknyttens rike som hette Utgård. I Utgård fanns flera mindre länder bl.a. Jotunheim där jättarna höll till. Längst ner på stammen fanns dödsriket Nifelheim.
Yggdrasil har tre rötter som dricker vatten från var sin källa eller brunn. Men rötterna är under ständigt hot av den förskräcklige drakormen Nidhögg som gnager på rötterna och han har till sin hjälp ett antal mindre drakormar.
Yggdrasil befolkas med en mängd olika varelser. Högst upp i Yggdrasils trädkrona sitter en allseende örn, Hräsvälg, som egentligen är en jätte i fågelgestalt och med sina vingar piskar han upp världens alla stormar. Uppe i trädkronan äter fyra hjortar av de gröna bladen tillsammans med Heidrun som är en get. Heidrun har inte mjölk i sitt juver utan mjöd, som strömmar ner till gudarna i Asgård, i en aldrig sinande flod vilket gudarna tycker mycket om att dricka. Längs med trädets stam rusar ekorren Ratatosk, fram och tillbaka och upp och ner. Ratatosk är en riktig skvallerbytta som har fullständig koll på vad som händer och sker i Yggdrasil. En av hans främsta uppgifter är att leverera förolämpningar mellan Hräsvälg och drakormen Nidhögg. Han tycker dessutom mycket om att retas med Nidhögg.
Vid en av källorna, bodde de tre nornorna eller ödesgudinnorna. Den första heter Urd och hon representerar det förflutna. Den andra heter Verdandi och representerar nuet. Den tredje som heter Skuld representerar framtiden. De tre nornorna spinner sina magiska ödestrådar och avgör alla levandes öden. En människas eller en guds liv företräds av en tråd, men nornorna avslöjar aldrig hur lång tråden är, eller vilka andra trådar som den sammanvävs med. Källan, som nornorna bor bredvid, kallas Urdarbrunnen vilket betyder ödesbrunnen. Vattnet från den brunnen blandar nornorna med lera och vattnar Yggdrasils rötter med. Blandningen anses vara så helig att allt den vidrörde blev vitt och skyddade därigenom stammen och grenarna från att vissna. Men om drakormen Nidhögg skulle bita av en av rötterna skulle Yggdrasil få slagsida och det skulle bli början på Ragnarök, jordens undergång.
Men hur mycket blandning nornorna än häller över rötterna så blir det ändå mycket slitage på trädet. Hjortarna och Heidrun äter bladen och skotten, Ratatosk river upp barken och trädstammen med sitt evinnerliga springande och Nidhögg och hans följe av drakormar gnager på rötterna.
Nu har asken Yggdrasil på Sunnanvik fallit. Trots nornornas ihärdiga jobb, hjälpte det inte förgörelsen. Antagligen orkade de inte längre och har dragit sin kos. De måste ju vara 70+ och håller sig kanske i karantän, som Tegnell rekommenderar. För inte kan det väl vara Ragnarök?
Nog är det så, på grund av Coronan, att denna påsk har varit väldigt annorlunda för de flesta av oss. Vi kommer alltid minnas den med många olika känslor. För 400 år sedan skrev Shakespeare; ”Ur led är tiden”. Idag kanske vi säger ingenting är sig likt längre.
Tack för att ni läste min blogg.
