Ja, som yngre äldre, frisk, 70 plussare (ett Tegnelluttryck) kan jag numera sätta en ny titel på mitt visitkort: ”Certifierad Naturguide.” För två veckor sedan kom beskedet. Så roligt att det händer positiva saker i dessa märkliga tider. Sista delen på denna kurs, som började efter jul, var en uppguidning ute i Åsnens Nationalpark i början av mars strax innan coronan slog till med full kraft. Den hade precis smugit sig in i våra begrepp och därför handhälsade vi inte utan vi stod där i skogen och nickade åt varandra. Det kändes märkligt då, och nu några månader senare har det blivit en självklarhet. Ibland undrar jag om vi någonsin kommer att ta varandra i hand eller ens kramas igen när vi hälsar? Nåväl, det blev en händelserik, lång, intensiv och rolig dag. När det hela var över åkte jag nästan direkt in till Växjö på berättarkväll på Vattentorget, som jag är med och ansvarar för tillsammans med Pelle och Kjell. Kan också så här i efterhand konstatera att den natten sov jag ovaggad.
Jag är mer kulturguide än naturguide eftersom jag berättar om naturen ur ett folktroperspektiv. När man är inne i en stor, mossig skog omgiven av träd, stenar och buskar är det lätt att fantasin sätts i rörelse. Och skulle man vara ensam när skymningen faller och mörkret tätnar, då både ser och hör man sådant, som i dagsljus skulle räknas till både övertro och vilda fantasier. Det knotiga trädet liknar ett troll, stubben blir en vätte och ugglans hoande låter precis som skogsfruns skratt bakom ett träd! Kan vi skrämmas av detta är det inte konstigt att folk förr i tiden, som levde nära naturen, på allvar trodde på olika varelser. I Åsnens nationalpark har man myntat ett begrepp om Åsnens big five; älgen, havsörnen, fiskgjusen, storlommen och tranan. Men under mina berättarvandringar berättar jag också om folktrons big five, vilka i Åsnens nationalpark skulle kunna vara jätten, vätten, skogsrået, Näcken och trollen, och egentligen många fler. Inte minst Åsnens egen krododil: gäddan Gärda!
Att starta berättarvandringar i coronatider har naturligtvis sina restriktioner. Att bara ha små grupper så man kan hålla ”en älgkos avstånd” till varandra. Att var och en får ha med egen fikakorg. För säkerhets skull har jag köpt en magisk liten röstförstärkare så att min röst ska höras eftersom vi inte står så nära varandra. Nu har jag haft två vandringar och det har fungerat. Röstförstärkaren behövdes inte ens en gång. På Kristi Himmelsfärdsdagen är det dags för nästa vandring.
När man inte får ha sina barnbarn nära sig så får man skriva sagor. Detta är en nyskriven saga som tillägnas mitt älskade barnbarn Vilda, 5 år, som bor i Skåne. Hon ringde igår och sa på den underbaraste breda skånska: ”Nu kommer jag till dig farmor, jag tar tåget”. Kanske får det dröja några dagar till, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Här kommer sagan.
SAGAN OM DEN GODISSUGNA GÄDDAN GÄRDA.
Man brukar säga att gäddan lurar i vassen. Har du hört det uttrycket någon gång? Det betyder att gäddan är alldeles stilla, ja helt orörlig i vattnet. Den syns inte eftersom den är gömd bland alla vasstråna som växer från sjöbotten ända upp över vattnet. Den kan vänta i timmar för att sen anfalla sitt byte blixtsnabbt. Bytet kan vara fiskar som abborre eller mört eller tom andra gäddor. Det kan vara små fåglar, eller grodor eller till och med en och annan vattensork. Ja det är verkligen allt möjligt, som just gäddor tycker om. Den äter snabbt och mycket! Sen när den har smält all mat och magen är fullständigt tom, då blir den hungrig igen. Nu ska jag berätta för dig om en gädda som var mycket hungrig.
Det var en gång en gädda som hette Gärda och som bodde i Åsnen, som är en stor sjö som ligger i Småland. Gärda var mycket gammal, hon var nästan 20 år och det är mycket för en gädda, så därför kallades hon för gammelgäddan. Hon var ganska stor också, hon vägde faktiskt lika mycket som 8 stycken vetemjölspåsar. Eftersom varje påse väger 2 kg blir det totalt 16 kilo. Gärda var också lång, lite mer än en meter. Det är längre än vad en spjälsäng för bebisar är, så om Gärda skulle ligga i en sådan, skulle hela stjärtfenan sticka utanför. Ibland kallas Gärda för Åsnens krokodil. Det beror på att hon har en stor mun, där underkäken sticker ut lite längre än överkäken och i munnen har hon en massa tänder. Kan du gissa hur många? Sjuhundra små sylvassa tänder. Javisst är det många! Tur att gäddor inte behöver gå till tandläkaren.
En dag när Gärda som vanligt stod blickstilla i vassen, med fullständigt tom mage och bara längtade efter något att hugga tänderna i så kom hon att tänka på något, som hade hänt en gång för länge sen. Det hade kommit en roddbåt glidande i vattnet och i båten fanns det barn, som skrattade och pratade. Barnen åt godis, karameller, den sorten som heter geléhallon. Jag tror att du vet precis hur ett geléhallon ser ut? Det är rött och mjukt och har en rundad topp. Plötsligt tappade ett av barnen ett geléhallon i vattnet. Geléhallonet sjönk sakta ner genom vattnet och landade rakt framför Gärda. Hon blev så häpen för hon hade aldrig sett ett geléhallon i hela sitt liv, så hon öppnade munnen av pur förvåning och höll nästan på att få en kallsup. Detta var ju varken en fisk, eller en fågel eller en groda eller en vattensork? Vad det kanske någon konstig insekt? Gärda lyckades få upp geléhallonet på sin underkäke och med hjälp av överkäken fick hon in det i munnen och smakade lite försiktigt på det. Åh vad det smakade gott. Detta var det absolut godaste hon någonsin hade haft i sin mun. Hon tuggade inte alls på det, utan lät bara geléhallonet sakta smälta i munnen. Det var detta som Gärda tänkte på när hon stod och lurade i vassen med sin tomma mage.
Då kom Lotta gående ner mot Åsnens strand. Lotta hade just varit och fått sina naglar målade, knallröda och med två lager extra lack så det skulle hålla länge. Idag hade det varit ett specialerbjudande, så om man valde att även måla tånaglarna, så var det halva priset. Lotta slog till. Det kunde man minsann kosta på sig efter så många veckor i karantän på grund av den där förbaskade coronan. Det var så skönt och varmt nere vid strandkanten så Lotta tog av sig sina skor och strumpor och kände försiktig med stortån i vattnet. Lite kallt vad det allt. Men efter ett tag kändes det skönt och Lotta tog några kliv rakt ut i vattnet med båda fötterna, alldeles vid kanten av en stor vassrugg.
Åh så härligt. Där stod hon och njöt och hon kunde se sina nymålade knallröda tånaglar genom vattnet, som lyste som tio små stoppsignaler.
Gärda trodde inte sina ögon. 10 stycken geléhallon, hennes älsklingsgodis, rakt framför gapet på henne. Hon tvekade inte. Blixtsnabbt högg hon tänderna i de fem geléhallonen som var närmast vassruggen och hon släppte inte taget. Nu gällde det att snabbt få i sig dem för att kasta sig över de andra fem som var lite längre bort.
Lottas skrik ekade genom hela Åsnens nationalpark och folk kom springande från alla håll och undrade vad som hade hänt. Lotta drogs upp ur vattnet men Gärda vägrade släppa taget och drogs med upp på land. Folk blev förskräckta. Vad var det för monster som hade bitit sig fast i Lottas fot? Det stora sjöodjuret eller? Nu hade Lotta svimmat. Ambulans tillkallades. Någon modig person hade tagit en tjock nedfallen trädgren och slagit till Gärda över ryggen. Det gjorde så ont att Gärda öppnade munnen och flämtade till och släppte därmed taget om Lottas rödmålade tår. Men hon tyckte inte heller om att vara uppe på land. För att vara en gammelgädda på nästan 20 år var Gärda ändå spänstig. Kvick som blixten, snodde hon runt på sanden och med hjälp av stjärtfenan var hon strax tillbaka i Åsnen och försvann in i vassruggen igen.
Lotta fick sy 11 stygn i sina tår och fick stränga förmaningar av doktorn att inte bada på fyra veckor.
Såvitt jag vet, så står Gärda fortfarande och lurar i vassen och undrar vad det var som egentligen hände.
Tack för att ni läste min blogg.
