Sedan jag bloggade senast har jag varit på resa till Turkiet tillsammans med min man och två goda vänner. En härlig resa med vidgade vyer av nya bekantskaper, nya maträtter att njuta av, nya platser att uppleva. Att vädret dessutom påminde om ”våren” i Sverige var en extra bonus. Anatolien är det geografiska begreppet för det som idag heter Turkiet, där totalt 74 miljoner innevånare bor. Östra Turkiet kallades för Mesopotamien, vilket betyder landet mellan de två floderna, vilka är Eufrat och Tigris. Mesopotamien är alla religioners vagga. Det offentliga språket är turkiska, men det talas många olika språk såsom grekiska, albanska, kurdiska, assyriska och persiska.
Vi flög till huvudstaden Istanbul där vi stannade i två nätter. En fantastisk stad med många otroliga byggnader. En av dem, som vi besökte, är ”Hagia Sofia”, som byggdes ca 500 e.Kr som en kristen kyrka och omvandlades till en moské efter år 1453 då muslimerna tog över landet och det Osmanska riket bildades. Idag är det ett museum. Vi fortsatte med buss till Ankara, Turkiets huvudstad, tillbringade en natt där. Sedan kom resans höjdpunkt, två dygn i landskapet Kappadokien som ser ut som ett veritabelt månlandskap med otroliga formationer av lava. Kappadokien betyder på persiska ”de vackra hästarna.”
Där åkte vi bl.a. luftballong, en fantastisk upplevelse! Att en måndagsmorgon, i soluppgång sväva över lava-formationerna som ser ut som olika byggnader, skulpturer och allehanda fantasifigurer går inte att beskriva, måste upplevas! En kväll vara vi och såg ”dervischerna” dansa, vilket var mycket speciellt. Resan slutade nere i kuststaden Antalya. När man reser lär man sig även en del fraser på landets språk. Vår guide, som var mycket trevlig och kunnig, lärde oss att ”afiet olson” betyder ”smaklig måltid”. När han vid ett tillfälle sa det till en svensk resenär som satt och åt, svarade denne hövligt ”Kent Pettersson.” Han uppfattade nämligen att guiden presenterade sig.
Vid hemkomsten fick jag veta att en färgstark kvinna, som jag känt i nästan hela mitt liv, hade gått ur tiden. Grevinnan och konstnären Kerstin Posse, som tillsammans med sin man, många gånger var gäst i mitt barndomshem. För några år sedan hade Kerstin och jag mycket trevligt tillsammans när jag skrev sagoboken om Tulle och Tjita på Teleborgs slott och Kerstin illustrerade den.
Härbärget Vinternatt, för EU-migranter i Växjö, fungerar mycket bra och det är mellan 9 och 12 gäster varje natt. De tre nätter jag varit volontär där, har jag haft sådan tur att några av dem pratar spanska, för de har bott och arbetat i Spanien när det fanns jobb där. Eftersom jag också talar spanska har vi haft möjlighet att prata med varandra. Vänliga kvinnor och män, som är tacksamma att få en säng att sova i, möjlighet att duscha, och att laga lite mat. Ingen av dem vill egentligen tigga, utan skulle hellre vilja ha ett jobb, vad som helst. Som det är nu får de ihop mellan 40 – 150 kronor/dag. En dag omfattar ca 10 timmar. Kan hända att det blir även 200 kronor någon gång, men inte ofta. När de dagliga utgifterna är betalda, skickas resten oavkortat hem till gamla föräldrar och barnen i hemlandet där fattigdomen är stor. De som är kvar i hemlandet är helt beroende av dessa pengar för att betala hyra, värme, el ,mat, kläder och ev. läkarvård. Jag kan bara konstatera att det är mycket som vi härhemma tar för givet och därför glömmer bort att vara tacksamma över.
Nu har jag sett de första SNÖDROPPARNA i gräsmattan, ett efterlängtat vårtecken. Daniel Onaca, som ursprungligen kommer från Rumänien har skrivit ner denna rumänska legend på Sagomuseets blogg och med den vill jag avsluta för ikväll.
”Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvandlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.”
Om allt går som det ska, blir jag farmor på Alla Hjärtans Dag, mitt första barnbarn! Vi hörs!