Jag har nu blivit farmor. Mitt allra första barnbarn har kommit till världen. En liten flicka som liknar sin far som baby ganska mycket. De stolta föräldrarna har ännu inte beslutat sig för vilka namn som hon ska få, så jag kallar henne för Figgelina, efter pappa. Han heter Frederik men har alltid kallats för Figge. Senvinterförkylningen, som slagit till som en bomb, har gjort att jag ännu inte har kunnat träffa henne. Ett sådant lite pyre är känsligt för virus och baciller och det ska vi inte utsätta henne för. Det är bara att ha tålamod. När Figgelina är 25 är jag 93 år. Jag hoppas därför att vi kommer få en härlig lång tid tillsammans. När mina barn var små ville de alltid höra sagor som handlade om dem själva. Jag tänker att det vill nog också Figgelina, så nu har jag skrivit hennes allra första saga som jag delar på min blogg.
Den allra första sagan om Figgelina.
Det var en gång en liten liten flicka, ja hon var så liten för hon var ännu inte född!Därför visste ingen mer än flickan och barnmorskan som tagit ultraljudet att honverkligen var en flicka. De som var hennes blivande föräldrar och de som skullebli mormor och farmor och faster och alla andra hade ingen aning, om hon varen flicka eller pojke eller kanske en hundvalp! Nej nu skojar jag bara, en hundvalp kunde det ju aldrig vara i magen på den blivande mamman!
Flickan hade det så bra därinne i magen. Det var mörkt och tryggt och hon låg och skvalpade i fostervattnet som hade alldeles lagom temperatur. Hon hade gott om utrymme och kunde åka runt lite som hon ville där i magen. Upp och ner, fram och tillbaka! Hon kunde sparka därinne i magen. Och när hon sparkade till,lite hårdare, så kunde hon höra sin blivande mamma säga: Oj det är nog en riktig liten fotbollsspelare därinne.
Flickan hade nämligen väldigt bra hörsel. Hela tiden kunde hon höra ljud utanför magen. Vissa ljud var extrafina, som när hennes blivande mamma skrattade sitt pärlande skratt eller när hennes blivande pappa sjöng utanför magen, för han hade så fin röst. Men så en dag började det bli lite mindre plats i magen. Det gick inte att åka runt lika mycket som innan, det tog emot lite överallt. En dag när hon försökte åka fram och tillbaka som hon brukade så fastnade hon, huvudet var åt ena sidan och rumpan åt den andra, det gick inte att röra sig mer!
Den blivande mamman och pappan fick åka in till sjukhuset för att vända henne, så att huvudet kom neråt. Det är väldigt praktiskt nämligen att huvudet kommer först när man ska lämna magen och komma ut i världen. Det är ju i huvudet som ögonen och öronen finns och det är bra, att både se och höra det som finns där utanför mammans mage, så fort som möjligt!
Nu började det hända saker. Fostervattnet började bubbla och fräsa och bära sig åt på ett sätt, som flickan inte varit med om innan. Det höll på och höll på och höll på. Hon åkte fram och tillbaka på ett sätt som inte var trevligt alls. Hon kunde höra massor med ljud utanför som inte hade hört förut. Riktigt tröttsamt var det! Då bestämde hon sig för att stanna kvar därinne. Ju mer det bubblade och fräste och bar sig åt, ju mer spjärnade hon emot.
När hon till sist trodde att det skulle bli lite lugn och ro och därför slappnade av ett tag, för nu var hon trött. Ja då kom det nästan som en svallvåg och hon drogs neråt, fast hon inte ville. Och fast hon kämpade emot allt vad hon kunde, hjälpte det inte. Ve och fasa, plötsligt fick hon något konstigt som sögs fast på huvudet, en sugklocka, och någon som tryckte jättehårt utanpå magen, så nu gick det inte att stanna kvar därinne längre!
Ut kom hon med en väldans fart och nu var hon så trött och arg så hon bara skrek. Mamman och pappan skrattade och grät om vartannat när de ÄNTLIGEN fick se sin lilla flicka. De hade varit på BB i nästan två dagar och två nätter, så det hade varit en lång väntan! Nu fick hon ligga på sin mammas mjuka bröst och då blev det genast lite bättre. Sen började pappa sjunga för henne och det var en röst och en sång som hon kände väl igen. Nu tänkte flickan att det kanske inte var så dumt att ha kommit ut i världen ändå och få träffa sin mamma och sin pappa. Hon kände på sig att här skulle hon trivas. Så efter denna långa resa, som blev ett riktigt vådligt äventyr, somnade hon gott och tryggt!
