Sagan om att torka tårar.

Förra året i april tillbringade jag en månad i Minnesota på ett s.k. Group Study Exchange. Jag hade, genom Rotary, fått det fantastiska uppdraget att vara ”team-leader” för 4 härliga svenska ungdomar, som kom från vårt Rotarydistrikt., 2400. Vi åkte runt i delar av Minnesota och besökte Rotaryklubbar där vi presenterade Sverige och vårt distrikt. Vi bodde hos rotarianer och blev mycket bortskämda, med mat och dryck och vänligt bemötande. Vi bodde antingen en och en, ibland två tillsammans, men jag som team-leader fick ofta en egen värdfamilj. Vi bodde en, två eller tre nätter hos samma värdfamilj, så vi blev proffs på att packa resväskan.

Eftersom vi var borta i 4 veckor så fick vi träffa många familjer, som också visade oss runt överallt, bland annat var vi en hel dag i ”svenskbygderna.” Ett syfte med resan var att besöka arbetsplatser, som motsvarade de arbetsplatser, som vi i gruppen hade hemma, vilket var mycket intressant.

Men det är som vanligt ”möten människor emellan” som sätter sina djupaste spår. Ibland när vi skulle säga adjö till våra värdfamiljer, som vi alldeles speciellt hade fattat tycker för, så grät vi så tårarna sprutade. Bland många underbara människor som jag mötte, var det också en indian, som var rotarian och tillhörde rotaryklubben Prior Lake. Han hette Sheldon och kom från en av de tre existerande Dakota-stammarna. Sheldon betyder på dakotaspråket, ”den som tar hand om familjen.”  Han var mycket reslig, hade örnnäsa och utan någon fantasi alls kunde jag mycket väl föreställa mig honom sittande på en vit springare och med en fantastisk fjäderskrud på huvudet.

När Sheldon hörde att jag var intresserad av berättelser av olika slag, så berättade han för mig en gammal historia, som hade berättats av Dakotaindianerna sedan århundranden. Dakotaindianerna var de första ursprungsinnevånarna sedan 1600-talet. Dakotaspråket är på utdöende. Alfabetet innehåller 33 bokstäver, men bokstaven F saknas. Berättelsen heter; Sagan om att torka tårar.

Det var en gång två bröder som växte upp tillsammans. De stod varandra mycket nära, ja de var faktiskt varandras allra bästa vänner. De gjorde allt tillsammans, lekte och busade när de var små, gick de på upptäcktsfärd och utforskade världen omkring dem, i vidare och vidare cirklar ju äldre de blev.

En dag när de var i 20 års åldern gick den äldre brodern ut på jakt, men han kom aldrig tillbaka. Den yngre brodern sörjde honom mycket, han grät och grät, dag efter dag! Han var otröstlig.

Plötsligt en dag, när det gått ett år, satt han i huset och såg ut över gården och då fick han syn på sin bror som kom gående, bärande på två stora hinkar! Den yngre brodern skyndade ut, omfamnade sin storebror och frågade honom var han varit.
”Varför bär du på två stora hinkar?” frågade han. Den äldre brodern svarade: “Jag försöker att resa till den andra världen. Men det går inte med dessa två hinkar. De är bräddfyllda. De innehåller alla de tårar, som du har gråtit över mig. Nu måste du torka dina tårar för annars kommer jag inte iväg.”
Då förstod den andra brodern vad han måste göra.

Några veckor efter hemkomsten från Minnesota var jag på ett utbildningsuppdrag för Röda korset i Kosovo. Då berättade jag denna historia för gruppen. En av deltagarna, en äldre man, kom fram till mig i pausen och berättade att precis så hade det varit för honom en gång i sin ungdom. Så fick jag en stor varm kram av honom innan vi gick ut till de andra.

Ha en fortsatt bra söndag! Vi hörs!