Två Växjökvinnor i Stockholm av helt olika anledningar och på helt olika tidpunkter.

Förra veckan var jag i Stockholm och genomförde en utbildning i taktil handmassage på Ersta konferens. Då bodde jag på Ersta hotell. Hotellet är en del av den otroligt fina anläggningen på söder i Stockholm, där det ingår diakoni med många olika verksamheter, sjukhus, högskola, kyrka, konferensanläggning och restaurang m.m.

Vid incheckningen tittade receptionisten vänligt på mig och sa ”Vi är fullbokade, men du får bo i Brings lägenhet!” Jag tittade lika vänligt tillbaka och frågade ”Var ska Bring sova inatt då?” ”Det är ingen fara, han är inte hemma,” svarade hon! Jag kände mig helt lugn och tillfreds och tog Brings lägenhet i besittning.

När jag kom tillbaka till Växjö ”googlade” jag på Ersta och kunde konstatera att Bring hette Johan Christoffer i förnamn, levde mellan 1829 och 1898 och var pastor. Bring var föreståndare för Ersta Diakoni fr.o.m. 1862. Så det var ju helt korrekt, det som receptionisten sa, att Bring inte var hemma.

Jag fortsatte att läsa om Ersta på Google och då kom namnet Anna Maria Cederschiöld upp. Hon var den första diakonissan tillika föreståndaren för Ersta och det var henne som Bring efterträdde 1862.

Anna Maria föddes i Växjö den 20 november 1815. Hon kallades för Marie och var ett av 3 barn till läroverksläraren Caspar Hakvin Cederschiöld och hans 20 år yngre hustru Helena Sofia Ingelman. När Marie var sex år, flyttade familjen till Forsheda församling i Växjö stift, där fadern fått en kyrkoherdetjänst. Marie växte upp där och fick en del av sin undervisning i hemmet, tillsammans med några unga pojkar som fadern hade åtagit sig att både uppfostra och undervisa. Marie gick även på flickskola i Växjö.

Gustav Blomén, hette en av pojkarna, som vistades i prästgården. Gustav och Marie lärde känna varandra, kärlek uppstod, vilket resulterade i en trolovning! När Gustav var endast 19 år gammal, flyttade han till Stockholm, där han blev löjtnant vid Kungliga Uppsala regemente. En dag blev Gustav kommenderad att som befälhavare leda en grupp på 50 man från Stockholm till Uppsala. Under marschen började en av soldaterna, Olof Brådd, som till synes varit fullt frisk vid avfärden att vingla för att slutligen falla omkull i ett dike. Det antogs att Brådd hade berusat sig med något starkt så han lades på trossvagnen och kördes till första nattkvarteret som var en lada. Nästa morgon rapporterades Brådd frisk och marschen återupptogs. Men ganska snart började han vingla igen och man anhöll hos Gustav att Brådd ånyo skulle läggas på trossvagnen.

Detta förbjöd Gustav och gav order om att Brådd skulle ledas av två soldater, vilket också skedde. Enligt vitten blev Brådd sparkad av Gustav som lär ha sagt att Brådd sannolikt var full igen. Under de nästa timmarna blev Brådd, sparkad, knuffad och slagen av flera soldater, för att han skulle hålla sig på benen. Det hjälpte inte. Brådd fick slutligen läggas på trossvagnen igen. Vid ankomsten till Märsta gästgivaregård insåg man att han var allvarligt sjuk. Man slog åder och baddade hans tinningar med ättika, men förgäves, Brådd avled. I obduktionsprotokollet kunde man läsa att det slaganfall som Brådd hade drabbats av hade förvärrats av den hårdhänta behandling som åsamkats honom och bidragit till dödsfallet. Det visade sig också att Brådd var känd som en fridsam och nykter man och att han lämnade efter sig hustru och barn.

Efter att saken varit uppe i Regementskrigsrätten, hänsköts den till Krigshovrätten. Men Gustav klarade inte att vänta på domen. Han tog sitt liv och begravdes redan dagen därpå på Klara kyrkogård.

Marie var bara 24 år när denna tragedi hände. Hjärtesorgen satte sådana djupa spår hos henne att hon förblev ogift i resten av sitt liv. Sannolikt är också att händelsen påverkade Marie så starkt att hon genomgick en andlig utveckling. Ett antal år senare beslöt hon att utbilda sig inom diakoniverksamhet i Tyskland och blev vid återkomsten till Sverige den fösta föreståndarinnan för den tilltänkta diakonissanstalten i Stockholm, som sedermera blev Ersta. Marie hade en stor organisationsförmåga, var outtröttlig i sitt värv och mycket omtyckt. Men arbetsbördan växte och efter 11 år blev den henne alltför övermäktig och hon blev troligtvis vad vi idag skulle kalla för utbränd. Man hoppades dock, att Marie efter en tids vila skulle återvända och med hjälp av Bring kunna fortsätta sitt arbete. Men det blev inte så.

Marie flyttade först till sin mor i Osby och därefter till Växjö. Trots att krafterna kom tillbaka, återvände Marie aldrig till Stockholm och sitt gamla arbete. Vid ett besök hos en väninna i Lund avled hon, 77 år gammal. Anna Maria Cederschiöld är begravd på Tegnérkyrkogården i Växjö.

Medan jag står här och bakar julkakor kan jag inte låta bli att fundera på hur livet kunde ha tett sig för Marie och Gustav, om ödet hade tagit en annan vändning!

Ha det bra! Vi hörs igen!

14717_7_008_00000097_2