Igår, på julafton, var jag i Domkyrkan kl. 1100 och såg det stämningsfulla julspelet, som framfördes av barnkören. Då kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse som utspelade sig i ett engelsktalande land för många år sedan.
Det var en gång en familj som skulle tillbringa ett år i det främmande landet. Den yngsta i familjen var en flicka, som var drygt 3 år när de flyttade dit i september. Ganska omgående blev hon inskriven i en engelsk lekskola, där hon skulle vara på förmiddagarna, mellan kl. 0900-1200. Här var det inte tal om någon inskolning, som man har i Sverige. När mamman första gången gick dit med flickan, förväntade hon sig att få följa med in och vara med under förmiddagen. Men inte då! När den något barska engelska föreståndaren, som öppnade dörren, hade tagit ett stadigt tag i flickans hand, upplyste hon mamman om att hon var välkommen tillbaka kl. 1200. Sedan stängdes dörren. Mamman var både nervös och rastlös under de följande tre timmarna och funderade hela tiden på hur flickan hade det. Familjen hade ju bara varit i landet en vecka och flickans engelska var obefintlig.
Redan kvart före kl. 1200 ringde mamman på dörren, samma barska föreståndare öppnade, hon verkade inte känna igen mamman utan frågade vem hon skulle hämta. Mamman förklarade att hon var flickans mamma, varpå föreståndaren ropade till någon att gå och hämta flickan. Så kom hon där, den lilla. Inte alls söndergråten, vilket mamman hade inbillat sig, utan lugn och samlad! Föreståndaren sa: “By the way, didn’t you say your daughter’s name was Kerstin? Well, she calls herself Mary!”
Nu hör det till saken att flickan älskade filmen om Mary Poppins. Hon hade den på video, och hade sett den om och om igen. Så att hon kallade sig Mary när man på lekskolan frågade vad hon hette, var för mamman inget konstigt. Mary lät ju dessutom betydligt mer engelskt än Kerstin.
Flickan tyckte om att gå till sin lekskola varje förmiddag! Där hade hon lekkamrater av olika nationaliteter, bl.a. en finsk pojke, Johannes, som alltid ville leka med henne. Men hon tyckte inte om Johannes för han nöp henne så fort han inte fick sin vilja igenom. Annars berättade hon inte så mycket om vad de gjorde på lekskolan. Hon pratade fortfarande inte engelska. Allt verkade vara frid och fröjd!
Men en morgon i början av december vägrade flickan att gå. Mamman lät henne vara hemma. Vägran höll i sig och det gick en hel vecka. Hur mamman än försökte fråga om något hade hänt, så varken ville eller kunde flickan förklara. Nu närmade det sig sista dagen innan jullovet. Då frågade mamman om hon inte ville ha jullov precis som alla andra barn. De brukade ju läsa om Pippi Långstrump och Pippi gick minsann endast till skolan när det skulle vara lov, för annars fick man ju inget. Det tyckte flickan var logiskt så hon tog på sig sin finaste klänning, så gick de iväg.
Knappt hade de kommit fram till lekskolan förrän dörren kastades upp av förståndaren, som slet till sig flickan och nästan skrek i falsett till mamman; ”Thank heavens that you brought her. She has the main part of the Christmas play today. You can come back at 1100 and watch!”
Gissa om flickans mamma och pappa satt på första parkett kl. 1100. Ridån gick upp och the Christmas Play började. Där satt flickan med en sjal draperad över sig så bara det lilla söta runda ansiktet syntes, bakom henne stod Johannes och höll en hand på hennes axel, nedanför låg en söt babydocka i en korg. Av flickans minspel att döma var detta något som hon överhuvudtaget inte ville vara med om. Först och främst ville hon ju ha dockan i knäet och inte i en korg nedanför sig. Hon älskade nämligen dockor. Sen ville hon absolut inte ha en sjal draperad över sig på det sättet då den hindrade all form av rörlighet. Sist men inte minst, ville hon inte ha Johannes stående bakom sig och riskera att bli nypt vilken sekund som helst. Nu föll alla bitar på plats, mamman förstod att detta var orsaken till att flickan vägrat gå till lekskolan i en hel vecka. Nåväl, julspelet var så vackert så det gick till historien och flickan fick sitt välförtjänta jullov.
På eftermiddagen åkte familjen in till stan och där hade man satt upp en stor krubba med vackra målade träfigurer i mansstorlek. Familjen stannade och tittade! Då pekar flickan på Maria och utbrister; ”Look! That’s me! Holy Mary!”
Sedan den dagen pratade flickan engelska oavbrutet och när familjen ett halvår senare lämnade landet, var hennes engelska ordförråd bättre än det svenska!
Idag har Solkungen återvänt till Växjö, himlen är klarblå och det är fyra minusgrader. Dessutom ser jag klart igen! Efter att ha varit åtskilliga månader i ”dimman”, opererade jag båda mina ögon i måndags och livet ter sig ljusare på alla sätt. Ha det så bra!