Precis de orden sa Sara Marklund, som är diakonissa i Växjö, när hon talade vid Speakers Corner i förrgår, vid fem i tolv-manifestationen. Det borde ha varit fullt av folk! Hela Storgatan borde ha varit fullpackad med medmänniskor, som är trötta på främlingsfientliga påhopp på olika sätt! Men vi var knappt ett 40-tal som stod där i snålblåsten! Det var väl kanske julstressen eller folk kanske redan hade gått iväg på sina lunchmöten, som gjorde att vi var så få. Det blev ändå en fin stund, bra tal, vacker sång och musik och en stund till eftertanke.
Fem i tolvrörelsen startade i Härnösand 1988 för att stoppa den främlingsfientliga stämning som rådde i staden. En av initiativtagarna var Sara, 17 år. Året därpå blev Sara och hennes kamrat Sylvia mördade av en ung flykting. En tragedi som fick stor uppmärksamhet i hela Sverige och som gjorde att främlingsfientligheten på nytt tog fart.
Men fyra år senare,1993, gick Stig Wallin, Saras pappa, i spetsen för ett nytt torgmöte den 5 december klockan fem i tolv. Stig visade med detta, att om man bemöter främlingsfientlighet med tystnad, då kommer ingen förändring att ske. han ville fortsätta det som Sara hade startat några år tidigare. Tack vare hans mod och att han trots sin sorg orkade göra detta, hålls numera manifestationer av olika slag runtom i Sverige och även i Riksdagen och i EU-parlamentet. Stig har sedan dess blivit rörelsens ledargestalt. Heder åt en sådan man.
Med en härlig litografi, som ger så mycket glädje, målad av Emilia Linderholm, önskar jag er alla en fortsatt fin andra advent!
