Teleborgs slott, är Växjös eget sagoslott som ligger på en udde vid sjön Trummen, strax utanför Växjö centrum. Det byggdes av greve Fredrik Bonde som gav det i morgongåva till sin unga brud, Anna Koskull. Ibland har jag sagovandringar i slottet och då letar barnen och jag efter två små vanliga skogstroll som flyttat in på slottet och blivit två små ovanliga slottsspöken. När jag började med dessa sagovandringar, ville jag såklart testa om det överhuvudtaget skulle fungera.
Jag bjöd in några barn och tog emot dem nere vid foten av den breda, långa slottstrappan och började berätta. Inom fem minuter säger ett av barnen, en kavat sjuåring: ”Jag tror inte på sånt där!” ”Det är helt OK”, säger jag, ”man får tro precis vad man vill.” Vi går uppför slottstrappan och halvvägs upp står två lejon i brons. ”Om man klappar dem kan något trevligt hända under dagen,” säjer jag. Alla klappar lejonen utom sjuåringen. När vi kommer in i slottet, går vi uppför ännu en trappa och upptäcker att den lilla drakungen som bor under slottet har smitit från sin drakmamma. Ve och fasa då är nog drakmamman ute och letar! Sjuåringen är inte imponerad. Vi går in i några olika rum och letar efter slottspökena utan resultat. I ett av rummen berättar jag historien om fågeln som trillat ner genom skorstenspipan och hamnat i kakelugnen. När vi öppnar luckorna ser vi en fågelfjäder inne i kakelugnen. Jag fortsätter att berätta att de två små slottspökena bar fågelungen till sin mamma uppe i tornet, som blev överlycklig att få tillbaka sin unge.
Precis då, pickar det på fönsterrutan utanför rummet. Där sitter en liten fågel på fönsterblecket. Den pickar flera gånger på fönsterrutan och tittar på oss inne i rummet. ”Där är den” säger jag, ”den brukar komma hit när den ser att det är folk i rummet. Den vill tacka för hjälpen.”
”Shit”, säger sjuåringen och ögonen är stora som tefat.
Några dar senare fick jag höra att han gått hem till sina föräldrar och berättat att det bodde både slottspöken och en drakfamilj på slottet. Och att spökena räddat en fågelunge, för den hade han själv sett! Så det så! Dessutom klappade han lejonen på väg ner för slottstrappan, för vem vill väl missa möjligheten att något trevligt kunde hända på eftermiddagen. Jag fick också höra att det blivit glass till efterrätt, så visst kan det finnas all anledning att klappa lejonen.
På slottet finns sagoboken, som är illustrerad av Kerstin Posse och skriven av mig. I den kan man läsa några av berättelserna om de två slottspökena. Kanske ett julklappstips?
Idag stod det i Smålandsposten att vi haft 8 soltimmar totalt i Växjö under november månad. Det är bara att konstatera att Solkungen är på gång! Hej svejs!
