Enligt en romsk folksaga var det så att Molnkungen och Solkungen levde i allra största vänskap på himlavalvet. Det var lyckliga tider då. När Solkungen återvände efter sitt långa arbete under dagen, befallde Molnkungen sin tjänare, regnet, att vattna jorden. Därför hände det aldrig att solen sken, när människorna bad om regn eller att det regnade när de bad om sol.
Men en kväll när Solkungen mötte Molnkungen, bad han Molnkungen att inte skicka iväg regnet. ”Jag har jobbat så hårt i ett land där det regnat så förskräckligt, att hade jag inte lyckats torka upp jorden där, skulle de stackars människorna få missväxt.”
Molnkungen: ”Det bryr jag mig inte om, jag vill att det ska regna i det landet nio veckor utan uppehåll.”
Solkungen:”Men varför vill du göra detta mot de stackars människorna som bor där?”
Molnkungen: ”Jo i det landet regerar en kung som har en vacker dotter som jag vill vill gifta mig med. Men kungen har avvisat mig. En molnkung är inte fin nog att gifta sig med hans dotter. Men nu ska jag visa honom vem jag är! Jag tar alla mina tjänare med mig: regnet, vinden, blixten och åskan, haglet och snön. Jag släpper dem alla lösa på en gång, så att de kan rasa ut av hjärtats lust.”
”Men det stackars folket har väl inte gjort dig något. Bara för att deras kung har förolämpat dig ska väl inte straffa dem!” sa Solkungen.
”Vem kan förbjuda mig?” sa Molnkungen.”Det kan jag” sa Solkungen. Han skakade av sig tröttheten, återvände till landet som han just kommit ifrån och när Molnkungen och hans tjänare kom dit, sken solen så hett att de med knapp nöd klarade sig från elddöden.
Molnkungen blev ursinnig och visste inte hur han skulle oskadliggöra Solkungen. Då berättade vinden att när Solkungen flyger ut i världen tidigt varje morgon är han ett litet barn, vid middagstid är han en man och på kvällen kommer han tillbaka som en kraftlös gubbe för att sova ut i sin moders knä. Och får han inte sova där, förblir han en gubbe utan kraft.
Molnkungen förstod att den enda lösningen var att tillfångata Solkungens mor. Han förvandlade sig till en vacker grå häst och begav sig till Solkungens bostad. Modern satt utanför huset och Molnkungen sa att han var vindhästen, som blivit skickad av hennes son, som bad henne att komma så fort som möjligt. ”Din son är i ett översvämmat land och han orkar inte torka upp allt vattnet. Han behöver sova i ditt knä i en timme för att samla nya krafter.”
Modern anade inte oråd utan satte sig upp på vindhästen för att skynda sig till sin son. Men vindhästen förde henne till en grotta där han låste in henne. När Solkungen kom hem på kvällen, trött som en gammal gubbe, kunde han inte hitta sin mor. Han blev svagare och svagare eftersom han inte kunde sova i hennes knä och därför orkade han inte flyga ut nästa morgon.Nu sken inte solen längre, mörker härskade överallt och Molnkungen kunde ostört husera med alla sina tjänare.
Men modern lyckades till sist ta sig ut ur grottan och kom hem till sin son, som äntligen fick sova i hennes knä. Med friska krafter flög Solkungen ut i världen och jagade bort Molnkungen. Men sedan den tiden, enligt folksagan, har all vänskap upphört mellan Molnkungen och Solkungen.
Och vi som bor i Växjö har förstått att den ovänskapen råder ännu, även om vi idag hade besök av Solkungen ett par timmar. Låt oss hålla tummarna att de snart blir vänner igen.
Boken heter ”Sagor från hela världen”, utgiven av Klassikerförlaget och den har jag köpt på Kupan i Växjö, där jag brukar fynda både det ena och det andra.
Så här såg det ut när solen sken i skogen utanför Växjö idag. Hej svejs!
