Nej, nej. Nej! Det är inte så att jag uppmanar till bastu och julbad. BASTA kommer från italienska språkets bastare, förkortas basta och betyder ”nu får det vara nog”.
Nu är jag upprörd och även betryckt. Vad är det för attityd som finns i vårt samhälle egentligen? Var eviga dag får vi höra att vi gamla människor kostar så mycket, så nu måste det bli nedskärningar. På vadå? undrar jag. Är det någon som har tagit sig tid att räkna ut vad vi ”kostsamma gamla människor” egentligen åstadkommer? Vi har jobbat och betalt skatt i hela vårt liv. Och det fortsätter vi med eftersom vi betalar skatt på pensionen. Det var inte särskilt många barnlediga månader vi hade efter vi fött barn så vi var snabbt tillbaka i ”selen” igen! Vid pensionsåldern var vi en hel del som fortsatte att jobba och betala skatt. Förutom det är vi många som är ideella. Ibland för att vi har lust och tycker att det ger så mycket tillbaka; besöka äldre ensamma, läsa högt på äldreboende eller ordna diverse aktiviteter, hålla i och deltaga i språkcafé och läxläsning, vara fadderfamilj åt ensamkommande. Detta är bara ett litet prov på vad vi gör. Sen gör vi en massa annat, fast vi kanske inte har lust men ändå måste. Då tänker jag först och främst på alla anhörigvårdare. De går aldrig i pension, de har ingen reglerad arbetstid eller semester. Sist men inte minst är det många av oss som är mor- och far-föräldrar. Må så vara att barnbarn är livets efterrätt och vi vill inte vara utan dem för allt smör i Småland. Men kom inte och säg att vi inte lägger många timmar på att ta hand om snoriga och sjuka små telningar så att deras föräldrar kan gå och jobba. Med detta vill jag ändå visa att vi bidrar till samhället, oavbrutet. Vi förtjänar en betydligt bättre attityd av våra beslutshavare än vi får idag.
Vill dela med mig av en tänkvärd berättelse som faktiskt är känd sedan medeltiden och belyser alla människors lika värde. Den har jag tagit från en mycket bra bok som heter Värdefulla sagor, sammanställd av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.
TRÄSKÅLEN
Det var en gång en bonde som hade en enda son. När han började bli gammal fick sonen överta gården. Fadern bodde kvar i ett litet rum och gick tidigt upp varje morgon och hjälpte till med vad han orkade. Han mockade ut koskiten i ladugården, slog gräset på ängen med lie och gav hönsen mat. Ja, i själva verket var det en hel del han gjorde. Han fick ett litet barnbarn som han passade och berättade sagor för.
Åren gick och farfadern började se och höra dåligt. När han gick, så stapplade han och förmådde inte arbeta som förr, på sin höjd orkade han gå den korta vägen till hönshuset och ge hönsen mat. När han satt vid bordet och åt darrade hans hand, så att han knappt kunde hålla skeden. Han spillde soppa på duken och lite rann det också ur hans mun.
Hans son och sonhustru tyckte att detta var så oaptitligt att de körde den gamle från bordet och gav honom en likadan matskål som hunden.
Därefter fick han sitta ensam och äta i en vrå. Eftersom han hade svårt att få in maten i munnen blev han sällan mätt. Han tittade bedrövat mot bordet där hans lilla barnbarn åt tillsammans med sina föräldrar.
En dag tappade den gamle mannen matskålen på golvet. Eftersom den var av lera gick den i tusen bitar. Sonen skällde ut honom, men den gamle sa inget utan suckade bara. Sonhustrun skaffade en träskål och ur den fick farfar äta i fortsättningen. Den höll, hur han än tappade den.
En dag letade den lille pojken som nu var fyra år gammal, rätt på en träbit på gården.
– Vad ska du ha den till? Frågade fadern.
– Jag ska göra en liten träskål, svarade barnet.
– Vad ska du ha skålen till?
– Den ska mor och far äta ur när jag blir stor, svarade den lille pojken.
Mannen och hans hustru tittade på varandra och började gråta. De förde den gamle farfadern fram till matbordet och där fick han sitta och äta sin mat tillsammans med hela familjen från en vanlig tallrik. Och vad gjorde det om han spillde när han åt. SLUT
Avslutningsvis vill jag dela med mig av en händelse som utspann sig på Storgatan i Växjö för ett antal år sedan. En äldre gentleman tillika officer gick i armkrok med sin hustru på trottoaren längs med Storgatan. Då kom tre ynglingar i bredd och hade inte den minsta lust att flytta sig. En av ynglingarna dristade sig till att säga: Flytta på dig gubbjävel.
Den äldre mannen tittade då stint ynglingen i ögonen och sa: Det kanske du också blir en dag, om du har tur!
Önskar er alla en fortsatt underbar början på julmånaden, som härute på landet bjuder på sex minus, ett snötäcke som lyser upp naturen och den första isen ligger tunt i Sunnanviken.
