Ja det är verkligen aprilväder i Växjö. I lördags var det solsken, i söndags snålblåst och kallt och igår vräkte snön ner igen, massor med blöta stora snöflingor som täckte marken vit. Hörde en underbar saga häromdagen när det var berättarcafé i Växjö. Sedan läste jag en version av den på Sagomuseets blogg samt en annan version på ytterligare en blogg som heter Mamman i det Gula Huset. När jag var inbjuden på ett årsmöte hos Röda korset i Vederslöv för en vecka sedan för att berätta skrönor, så berättade jag bl.a. den här sagan. Jag har också berättat den för mina härliga vuxna invandrarelever. Då kunde vi öva både blomnamn och färger.
Just idag passar den så bra att skriva ner på min blogg med tanke på vädret. Kanske blir det en saga som lilla Figgelina kommer att tycka om en dag. Som farmor känner jag mig lite uppgiven. Har nämligen inte fått träffa mitt lilla barbarn ännu. Förkylningen håller i sig och det lilla pyret får inte bli smittad. Mailade till barnbarnets skånska mormor, som bor några km från Figgelina, ”att man får väl vara glad om man får träffa henne till konfirmationen!” och fick då som svar tillbaka: ”Tramsebyxa, du kommer säkert vara med när hon börjar skolan! ”
Sagan om hur snön fick sin vita färg. När världen var alldeles ny och alla växter hade fått sina färger kom det en kväll en liten ensam snöflinga nersinglades på jorden. Eftersom snöflingan inte varit med när alla färger delades ut var den både genomskinlig och färglös. Snöflingan vara ledsen över detta, ingen skulle ju kunna se den och ha någon glädje av den. När snöflingan frågade om det fanns någon färg kvar så fick den till svar att blommorna hade fått de sista färgerna.
Snöflingan gav sig då iväg för att leta reda på en blomma som kunde dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och flög fram till blomman och frågade: ”Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?” ”Absolut inte,” svarade maskrosen. ”Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och då får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar, så nu får du flytta på dig för du skuggar solen.”
Snöflingan virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om lite färg. Men ack nej, blåklockan såg helt skräckslagen ut av blotta tanken. ”Aldrig i livet skulle jag väl dela färg med en kylig typ som du. Jag är vårens blåa skogsmatta. Om du har samma blåa färg som jag skulle vi kunna förväxlas och det går verkligen inte för sig.
Snöflingan svepte vidare och fick syn på en jättefin röd blomma. Den närmade sig försiktigt och frågade med lite darrande stämma om den möjligtvis kunde få lite färg, men rosen sa: ”Ge dig iväg meddetsamma, du kyler ner mina vackra blomblad. Skynda på nu, annars sticker jag dig med mina taggar!”
Nu var den lilla snöflingan alldeles förtvivlad. Det verkade inte som någon ville hjälpa den. Den hade nästan givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig liten blomma med nedböjt huvud som nästan inte syntes. Snöflingan var nu så ledsen att den knappast kunde prata. Den kröp fram och viskade sin fråga till blomman. ”Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av lite färg till mig? Bara lite lite grand.” ”Ja det är klart att jag hjälper dig,” sa snödroppen med vänlig röst. ”Vill du verkligen det?” utropade snöflingan förvånad. ”Självklart”, svarade snödroppen. ”Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller ner blir allting insvept i skimrande vitt!”
Snödroppen gnuggade sina vita blomblad mot snöflingan som genast blev vit. ”Du är min allra bästa vän,” sa snöflingan till snödroppen. ”Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig.”
Om du tittar noga på snödroppen så kan du se några repor där hon skrubbade av färgen och gav till snön. Det var allt för idag kära vänner! Fortsätt och ha det bra!