Kära läsare, det var i maj som min senaste blogg skrevs så nu är det verkligen dags igen. Sommaren har varit härlig med en hel del berättarvandringar i Åsnens nationalpark för att nämna några. Och som sig bör så har det varit besök av barnbarnen på torpet . Oj vad de växer och utvecklas. Vilda 6 år och Saga 2 år som bor i Skåne har badat i pool i sommar då deras föräldrar låtit bygga en stor härlig sådan i trädgården. Jag har också varit där och simmat och det var jätteskönt. När jag pratade med Vilda häromdagen, som just har börjat F-klass, så frågade jag om hon hade simmat nyligen. På den bredaste skånska man kan tänka sig svarade hon: Nej, jag har förbadat mig. Ett helt underbart nytt ord som kanske en dag kommer att hamna i SAOL, vem vet. Det lilla yngsta barnbarnet Ellen är 9 månader och har just lärt sig krypa framåt och det gör hon lugnt och stilla med stor värdighet. Innan kröp hon bara bakåt och fastnade under soffa och stolar, vilket hon tyckte var väldigt obehagligt. Hennes storebror Johan 3,5 år har varit mycket i Småland i sommar och han älskar att vara med kring Trollberget i Nationalparken. Att fika där är ett måste även om det regnar.
Jan och jag har firat 40-årig bröllopsdag den 11 september. Då passade vi på att åka till Skagen längst upp på norra Jylland. Där är otroligt vackert och man kan förstå att såväl konstnärer som poeter och författare fick mycket inspiration därifrån. Det var en hel konstnärskoloni som bodde där, varav P.S. Kröyer med hustru Marie och Michael Anker med hustru Anna tillhörde några av de mest kända. En konstnär och författare var Holger Drachmann född i oktober 1846 och begravd den 26 januari 1908 ute vid sanddynerna på Grenen, som platsen kallas där Kattegatt möter Skagerrak. Där finns hans gravmonument som innehåller hans urna och framsidan på monumentet har hans gode vän Kröyer gjort. Vi besökte också Drachmanns hus inne i Skagen som är ett museum. Där hängde hans tjusiga kläder och hattar, där stod gl som han fått av den svenske kungen, Oscar II och där fanns otaliga tavlor som han målat. Motiven föreställde ofta fiskarna, som blev hans goda vänner och i vars hus han ofta kom på besök. Drachmann gjorde ett starkt intryck på mig. Han var mycket annorlunda än de andra konstnärerna. Jag hade en uppgift från en berättarcirkel som jag deltar i att skriva en berättelse med rubriken Restaurangen med den blå dörren. När jag på väg till Drachmanns hus passerade en blå dörr, fick jag idén till berättelsen som ni kan läsa här nedan.
RESTAURANGEN MED DEN BLÅ DÖRREN
Den 26 januari 1908 var det kallt och blåsigt. Soffi klev på tåget i Hornbaek och urnan stod i handbagaget. När hon hade satt sig till rätta i kupén, tog hon upp urnan ur väskan och nu satt hon med den i knät. Det var en ganska alldaglig urna utan några som helst mönster på. Färgen var mörkgrön. Det var så han ville ha det och så fick det bli. Hon höll ömt om den med sina varma händer. Hon ville att han skulle känna att han var med på tågresan mot sitt älskade Skagen. Den allra sista resan.
De hade inte varit gifta särskilt länge, bara i fem år. Inga gemensamma barn. Egentligen hade han varit kär i hennes syster från första början, men det var Soffi som blev hans hustru. Den tredje och sista hustrun vill säga. Först hade det varit Vilhelmine som han träffade på Bornholm, ett intensivt och kort äktenskap. Därefter träffade han Emmy med vilken han var gift i 24 år och fick flera barn. Under äktenskapet träffade han Amande, som både blev hans älskarinna och musa i många år. Han var inte bara passionerat förtjust i kvinnor.
Sedan barnsben var han attraherad av havet och miljön runtomkring.
Under hans tid på Skagen blev många fiskarfamiljer hans goda vänner. Både som konstnär och diktare skildrar han det hårda livet som fiskarna levde. En fiskare, Lars Kruse, som hade räddat mer än 200 människor från drunkningsdöden ute på Grenen hade blivit nominerad att få en förtjänstmedalj. Men det visade sig att Kruse som ung pojke hade sålt vrakgods och blivit dömd till spöstraff för det. Borgmästaren bestämde att ingen medalj skulle utdelas till Kruse eftersom han inte var en ärlig man. Men bara dagen efter att en mycket välformulerad skrivelse anlänt till borgmästaren, tilldelades Kruse sin välförtjänta medalj. Efter den dagen kallade hans fiskar vänner honom för “Den store Tummel“ (vilket på svenska betyder ”Det stora tumultet”) eller fritt översatt ”Han som gjorde skillnad”.
Får jag be om biljetten tack! Soffi ryckte till. Hon var så djupt försjunken i sina minnen att hon inte hört konduktören komma. Hon räckte fram biljetten. Efter konduktören klippt den, såg han på urnan i Soffis knä och nickade vänligt innan han lämnade kupén
De hade köpt ett vackert hus mitt inne i Skagen som fick namnet Villa Pax. Dit välkomnades många gäster, allt från fiskare, diktare, författare, konstnärer till den svenske kungen Oscar II.
Han var nämligen bekant med både Oscar II och prins Eugen. Vid ett besök i Stockholm blev han inbjuden på visit till det kungliga slottet. Kungen hade egentligen regeringssammanträde den förmiddagen, men hade angivit en tid för visiten. Ve och fasa, gästen kom försent. Han trädde in i det kungliga kabinettet, något andfådd, men ståtlig och iklädd fotsid paletå och Borsalinohatt som han med en svepande rörelse tog av och bugade
Kungen som väntat otåligt röt: Oförskämt att ta upp min dyrbara tid, nu får du bara fem minuter av mitt sällskap. Varför kommer du för sent?
Jaa, sa gästen, så kan det gå det när man blir uppehållen av en vacker kvinna.
Nåja det förklarar saken, då får regeringen vänta.
Visiten varade länge, regeringssammanträdet uppsköts till eftermiddagen och gästen passade på att bjuda kungen till Skagen.
Och vad ska jag där och göra, åka till Skagen, där finns väl ingenting?
Gästen sa: Jodå, där finns vacker natur, vackra kvinnor och kall champagne.
Varpå kungen utbrast: Ja men då kommer jag gärna.
En tid senare kom kungen på besök och som present hade han med sig några vackra glas, som fortfarande pryder sin plats på Villa Pax.
På kvällen hade ett litet värdshus abonnerats dit några unga flickor från fiskesamhället inbjudits och kall champagnen flödade. Herrarna tillbragte en mycket angenäm afton i det förtjusande sällskapet. När de äntligen bröt upp var det redan gryning och en trött värdshusvärd låste dörren bakom dem. Kungen vände sig om för att memorera namnet på restaurangen. Men hans blick var trött och grumlig och gryningsljuset var inte tillräckligt. Kungen kunde inteurskilja namnet, men han såg att dörren var blå, Skagenblå.
Nu var tåget framme i Skagen. Soffi bar urnan i famnen när hon steg av. Hon trodde inte sina ögon, det var svart av folk på perrongen. Det var inte tio, det var inte hundra, det var tusen. Många grät, många bar blommor. Alla hade kommit för att ta ett sista farväl av “Den store Tummel.” Det blev en lång vandring genom hela Skagen ut till Grenen där urnan skulle få sin eviga viloplats i sanddynerna. Den alldagliga mörkgröna urnan som innehöll askan av Holger Drachmann, konstnär, poet, dramaturg och författare, en av Danmarks största.
Och längs med den vägen, passerade Holger Drachmann för sista gången restaurangen med den Skagenblå dörren.
Tack för att ni läste min blogg. Vi hörs om ett tag igen.
