Vi kan börja med det där att gå en mil om dan. Det är ingen svensk mil utan en engelsk dito, alltså 1,6 km. Det är väl inget att skryta med kanske någon tycker. Nej, det kanske det inte är men det är en bedrift att varje dag göra det, oavsett klockslag, väderlek eller var jag än befinner mig. Det har börjat bli en rutin. Att säga att det blivit ett behov är att överdriva, men det har börjat bli en rutin. Vi är en grupp på åtta kvinnor i olika åldrar som har bestämt att göra detta i 100 dagar och nu har jag bara 88 dagar kvar. Några springer eller joggar, några lufsar eller går. Jag tillhör den senare gruppen. Det finns inga rätt eller fel, det är bara att göra det! Och när det är gjort känns det så bra! Jag kallar den här stunden för ”min tid på jorden.” Oftast går jag ensam, någon gång har Jan gått med. Men det blir en stund av reflektion i tystnad. Och jag njuter av naturen omkring mig. Det är härligt att få vara med i den lilla grupp och vi har en egen grupp på Facebook där vi då och då skriver till varandra.
Det som också känns bra är att berättarvandringarna nu har kommit igång. I Teleborgs slottspark har jag redan haft tre vandringar under våren. I nationalparken har jag haft en vandring i Bjurkärr och en kring Trollberget, och till helgen är det dags igen på båda ställena. Då får jag använda min vandringsstav som Jan har gjort i ordning. Den är gjord av hassel, som på latin heter coryllus avellana, och den har ett litet rådjurshorn högst upp. Den dekorerad med röda trollpärlor som jag fått av trollmor i Trollberget. Det är tryggt att ha en hasselstav för den är nämligen välsignad av Jungfru Maria, både mot åska och mot ormar. Det var nämligen en gång när Jungfru Maria skulle hälsa på sin släkting Elisabeth som hon överraskades av ett förfärligt oväder; åska, blixtrar och regn. Hon sökte skydd under en hassel. Åskan drog över och Jungfru Maria tackade hasseln för skyddet och välsignade trädet som sedan dess skyddar mot åska. Nu kanske man inte alltid har tillgång till en hassel när det åskar. Men det sägs att hasselnötter också kan ha samma skyddande effekt. Om man lägger några hasselnötter på fönsterblecket så ska man också vara skyddad mot åskan.
En annan gång plockade Jungfru Maria smultron när en stor huggorm kom ringlande. Hon blev så rädd att hon gömde sig bakom en hassel tills ormen försvunnit. När hon plockat klart sina bär sa hon till hasseln: ”Så som du skyddat mig idag från ormen, så ska du hjälpa alla människor i framtiden.” Och vet ni att det stämmer. Efter min berättarvandring i söndags la jag staven i bilen och tog en lång promenad. Rätt som det var såg jag något som ringlade på marken och när jag tittade närmare var det en huggorm som kom på stigen rakt emot mig. Eftersom jag inte hade något skydd mot ormar, staven låg ju i bilen, så skyndade jag mig att kliva åt sidan så ormen kunde ringla förbi.
Högst upp på staven sitter ett litet rådjurshorn och så här i coronatider är det mycket användbart. Staven är nämligen nästan två meter lång, alltså samma längd som en älgko. Det är det avstånd som mina deltagare ska hålla när vi är ute och vandrar, och gör de inte det kan jag killa dem lite med rådjurshornet. Ordet rådjurhar fornsvenskt ursprung frånradiur som betyder fläckigt djur. Det kan tyckas märkligt då rådjuret endast är fläckigt som kid, det vill säga de första veckorna i sitt liv. Rådjur är idag mycket vanligt förekommande i våra trakter, något som inte var fallet som det såg ut för 200 år sedan. I början av 1800-talet var rådjuret så gott som utrotat i hela Sverige utom i Skåne. När arten började sprida sig igen var den i många fall bortglömd och okänd bland allmogen. Då talade man om ”trollharar i brunröd päls och stora som getter”. Skogsrået, som är den som råder över skogen, kan förvandla sig även till djur, och då ibland till ett rådjur.
Visst är marken fullständigt övertäckt av vitt, i skogen, längs med vägkanter och just nu även längs med Växjösjön. Jag talar inte om snö, utan om vitsippor. Det finns olika berättelser om hur vitsippan kom till. Den som jag tänkte dela med mig av är från den grekiska mytologin. Jag har läst den i en bok som heter Barnens Flora av Bisse Falk. Jag har flera av hennes böcker och de innehåller en hel del berättelser från den gamla folktron.
I den grekiska mytologin heter kärlekens gudinna Afrodite. En dag när hon var ute i skogen fick hon syn på en ung tjusig man. Hon blev förälskad i honom och fick veta att hans namn var Adonis. Han var jägare och var ofta ute och jagade vildsvin. Detta gjorde Afrodite mycket orolig eftersom vildsvin är farliga djur och hur hon än bönade och bad så ville Adonis inte ge upp sitt stora intresse för jakt. Men så en dag hände det som Afrodite befarade. Adonis blev överfallen och dödad av en stor vildsvinsgalt. När Afrodite fick höra talas om detta blev hon nästan otröstlig. Hon begav sig ut i skogen där Adonis kropp fortfarande låg. I en bägare tog hon en droppe av hans blod och bar hem. Bloddroppen blandade hon med nektar som var alla gudarnas älsklingsdryck. Hon hällde ut det i en skogsdunge och där spirade det upp en blomma. Den fick sin vita färg av den ädla nektarn och sin skiftning av rött av Adonis blod. Blomman, som hade skapats till Adonis minne, fick namnet vitsippa, som på latin heter anemone nemorosa. I en annan berättelse kan man läsa att Afrodite redan hade en käresta som var krigsguden Ares. Det bekymrade inte Afrodite nämnvärt, är man kärlekens gudinna så är man. Men Ares blev fullständigt förblindad av svartsjuka. Han förvandlade sig till en vildsvinsgalt och enligt berättelsen var det Ares som dödade Adonis.
Tack för att ni läste min blogg. Vi hörs om ett tag igen.
.