Den 2 februari är det kyndelsmässodagen. Den kallas också för Jungfru Marie kyrkogångs dag, och är den dagen då Maria och Josef bar fram Jesus i templet 40 dagar efter hans födelse. Så skulle man göra enligt judisk lag. En kvinna som nyligen fött barn betraktades som oren, och genom ceremonin blev hon åter upptagen i den kyrkliga och sociala gemenskapen. Just den här dagen befann sig den gamle fromme mannen Symeon i templet. Han hade i hela sitt liv trott på och väntat på att få se Gud. Nu på ålderns höst hade han nästan blivit blind. Den helige Anden hade lovat Symeon att innan han dog skulle han få se Messias, den som Gud utvalt att rädda världen. Maria och Josef närmade sig Symeon och räckte fram Jesus till honom. När han fick barnet i sina armar utbrast han med glädje i rösten att ”Jesus ska bli det ljus som kommer att uppenbaras för hedningarna. Och nu när jag har sett ljuset kan jag dö i frid”.
Ordet kyndel är ett gammalt svenskt substantiv, som betyder ljus, bloss eller fackla. Jämför engelskans candle. Man använde även verbet att kyndla, som betyder att tända. Så länge jag kan minnas har jag inte hört dessa ord användas.
Enligt kyrkoåret är julen slut den 2 februari. Många av oss tar ju som regel bort alla juldekorationer den 13 januari, på Knutsdagen. Men ute på landsbygden, till exempel i Kalvsvik där vi har vårt torp, kan man se juldekorationerna åtminstone till 2 februari. Och i ett och annat fönster lyser några julstjärnor ännu längre, kanske ända till ”påska”. Det är fint med ljus i fönstren under denna mörka årstid och ute på landet är det ju inte lika många andra ljuskällor som i stan.
I Bondepraktikan skriver man att kyndelsmäss markerar att halva vintern har gått och man bör ha hälften av sitt foder kvar i ladorna till sina husdjur. Det skulle nämligen räcka till att det var dags för djuren att släppas ut på vårbete. Det finns också en del så kallade ”vädertydor” om denna dag. I Västernorrland sa man ”Kyndelmess tö, fruset korn och snö,” vilket betyder att om det töar den 2 februari skulle sommaren bli kall och hösten regnig. Det får vi väl ändå inte hoppas slår in. Andra vädertydor sa ”om solen skiner på barmark i februari, blir det ingen sommar före sommarsolståndet” som infaller 21 juni. Det låter inte heller särskilt lockande. Personligen föredrar jag tydan”om myggen sticks i februari, fryser de gadden av sig nästa månad.” Tack för det, en myggfri sommar kunde man väl ändå alltid hoppas på.
Februaribloggens saga hörde jag berättas av en ung man från Skottland som heter Neil Sutcliffe. Neil är inte bara berättare utan också musiker och skådespelare och jag träffade honom på Berättarfestivalen i Ljungby för 2 år sedan. Sagan, som är en gammal folksaga, lyder så här:
Det var en gång en räv och en varg som för ovanlighetens skull vandrade tillsammans i skogen. För det är nämligen så att vargar och rävar sällan är bästa vänner. Rätt som det var hittade de en stor rund ost som någon hade lämnat i skogen. Vargen, som var mycket större och starkare än räven, började glufsa i sig stora bitar av osten och slutade inte äta förrän det bara var en liten, liten bit kvar. Räven blev så otroligt sur och lovade sig själv att han skulle hämnas på vargen.
Några dar senare när de återigen var ute tillsammans, skrek plötsligt räven till. ”Kolla där borta!” Räven pekade bort mot den frusna sjön. Alldeles vid kanten syntes en stor, vit, rund ring. Räven fortsatte att skrika upphetsat: ”Kolla, det är en stor rund ost som ligger där, som någon har lämnat!” Vargen tittade och han såg också den stora runda cirkeln. ”Men hur ska vi få tag i den?”. Räven svarade: ”Vi gör så här. Du lägger dig här och gömmer osten under din stora lurviga svans så ingen kan se den, och jag går upp till bondgården därborta och kollar att ingen är vaken. Sen kommer jag tillbaka till dig och då tar vi osten med oss och delar på den”. Det tyckte vargen var en bra idé, så han lade sig nere vid sjökanten och bredde ut sin svans över den stora vita cirkeln, så att ingen skulle se den.
Räven gav sig iväg, men bara ett lite stycke upp i skogen. Där satte han sig och väntade i en dryg timme. Sen sprang han upp till bondgården där en man och hans hustru och deras barn bodde. ”Vargen, vargen är på väg för att äta upp era barn!”, skrek räven allt vad han orkade. Bonden och hans fru rusade ut, låste dörren om sina barn. De fick tag i några långa käppar och sprang ner mot sjön för att jaga iväg vargen med hugg och slag.
När vargen hörde människorna komma ställde han sig upp, men då hade svansen frusit fast i isen, för den stora runda vita cirkeln var ingenting annat än fullmånen som lyste från den mörka himlen ner på den vita isen. Vargen slet och ryckte i sin svans, men den var fastfrusen. Till slut kom han loss, men delar av svansen blev kvar på isen. Ylande av smärta och ilska försvann han iväg in i skogen och lyckades precis undkomma bonden och hans hustru.
Det var sista gången som räven och vargen vandrade tillsammans. Och allt sedan dess har vargen en ganska kort och tunn svans, som hänger rakt ner. Men räven, den har fortfarande sin yviga, vackra, röda svans i behåll som han än idag stolt viftar med för att visa att han är listigare än vargen.
Nu längtar jag efter att få se och hålla om mitt lilla söndagsbarnbarn Ellen, som blir 40 dagar den 3 februari och bor i Danmark. Självklart längtar jag också efter hennes storebror och föräldrar. Barnbarnen i Skåne och deras föräldrar har jag tack och lov haft chans att träffa, om än mycket sparsamt.
Tack för att du läste min blogg.
Informationen om kyndelsmässodagen och Bondepraktikan har jag hittat på Wikipedia, i boken ”Naturens hemligheter” av Mari Friend samt i Ebbe Schöns bok ”Svenska traditioner”.
