Att Sverige har 25 landskap visste du nog, och att varje landskap har en egen landskapsblomma kände du kanske också till. I början av år 1908 valdes en blomma per landskap ut, och här i Småland blev det linnean och i Dalarna blev det blåklockan. Men för bara några år sedan, närmare bestämt den 13 mars 2021, utsåg Svenska Botaniska Föreningen den vackra ”liten blåklocka” till Sveriges nationalblomma efter en stor omröstning. Blåklockan börjar blomma i juli månad och fortsätter ända in i september. Den växer i princip i hela Sverige, utom i nordligaste Lappland där man inte hittar den lika ofta.
I Skottland och Irland kallas blåklockan för fairy flower eller fairy bell. En fairy är en älva. Enligt gammal folktro i Irland sägs det att när blåklockan ringer, då samlas älvorna. Men det medför otur om en människa hör en blåklocka ringa. Man kan drabbas av någon form av sjukdom eller till och med dö. Älvorna sover inne blåklockan så man ska vara försiktig och inte trampa på blomman när man är ute i skogen för då blir älvorna arga. Man ska inte heller plocka blåklockan och sätta den i en vas inomhus, för inte sjutton vill man väl riskera att ha en arg älva boende hos sig.
Härhemma har jag läst följande berättelse om blåklockan som jag gärna vill dela med mig:
”En gång stod en blåklocka och solade sig på en äng. Hon sträckte sig upp mot solen och njöt av solens varma strålar, som lyste på hennes öppna klocka. De andra blommorna tyckte att blåklockan var litet onödigt stolt då hon inte böjde sin nacke.
Men hon var inte alls högfärdig utan egentligen riktigt blyg, och det försökte hon dölja genom att hålla klockan vänd mot solen.
En dag blev det ett rysligt oväder. Det regnade och regnade. Hela hennes klocka fylldes med vatten och blåklockan blev tvungen att böja sitt huvud mot marken och tömma ut vattnet. Nu såg hon i gräset ett litet bi som tryckte sig mot marken och försökte hitta litet skydd mot regnet.
Blåklockan frågade:
– Hur står det till med dig?
– Jag håller på att drunkna, snyftade biet, och jag fryser och känner mig stel av köld, klagade biet också. Här finns ingenstans att söka skydd och till skogsbrynet orkar jag inte flyga i ösregnet.
Biet kände sig ynklig, men blåklockan kände sig stark och hade börjat tycka om det lilla flygfäet.
– Kryp du in i min klocka, för jag står stadigt med min rot i marken och min kjol håller dig varm och torr.
Biet kröp på stela ben in i blåklockan. Hon torkade upp och vilade sig. Snart lyste solen igen och biet ville ut och flyga, utvilad och tacksam för hjälpen hon fått. Innan biet flög iväg passade hon på att fråga:
– Får jag komma ikväll igen för att vila i din vackra klocka?
Blåklockan som nu mötte värme och tacksamhet, och inget tjat om att hon var mallig, ville väldigt gärna se det lilla biet igen. Så därför står blåklockan och väntar på biet, med sitt huvud vänt mot marken och inte mot solen.”
Tack för att du läste. Önskar dig en fin augusti.
