Aprilväder i mars och tranorna är här.

Jag kan konstatera att 2020 har hittills börjat som ett annorlunda år. Det blev en vinter utan snö, här på Sunnanvik i Småland i alla fall. Det lilla som kom stannade inte många timmar åt gången. Den stora fördelen med snö är, i mitt tycke den enda, att det blir så ljust och vackert i naturen. Vi har inte haft särskilt mycket ljus heller, eftersom det regnat mest varje dag. Otroliga mängder har strilat ner från mörkgråa moln och inte sällan har det blåst på samma gång. Här ute på landet ser det ut som sjön Åsnen återtagit förlorad mark, enorma småsjöar har bildats ute på fälten. Det är bara att konstatera att grundvattnet är återställt med råge. Vi har redan klarat av två namngivna stormar; Ciara och Dennis. De var inte i paritet med Gudrun eller Per som vi hade för många år sen, men storm är ändå storm och det ställer till det, inte minst för hushållen ute på landet och för många skogsägare.

Häromdan körde jag den lilla vägen mellan Torsås by och Lönashult och då såg jag att den stora träskulpturen, föreställande Puttatorpa Here, hade fallit som en fura, knäckt rakt av nere vid fötterna. Det såg riktigt dramatiskt ut att se honom ligga där vid vägkanten. Here är småländska för pojke och huset han bodde i kallades Puttatorpet, därav namnet. Egentligen hette han Jöns Abrahamsson Ram och föddes 1791. I vuxen ålder vägde han över 186 kg och var 220 cm lång. En gång skakade Jöns hand med kung Karl XIV Johan som var på besök i trakten. Efteråt lär kungen ha sagt att om Herkules hade levt vid den tiden och lyckats besegra Jöns, skulle det ha blivit Herkules trettonde storverk. Det finns många historier om Jöns och varför han var så stor och stark. En historia förtäljer att han var mycket klen som barn. Efter att ha fått en Smålandskringla av en trollkvinna, antog han som vuxen dessa enorma proportioner. Jöns arbetade mycket ute i skogen och ibland när oxarna inte orkade dra timmerlasset hem, tog han oxarna under ena armen och timret under den andra och bar hem alltsammans. Puttatorpa Here dog 1849 och ligger begravd under ett enkelt träkors på kyrkogården i Torsås by.

Ett annat vårtecken är när tibasten blommar i Kalvsvik. På latin heter den Daphne Mezereum men i Småland kallas den också trollbärsbuske. Den har starkt doftande blommor på våren och vid midsommartid får den bär. Tibasten användes förr som läkemedel. Man gjorde ibland en trollknuta av den för att bota både fä och folk mot kramp. Tibasten ansågs också ha magiska egenskaper. Med dess hjälp höll man både flugor och möss borta, men även osaliga väsen. Som skydd mot trolldom hängde man en kvist tibast kring kornas halsar. Ett par tibastbär i fickan skyddar mot huggormsbett. Pulvriserade bär och blad var användbara om någon hade blivit gastkramad. Enligt folktron har också tibast varit till hjälp att bli kvitt skogsrået när hon fått en man i sitt våld. En gång var det så illa att varje gång skogsrået ropade gav sig mannen iväg till skogs, han kunde bara inte stå emot. Mannens hustru var förtvivlad och försökte finna på råd. Hon beslöt att följa den gamla regeln ”man ska ta boten där man fått soten”, så hon gick ut i skogen och ropade på skogsrået. Hustrun frågar om inte skogsrået, som kan så mycket, ville berätta om hur hon ska bära sig åt med en tjur som inte vill hålla sig till de egna korna, utan alltid springer över till grannens. Skogsrået svarade direkt; ”Ge tjuren både tibast och vänderot så går det över”. Hustrun smusslar ner lite av båda örterna i maten till sin man. Alltsedan den dagen sprang han aldrig mer iväg till skogen när skogsrået ropade. Han blev botad! Men det besvikna skogsrået kan man än idag högljutt klaga: ”Tibastebär å vännerot, tvi vale mig, som lärde dig bot!”

Vädret varierar, ena dagen blåst och regn, nästa dag sol och kallt – rena aprilvädret. Tranorna har kommit för en dryg vecka sedan och det är ett vårtecken om något. Då vankas det tranegodis under kudden natten till 25 mars, Maria bebådelsedag. Tranegodis är typiskt för vår trakt och det fick vi som barn alltid. På kvällen dukades det fram en kaffekopp på köksbordet och på morgonen låg den kullvält på bordet. Då förstod vi att tranan varit där och fikat, men fått så bråttom att hinna med att dela ut godis till alla barnen, så hon hade vält koppen. Enligt gammal folktro ska man springa barfota runt huset tre gånger på Traneafton, kvällen innan 25 mars. Då blir man nämligen inte förkyld under resten av året. Undrar om det även hjälper mot ”coronan”? Kanske värt att prova!

Kära bloggläsare, tack för att ni läst min blogg. Jag önskar er alla en fortsatt trevlig mars.

PS. Sagan om Skogsrået kan man läsa i Ebbe Schöns bok Älvor, troll och talande träd. Fotot på tibasten har bästa grannen Viktoria Rössvik tagit och delar av faktatexten om tibasten kommer från Anna Lilljequist, en kär berättarkollega.