Inte kunde man väl tro att vi nästan blivit som mallorkinerna, men det har vi. Vi har tröja, jacka och halsduk på oss när vi går ut, iallafall för det mesta. Mallorkinerna har ofta mössa också, gärna stickad som de drar ner över öronen, men det har vi inte. Inte ännu iallafall. På nätterna är det ca 4 plusgrader. Men på dagen, när solen skiner och man sitter i lä, kan det bli upp mot 15 grader och då tar man kanske av jackan, men inte mer. Det är som svensk vår! Och vi följer det gamla beprövade ordspråket att man ska svettas in våren och frysa in hösten.
Nyårsafton firade vi med paella och cava, till efterrätt åt vi “flan”, brylépudding. Det är en av Jans favoriter. När klockan slog 12 gjorde vi som brukligt är här, stoppade en vindruva i munnen för varje klockslag. Vi lyssnade på Nyårsklockorna på svensk TV som Lena Endre framförde så fint. För övrigt skrattade vi in det nya årtiondet med att se både Grevinnan och betjänten och Plankan, två tv-komedier som vi sett i så många år och som står sig än idag.
Den 5 januari fick vi se de tre vise männen. Där vi bor kom de med båt prydd med ljus i olika färger och lade till i hamnen. Sen började ett spektakulärt karnevalståg med massor av vagnar som drogs av olika fordon genom stan. Vagnarna hade olika teman och mellan vagnarna gick barn och ungdomar, som var klädda i allehanda kostymer och spelade, sjöng och dansade. De tre vise männen, Caspar, Melchior och Balthasar, fick en vagn vardera. Karameller kastades ut från alla vagnarna och barnen som stod på trottoarerna rusade ut i gatan varje gång en vagn passerat för att plocka upp karameller och stoppa i medhavda påsar. Karnevalståget pågick ett par timmar. Enligt traditionen kommer de tre vise männen sent den 5 januari, när barnen somnat och lämnar presenter i husen som barnen packar upp på trettondagens morgon. Så det är först då som spanska barn får sina “julklappar”.
Alla “aftnar” är som helt vanliga dagar, folk arbetar och affärerna är öppna. Men juldagen, nyårsdagen och trettondagen är de stora familjedagarna. Då umgås man över generationsgränserna, gärna på restauranger och det är nästan fullt överallt! Så härligt att se denna glädje och gemenskap.
Mallorca är 3640 km2 stort vilket är något större än Gotland, 3183 km2. Från slutet av 1950- talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott här, bland annat romarna och araberna, som lämnat efter sig ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön och araberna odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön, de kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229-1349, därefter har det varit spanskt.
Häromdagen vandrade vi i fyra timmar bland olivträd, fikonträd, johannesbrödträd, stenekar, citronträd, apelsinträd och blommande mandelträd. Här och där under träden växte massor med gula blommor, citronblomman, vars stjälk är syrlig om man tuggar på den. Getter och får betade bland träden och då och då såg vi också svarta grisar med sina kultingar. De var fortfarande lyckligt omedvetna om att de en dag skulle bli “jamon serrano”. Jorden på Mallorca är rödaktig och på sina håll mycket stenig. Man har byggt stenmurar överallt, vilka man än idag lagar med gamla beprövade metoder, ett riktigt hantverk.
När mandelträden blommar är det ett tecken på att våren har kommit, i år blommar de ovanligt tidigt, till min stora glädje. Jag är så lycklig att ha fått uppleva det igen, för det var mer än 50 år sedan som jag bodde här två vintrar i rad. När man flyger över Mallorca i slutet av januari och februari kan man tro att ön är täckt av snö. Det finns faktiskt miljontals mandelträd av ett 50-tal olika arter som blommar med vita eller ljust rosa blommor på bar kvist, vilket betyder att blommorna kommer före löven. Man skördar mandeln i september och precis som när man skördar oliverna i november/december brer man stora nät under träden och slår ner mandeln och oliverna med långa käppar. När man tagit till vara på mandeln används skalen som bränsle för att värma upp hus. Än idag finns det gårdar ute på landsbygden där husen värms upp av mandelskal. När jag kom hit de första gångerna var det fortfarande vanligt att när man kom hem i ett mallorkinskt hem på vintern, satt man kring ett runt bord. Under bordet fanns en speciell rund metallskål, en brassero, med glödande mandelskal. Runt skålen var det en bred ring av trä som man satte upp fötterna på. Bordet var täckt av en stor tung duk som man bredde över knäna och så blev man varm från midjan och neråt. För att värma kroppens övre del inmundigades en och annan stark dryck. Ett trevligt sätt att hålla värmen på! Det finns en fin saga som handlar om varför det finns så många mandelträd på Mallorca. Här kommer den:
”Det var en gång för många många år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte de sig med varandra och bosatte sig på ön som tillhörde den unge prinsens konungarike.
Där levde de lyckliga med varandra med undantag för, att under en och samma period varje år var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar något alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdligt. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.
Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?
Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.
Prinsen skyndade iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommar på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.
Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.
Efter en otroligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.
Träden såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari. Sedan fällde träden sina blomblad nästan samtidigt, varpå marken nedanför träden blev helt täckt av vita flingor. Mandelblommor.
Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan överlycklig och älskade sin prins ännu mer. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och till slut hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden. Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.”
Ja nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön. Det var en av de berättelser som jag sedermera berättade för mina gäster när vi åkte på utflykt. Ni, som följt min blogg sedan jag började skriva, kommer kanske ihåg den.
Tre veckor har redan gått sedan vi kom hit, nu återstår bara sju dygn. De får vi vårda omsorgsfullt. Nu önskar jag er, kära bloggläsare, en god fortsättning på det nya året. Vi hörs och syns!
