Telefonen ringer, det är sonen! ”Hon ska heta Vilda”, säger han. ”Det går inte”, säger jag. ”Vilda är inget namn, det är ett adjektiv.” Tystnad, sen säger sonen att han mycket väl vet att ”vilda” är ett adjektiv, men att det också är ett namn och det är det namnet som mitt barnbarn ska heta! Jag vet att jag inte har med detta att göra. Jag vet att jag borde vara alldeles tyst och bara acceptera och då gör jag det! Jag smakar tyst för mig själv på adjektiv-namnet: Vilda, Vilda, Vilda! Det låter fint! Det låter bra! Det låter faktiskt som ett alldeles utmärkt namn för mitt barnbarn, mitt älskade lilla barnbarn! Och ingen kommer att leva upp till detta namn bättre än du! Du har nämligen sådana gener både från din mamma o pappa och många andra familjemedlemmar.
Ute på torpet i Kalvsvik är det höst! Naturen ser ut som den senaste höstkatalogen från Gudrun Sjödén, underbara färger som går så vackert tillsammans. Sjön ligger spegelblank. Luften är hög, himlen är klarblå de flesta dagarna och jag går stavgång med mina nya, fjädrande stavar och känner mig duktig. Jan har grävt upp grönsakslandet och vi gjorde potatismos på de sista potatisarna. Häromnatten var det en speciell natt, månen och solen stod mitt för varandra och jorden där emellan och det blev ett alldeles speciellt rött ljus på månen, en blodmåne! Jan och jag steg upp kl 0400 på natten och gick ut. Det var alldeles tyst. Himlen var kolsvart som mjuk sammet prydd med ett oändligt antal stjärnor. Det kändes nästan som stjärnhimlen omfamnade oss där vi stod! Och månen gjorde skäl för sitt namn.
En räv har sin lya på andra sidan ”lyckan”, dvs den lilla ängen precis utanför tomten. Han tycker om vår trädgård och går ofta omkring på gräsmattan. Speciellt mycket tycker han om Jans golfbollar. Dels de tunna bollarna med hål i, som Jan tränar långa golfslag med, de bollarna biter han sönder. Sen har Jan även vanliga golfbollar liggande på gräsmattan som han tränar ”puttar” med. Just de golfbollarna tycker räven speciellt mycket om. Dem bär han iväg och jag antar att han tror att de är ägg. Stackaren när han kommer underfund med att de inte smakar någonting alls hur mycket han än biter i dem. Det roliga är att han aldrig ger upp. Han bär iväg bollarna och hoppas väl att de någon gång ska smaka gott.
För några morgnar sedan vaknade jag i gryningen och tittade ut och såg älvorna dansa. Det är nämligen nu den här tiden som man bäst kan se älvorna dansa innan solen går upp. I Kalvsvik har vi speciellt två små älvor som heter Tuva-Li och Sisse-La. De bor nära rävens lya och tycker om att dansa på lyckan. De är så fina och har vackra tunna spindelvävskjolar på sig när de dansar. Om man tittar noga ser man också att harpaltar, rävungar och rådjurskid dansar med. Ibland dansar de alla så länge och glömmer bort tiden och solen hinner nästan gå upp. Då måste de skynda sig. Djuren skuttar hem till sina mammor. Älvorna skyndar sig iväg från solens första strålar. Ibland har de så bråttom att de river sönder sina kjolar på buskarna. När jag lite senare går ut, ser jag deras trasiga kjolar! Men det gör ingenting för till nästa älvadans har de nya kjolar som spindlarna har vävt under dagen!
Det var allt för denna gång! Nu Vilda, så har du redan börjar resa dig upp i spjälsängen, kryper runt på golvet och så har du en massa ljud för dig! Vad kommer du att kunna nästa gång vi ses?
Det får inte dröja alltför länge! Puss o kram från din farmor
