Kära lilla Figgelina, tiden går och du blir sötare för varje foto som jag får. Nu ler och skrattar du och det verkar som du har det riktigt bra och trivs med livet. Du är nu 9 veckor och jag fick veta att du väger 6 kg. Du är en riktig praktbaby! Klart att du är. När jag pratar om dig så säger jag att du är världens åttonde underverk.
Våren har kommit på riktigt nu till Kalvsvik, både björk och bokar har slagit ut. Det finns inget som är så underbart vackert som den första vårgröna skira färgen på de nyutslagna löven. Jan har satt potatis som kommer bli klart till midsommar. När du kommer och hälsar på, då har du nog börjat äta potatismos, tror jag. Du kommer att gilla våra Smålandspotatisar, det är jag säker på.
Nu är det dags för en berättelse och denna gången kommer den från Småland och det sägs att den är alldeles sann!
BORTBYTINGEN
Figgelina, du och jag har olika efternamn. Jag heter Hyltén-Cavallius i efternamn, därför att jag är gift med din styv-farfar Jan Hyltén-Cavallius. Nu tänker jag berätta för dig hur det kommer sig att namnet Cavallius kom in släkten. Det var nämligen tack vare en mycket klurig kvinna. Det här hände på 1600-talet, på den gamla gården Håldala, som låg i Västra Torsås, några mil från Kalvsvik. Idag finns det inte något som påminner om gården kvar, men man har rest en stor hög sten på en plats där man tror att gården fanns.
”Brännåldern”, så kallades den första tidsåldern i Sverige. Anledningen till namnet var att då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem.
Ända sedan den tiden, har det varit sed och religionsbruk i den småländska skogsbygden, att när barn föds och så länge det är ”hedet”, det betyder odöpt, måste elden brinna på spisen, dag och natt, annars kan barnet, bytas bort av trollen eller andra varelser, mot en vanskaplig unge, som då får namnet “byting” eller ”bortbyting.”
Vid den här tiden på 1600-talet bodde det ett ungt par, Olof och Anna, på gården Håldala. Det hände sig så att när Anna skulle föda sitt första barn, så var Olof inte hemma. Anna födde ett vackert litet gossebarn och la honom i en gungvagga som hängde i en svigtstång från sparrtaket, nära spisen. Sen lade sig Anna i en säng i rummet. Hon var mycket trött och somnade med en gång.
Men ve och fasa. Om natten skedde en sådan olycka att elden råkade slockna i den öppna spisen.
Plötsligt vaknade Anna till och kunde se, där hon låg i sängen, hur en skepnad med en vanskaplig unge på armen kom in i stugan och närmade sig det odöpta barnet i gungvaggan. Nu blev hon förfärad, för elden hade slocknat och hon kunde då förstå att detta måtte vara Sjöfrun, som stigit upp ur sjön Linnen, för att bortbyta hennes barn.
Anna gjorde så korstecken över gungvaggan med en bön till Gud och ett löfte, att om hon fick behålla sin son, så skulle han en gång läsa till präst och ägna sig åt kyrkans tjänst. Kan du tänka dig Figgelina, Anna blev bönhörd. Sjöfrun försvann som en dimma och Anna fick behålla sitt barn.
Gossebarnet, döptes till Magnus Olaui, men kallades alltid för Måns. Han växte upp på Håldala och tyckte att det mesta var spännande och roligt och var mest utomhus hela dagarna. För en pojke, som bodde på landet, fanns det alltid något att göra. Men Anna glömde aldrig sitt löfte, som hon hade givit i största nöd. När Måns var 10 år, skickades han till Wexio skola, som låg i nuvarande Linnéparken. I början trivdes han inte alls, han ville mycket hellre vara på Håldala och leka. När han hade varit riktigt ouppmärksam fick han gå och lägga sig med en risbastu istället för middag och det hände mer än en gång för stackars Måns.
Men han klarade skolan till slut och flyttade ner till Lund där han började läsa till präst. Som brukligt var när man läste till präst, ändrade man sitt namn. Man latiniserade det, för att visa att man läste just latin.
Måns, tog helt enkelt släktgårdens namn, HÅLDALA och översatte det; Hål betyder cava på latin och cave på engelska. Dala heter vallis på latin och valley på engelska! Därtill lade han ändelsen, – ius , som betyder kommen ifrån. Så var namnet klart. Cavallius betyder helt enkelt, kommen från Håldala. Han blev slutligen en lärd man i kyrkans tjänst. Han kallades allmänt för Mäster Måns och blev bl.a. hovpredikant på Bergkvara slott och han var också en tid rektor vid Wexio skola.
Det finns många andra berättelser om ”bortbytingar”, men just denna är skriven av en släkting till oss och nedtecknad i en skrift som heter Minnen från Sunnanvik.
Jag önskar er alla läsare av min blogg en riktigt trevlig Valborgshelg! Och till dig – Figgelina kommer massor med pussar och kramar.