Sommaren är kort och Figgelina växer.

IMG_2639

Kära Figgelina, vad tiden går fort! Det var i april jag skrev på bloggen senaste gången och nu är det slutet av juli redan och du har blivit fem månader. Du var hos oss i juni och det regnade varje dag. Men du var ”go” och glad och lyste som en liten sol. Är intresserad av allt som rör sig runtomkring dig! Sen går det med rekordfart från ett leende till ett förskräckligt tjoande när du kommer på att du är hungrig! Då är det bara för din mamma att snabbt som ögat ge dig mat. Det är ju en välsignelse med bröstmjölk, även om det tar på din mammas krafter! Att alltid vara i närheten! Men sen när du väl ätit, så är allt bra igen! Nu kommer du snart börja med smakportioner av banan och morot och allt vad det nu kan vara. Jag kommer ihåg när din pappa och din faster började med det. De gillade allt de fick och åt med god aptit.

Vi hade kul när vi var på Börjes allesammans. Du var så nöjd när du satt i din bilbarnstol som ställdes i en kundvagn! Då kom du upp på bra ”titthöjd” och kunde följa med på allt som fanns. Speciellt färgade lampor och olika ljud var intressanta. Men dagarna gick jättesnabbt och sen var det dags för er alla att åka vidare. Alltid lika sorgligt att säga adjö.

Vi hann ta ett foto av dig och pappa framför äppleträdet som vi köpt och planterat till dig. Det har blommat men det är inte säkert att det blir någon frukt! Trädet var redan ett och ett halvt år när vi köpte det, men ofta ska det vara tre år innan det bär frukt! Det verkar dåligt med frukt överhuvudtaget iår.

Vi har ett svalbo under takåsen på gäststugan. När du var här låg svalan på sina ägg. Häromdagen kläcktes de och 4 små söta svalungar satt i boet och väntade hela dagarna att svalmamman skulle ge de mat. För några dagar sedan var det dags att lära sig flyga. Det gick riktigt bra. Efter varje liten flygtur kom de tillbaka till boet, men turerna blev längre och längre och nu har de inte varit tillbaka på sitt gamla ställe på två dagar. Men vi ser dem flyga omkring härute. Tänk att de ska ända ner till varmare länder om en månad eller två och flyga hela vägen. Nästa sommar så kommer de kanske tillbaka och bygger nytt bo, just hos oss! Visst är det spännande!

Jag tänker skriva en saga som ursprungligen kommer från Rumänien, som Daniel Onaca har lagt ut på Sagomuseets blogg och som bl.a. handlar om varför svalan har en stjärt som påminner om en två-spetsig gaffel. Den ska jag berätta för dig när du blir lite större Figgelina!

”På den tiden då Noas Ark flöt på syndaflodens vatten blev djuren osams med varandra. Det var varmt och trångt på båten. En mus blev nästan som tokig och av allt bråk och började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken träplanka som helst utan den som var allra längst ner i båten. Till slut hade musen gnagt ett stort hål i plankan och vattnet började sippra in. Noa blev desperat. Vad skulle han göra? Då kom den stora ormen slingrande mellan hans fötter.

Jag ser att du är orolig för arken, jag kan hjälpa dig om du uppfyller min önskan när vi kommer till fastlandet. Noa nickade. Ormen rullade ihop sig och täppte hålet med sin kropp. Det vatten som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord.

Efter några månader slutade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen till Noa och påminde om hans löfte. Vad vill du ha frågade Noa. Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden. Hur ska jag veta en sådan sak, sa Noa. Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.

Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men Noa anade ugglor i mossen så efter ett tag skickade han ut svalan för att spionera på myggan. Svalan flög iväg och letade upp myggan. Nå, frågade svalan, har du fått reda på vilket blod som smakar bäst? Människans, svarade myggan direkt. Kan jag också få smaka på det frågade svalan. Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade svalan på att kapa av myggans tunga med sin näbb. Utan tunga kunde inte myggan prata längre. Det hördes bara bzzz-bzzz!

Samma ljud hördes även när myggan skulle berätta för Noa vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bzzz-bzzz. Då log Noa i smyg, men ormen blev rasande och anade vad som hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg, så ormen inte kunde nå henne. Ormen fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser svalans stjärt ut, som den gör idag: som en tvåspetsig gaffel. Och myggan? Ja den saknar fortfarande sin tunga.”

Hoppas du sover gott lilla Figgelina, timmen är sen och du har nog redan fått din ”nattslurk!” Somriga kramar från farmor

IMG_1520

En sannsaga från gamla tider i Småland

Kära lilla Figgelina, tiden går och du blir sötare för varje foto som jag får. Nu ler och skrattar du och det verkar som du har det riktigt bra och trivs med livet. Du är nu 9 veckor och jag fick veta att du väger 6 kg. Du är en riktig praktbaby! Klart att du är. När jag pratar om dig så säger jag att du är världens åttonde underverk.

Våren har kommit på riktigt nu till Kalvsvik, både björk och bokar har slagit ut. Det finns inget som är så underbart vackert som den första vårgröna skira färgen på de nyutslagna löven. Jan har satt potatis som kommer bli klart till midsommar. När du kommer och hälsar på, då har du nog börjat äta potatismos, tror jag. Du kommer att gilla våra Smålandspotatisar, det är jag säker på.

Nu är det dags för en berättelse och denna gången kommer den från Småland och det sägs att den är alldeles sann!

IMG_5016

BORTBYTINGEN 

Figgelina, du och jag har olika efternamn. Jag heter Hyltén-Cavallius i efternamn, därför att jag är gift med din styv-farfar Jan Hyltén-Cavallius. Nu tänker jag berätta för dig hur det kommer sig att namnet Cavallius kom in släkten. Det var nämligen tack vare en mycket klurig kvinna. Det här hände på 1600-talet, på den gamla gården Håldala, som låg i Västra Torsås, några mil från Kalvsvik. Idag finns det inte något som påminner om gården kvar, men man har rest en stor hög sten på en plats där man tror att gården fanns.

”Brännåldern”, så kallades den första tidsåldern i Sverige. Anledningen till namnet var att då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem.

Ända sedan den tiden, har det varit sed och religionsbruk i den småländska skogsbygden, att när barn föds och så länge det är ”hedet”, det betyder odöpt, måste elden brinna på spisen, dag och natt, annars kan barnet, bytas bort av trollen eller andra varelser, mot en vanskaplig unge, som då får namnet “byting” eller ”bortbyting.”

Vid den här tiden på 1600-talet bodde det ett ungt par, Olof och Anna, på gården Håldala. Det hände sig så att när Anna skulle föda sitt första barn, så var Olof inte hemma. Anna födde ett vackert litet gossebarn och la honom i en gungvagga som hängde i en svigtstång från sparrtaket, nära spisen. Sen lade sig Anna i en säng i rummet. Hon var mycket trött och somnade med en gång.

Men ve och fasa. Om natten skedde en sådan olycka att elden råkade slockna i den öppna spisen.

Plötsligt vaknade Anna till och kunde se, där hon låg i sängen, hur en skepnad med en vanskaplig unge på armen kom in i stugan och närmade sig det odöpta barnet i gungvaggan. Nu blev hon förfärad, för elden hade slocknat och hon kunde då förstå att detta måtte vara Sjöfrun, som stigit upp ur sjön Linnen, för att bortbyta hennes barn.

Anna gjorde så korstecken över gungvaggan med en bön till Gud och ett löfte, att om hon fick behålla sin son, så skulle han en gång läsa till präst och ägna sig åt kyrkans tjänst. Kan du tänka dig Figgelina, Anna blev bönhörd. Sjöfrun försvann som en dimma och Anna fick behålla sitt barn.

Gossebarnet, döptes till Magnus Olaui, men kallades alltid för Måns. Han växte upp på Håldala och tyckte att det mesta var spännande och roligt och var mest utomhus hela dagarna. För en pojke, som bodde på landet, fanns det alltid något att göra. Men Anna glömde aldrig sitt löfte, som hon hade givit i största nöd. När Måns var 10 år, skickades han till Wexio skola, som låg i nuvarande Linnéparken. I början trivdes han inte alls, han ville mycket hellre vara på Håldala och leka. När han hade varit riktigt ouppmärksam fick han gå och lägga sig med en risbastu istället för middag och det hände mer än en gång för stackars Måns.

Men han klarade skolan till slut och flyttade ner till Lund där han började läsa till präst. Som brukligt var när man läste till präst, ändrade man sitt namn. Man latiniserade det, för att visa att man läste just latin.

Måns, tog helt enkelt släktgårdens namn, HÅLDALA och översatte det; Hål betyder cava på latin och cave på engelska. Dala heter vallis på latin och valley på engelska! Därtill lade han ändelsen, – ius , som betyder kommen ifrån. Så var namnet klart. Cavallius betyder helt enkelt, kommen från Håldala. Han blev slutligen en lärd man i kyrkans tjänst. Han kallades allmänt för Mäster Måns och blev bl.a. hovpredikant på Bergkvara slott och han var också en tid rektor vid Wexio skola.

Det finns många andra berättelser om ”bortbytingar”, men just denna är skriven av en släkting till oss och nedtecknad i en skrift som heter Minnen från Sunnanvik.

Jag önskar er alla läsare av min blogg en riktigt trevlig Valborgshelg! Och till dig – Figgelina kommer massor med pussar och kramar.

Ett brev till ”Figgelina”, som farmor önskade kunde vara med denna härliga vårhelg.

Käraste lilla Figgelina, nu skulle du vara med oss i Kalvsvik. Det har varit den härligaste helg man kan tänka sig. Det är något alldeles speciellt med de här första helgerna när vi bor över. Då eldar vi i kakelugnen och den värmen sprider sig i både köket och storstuga. Och den håller i sig till långt frampå natten. Vi har lite värme på elementet i sovkammaren så det är alldeles lagom skönt när man framåt kvällen kryper ner mellan de halvkalla lakanen. Har man pyjamas och sockar på är det härligt!

image

Ute är det ännu ingen grönska, men många vårblommor har kommit. Ja, snödropparna och krokusen i alla olika färger har redan försvunnit, så de ser vi inte förrän till nästa år igen, Men vi har små gula vårlökar och blå scilla i gräsmattan. En hel matta av vitsippor har brett ut sig mellan träden när man går ner till sjön, och här och där börjar små påskliljor att titta upp. Det är knoppar på syrenerna och på rododendron.

Jan har redan klippt ner de gamla växterna i rabatterna och räfsat och gjort fint och till och med våreldat på slänten ut mot vår lilla grusväg. Det är grusvägen som vi kallar för ”gatan,” men den ska jag berätta mer om för dig en annan gång. Vi har köpt små penséer hos Anna-Berit och Margit i Kalvsviks Handelsträdgård. Blåa i två nyanser, totalt 35 st. Jag har satt dem i rundeln runt flaggstången och sedan bakom huset längs med källartrappan och de som blev över planterades i två krukor. En kruka står bredvid tomtenissen på verandan och en vid farstubron. Det blev hur fint som helst!

image

Pelargonerna, som fått övervintra i sommarrummet, klippte jag ner och gav ny jord redan för några veckor sedan. De börjar ta sig riktigt bra redan. Jag vattnar de små gröna bladen lite då och då. Några av plantorna ser inte ut att komma sig alls, men vi får vänta och se. En del av dem har jag i fönstren och några står kvar i blomsterrummet. Det är alldeles för tidigt att låta dem komma ut!

Vi ser tranor på fälten ganska nära huset och det är ett riktigt vårtecken. Tranorna är stora fåglar med långa ben. Fåglarna är svarta, gråa och vita och hanarna har en röd tuppkam. Tranorna kom alltid med godis till din pappa och faster Gosan när de var små. På natten till den 25 mars lägger nämligen tranorna godis under kudden till snälla barn. Bara i delar av Småland och på Öland har man den traditionen. När du blir lite större och kommer att vara hos oss ibland, då kanske det är tranedag någon gång och då får vi se om tranorna lägger något under din kudde! Nu är det många rådjur överallt och de är inte rädda för bilar utan står lugnt kvar och betar på fälten när vi kör förbi! Överallt ser vi spår av vildsvin. De bökar upp jorden och de har varit inne i vår trädgård och bökat också, fast inte i år, tack och lov! Tre gånger var de inne och bökade upp allt gräs. Inte ett grönt grässtrå syntes! Jan vände upp grästorvorna de två första gångerna och det tog ganska lång tid. Efter den tredje gången var inte Jan glad. Det han sade då är inte lämpligt för små barnaöron och inte heller i skrift!

Ett annat vårtecken på torpet i Kalvsvik är det första kringelbaket. Det gjorde jag igår morse. Det luktar så gott i hela huset. Hela hemligheten med kringelreceptet är att man ska använda riktigt smör och blanda i tre olika sorters mjöl, då kan man aldrig misslyckas. Åh, vad du ska få hjälpa mig att baka, kanske readan nästa vår? Det är en härlig deg som inte klibbar särskilt mycket! Smålandskringlor smakar bäst när de är nybakade och man äter dem ute i solen med lite smör och marmelad på. Men de smakar faktiskt gott utan något på, när de är nybakade. Hoppas att du ska tycka om dem. Men just nu är det ju bara mammas goa mjölk som gäller för dig.

Att vi har en kung i Sverige, det kan du ju ännu inte veta. Men att också fåglarna har en egen kung är det inte många som känner till. Jag tänkte att jag skulle berätta för dig hur det gick till;

När fåglarna valde kung
En gång för länge sedan samlades fåglarna för att välja kung. De bestämde att den fågeln som kunde flyga högst skulle få bli kung. Alla fåglarna flög upp i luften. Den stora örnen flög högt upp. Han flög högre och högre och till slut såg han alla de andra fåglarna långt under sig.
Då var han övertygad om att han var högst upp och därför skulle bli vald. Men en liten, liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar och det hade inte örnen märkt. Nu när örnen var högst upp, så kröp den lilla fågeln fram och flög ännu lite högre. ”Jag är högst, jag är kung,” pep den lilla fågeln. Så blev den lilla fågeln vald och fick namnet Kungsfågeln. Och har det inte blivit någon förändring just idag, så är det den lilla lilla Kungsfågeln, som är kung över alla fåglarna.

Det kommer flera brev till Figgelina och till er kära bloggläsare! Ha en bra vecka!

En solskenshistoria och en påsksaga till Figgelina.

Kom hem från Vinternatt för en stund sedan, härbärget för EU-migranter i Växjö. Jag och Jan var där inatt som volontärer. Känns väldigt bra att kunna göra denna form av ”första hjälpen”. Hoppas att Kyrkorna och Röda korset tillsammans med migranternas hemländer och EU, snart kan utveckla de här hjälpinsatserna, från första hjälpen till mera långsiktigt stöd!  I veckan har Aftonbladet haft en bra artikelserie om Rumänien och visat på hur stort gapet är mellan de som har något och de som inte har någonting alls! En artikel hade förslag på att inrätta en ”Marshal-plan” för dessa länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, eftersom de flesta som kommer till Sverige är från just dessa två länder. Till Vinternatt kommer flest migranter från Bulgarien.  En del av dem talar spanska eftersom de i många år haft säsongsarbete i Spanien, plockat oliver bl.a. Det gör att jag kan prata med i stort sett alla. De som inte kan spanska får översatt av de som kan. Under de här månaderna har var och en av gästerna, blivit en individ, med drömmar och framtidstro precis som vem som helst! Man drömmer om ett arbete i första hand för att kunna försörja sig och sina familjer hemma i Bulgarien. Ingen av dem jag pratat med vill överhuvudtaget sitta och tigga! Min dröm är att om jag kunde så skulle jag vilja starta någon typ av folkhögskola i Bulgarien, dit man skulle få chans att lära sig läsa och skriva och någon form av företagsekonomi. Den som studerar skulle få EU-bidrag, som en form av studiestöd, så att familjernas försörjning är säkrad under tiden. Parallellt med studierna skulle man få  lära sig ett hantverk eller någon typ av yrke.  När studierna är klara, skulle man kunna gå ut och börja jobba, alternativt starta ett litet företag i sitt hemland. Tänk att få självkänsla och vara stolt över det man kan!

Har en liten solskenshistoria som jag vill dela med mig av som hände häromdagen. En morgon ringde min mobil och det var en av gästerna från Vinternatt.Han satt utanför en av affärerna i Växjö och med darrande stämma sa han: ”Vibeke, en man har just lagt 9 st femhundrakronors sedlar i min pappmugg!” Jag blev tyst och hjärnan började gå på högvarv! Practical jokes är ju inte precis vad man önskar någon, som  befinner sig i en utsatt situation! ”Är det verkligen sant?” frågade jag. ”Hur ser pengarna ut?” ”Det är lite hål här och där på sedlarna!” Jag kände mig fortfarande inte helt övertygad om att detta var på riktigt! Vi bestämde träff utanför en bank. När jag fick se pengarna så var det inte bara lite hål här och där. Det var perforerat  precis överallt, på kanterna, mitt i sedlarna, vissa sedlar höll knappast ihop. Man kunde faktiskt tänka sig att någon, som inte litar på bankerna, hade haft pengarna gömda i madrassen och att en musfamilj haft ett sjudundrandes kalas i dagarna tre, minst! Nåväl, vi gick in på banken och förklarade precis som det var. Banktjänstemannen skakade på huvudet; ”Nej de här är alldeles för trasiga för att vi ska kunna växla in dem till nya sedlar.” Ytterligare en tjänsteman konstaterade samma sak. Då kom det en tredje tjänsteman som sa; ”Skicka in dem till Riksbanken, de kan avgöra om sedlarna har något värde.” Vi fick en blankett, skrev vad som hänt, förklarade varför vi fick ange mitt bankkonto eftersom han ju inte hade något. Tio dagar gick! Plötsligt kommer ett sms från min man. Du har 4500 kronor från Riksbanken insatt på ditt kontot. Vilken känsla att åka ner till härbärget med pengarna i ett kuvert! Det här kallar jag för en riktig solskenshistoria!

Käraste lilla Figgelina, den här påsken, din första dessutom, får vi inte fira tillsammans. Men jag har iallafall en lite påsksaga till dig, som jag hittade på nätet, när jag skulle finna något trevligt att berätta för mina invandrarelever i skolan. Just den här sagan tror jag att du kommer tycka om, när du blir lite större. 

SAGAN OM PÅSKHAREN.    

Det var en gång en liten fågel som ruvade på sina ägg i sitt bo på marken. Då kom jätten Orion klampande. Fågeln bad Orion att låta hennes ägg vara, men det hjälpte inte. Orion trampade sönder både boet och äggen. Så snart var både boet och äggen ett minne blott.

Den lilla fågeln var utom sig av sorg. Men då kom gudinnan Ostara gående och frågade vad som varför den lilla fågeln var så ledsen. Fågeln berättade om Orion och att hon önskade att hon var ett snabbare och smartare djur som skulle kunna lura Orion. Gudinnan förvandlade raskt fågeln till en hare och gav henne namnet Lepus. Den lilla haren Lepus var glad och tacksam och hoppade raskt därifrån.

Nästa vår träffade gudinnan Ostara på den lilla haren igen. Lepus hade byggt sig ett bo i gräset, men grät över sin bristande förmåga att lägga ägg. Ostara, som tyckte synd om Lepus, bad henne lägga sig i boet och vara helt tyst. Sedan andades hon på haren, och vips ruvade Lepus på tre små ägg. Ett rött, ett grönt och ett blått.

Från och med nu kommer du att kunna lägga ägg en gång om året, viskade Ostara. Det är min gåva till dig, Lepus. Sedan den dagen har den lyckliga haren Lepus lagt färgglada ägg till barnen varje påsk.

 Jag skickar en stor påskpuss till dig Figgelina och önskar alla er andra en riktigt Glad och Härlig Påsk!

paskhare

Vårstädning i Kalvsvik på Internationella Kvinnodagen och en saga om längtan.

Tänk att den 8 mars  var det 14 plusgrader och strålande sol från en knallblå himmel. På väg ut till torpet såg vi ett ”tranepar”, ett första säkert vårtecken! Vi började med att njuta av medhavd lunch i solen. Sedan var det dags för den första stora vårstädningen.  Beväpnad med en gammal räfsa, som vilat sig hela vintern tog jag ett rejält tag och började dra! Aj, en stor speta klämde sig in i pekfingret, djupt dessutom. Hur dum får man vara att räfsa utan handskar? Nåväl en sån liten malör kan inte hindra mig, så efter att ha letat fram ett par gamla handskar fortsatte arbetet. Det är något visst med den allra första vårstädningen i trädgåden! Man ser ett resultat direkt!  Hur härligt som helst! Efter ett par timmars donande blev det stavgång ner till sjön och så vidare in i skogen. Vi såg rejäla spår efter vildsvin och två rådjur som sprang över vägen. Det fanns små snödrivor här och där i skogen,  vilket påminde mig om en saga, som jag brukade berätta för mina gäster när jag var guide, för många år sedan. Den vill jag dela med mig av till er, så här i grevens tid, innan våren har kommit på riktigt och all snö har smält!

       Sagan om varför det finns så många mandelträd på just den här ön.

Det finns en ö i Medelhavet, som till ytan (3640 km2) är något större än Gotland (3183 km2) och som till formen ser ut som ett gethuvud. På den här ön växer det idag 7 miljoner mandelträd och det finns minst 50 olika arter. Nu ska jag berätta för er varför det gör det.

”Det var en gång för 1100 år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Och det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte dem sig med varandra, och bosatte sig på ön, som tillhörde den unge prinsens konungarike.

Där levde de lyckliga med varandra, med undantag för, att under en och samma period varje år, var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins, att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdlig. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?

Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster, en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.

Prinsen skyndade då iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommade på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.

Efter en vådligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.

Träden, såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt och att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, så blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari, och träden fällde sina blomblad samtidigt, varpå marken blev täckt av vita flingor.

Mandelblommor Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan mycket glad och lycklig och älskade sin prins ännu mera. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick och blev fler och fler. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och slutligen hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden.   Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.” Så nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Är det någon som har gissat vilken ö jag menar? En ledtråd: Araberna (morerna) levde här mellan 902 och 1229.)

Om man skulle se ön uppifrån luften i början av februari, så ser det ut som hela ön är täckt av snö. En snö som är vit och samtidigt svagt, svagt rosaskimrande. Rätt svar: Mallorca. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön för många år sedan. När jag sedermera blev guide på ön, berättade jag den i bussen för mina gäster. 

Hoppas att ni också tyckte om den, precis som mina gäster gjorde. ”Hasta pronto.”

 

I Växjö har vi aprilväder i mars och jag känner mig lite uppgiven!

Ja det är verkligen aprilväder i Växjö. I lördags var det solsken, i söndags snålblåst och kallt och igår vräkte snön ner igen, massor med blöta stora snöflingor som täckte marken vit. Hörde en underbar saga häromdagen när det var berättarcafé i Växjö. Sedan läste jag en version av den på Sagomuseets blogg samt en annan version på ytterligare en blogg som heter Mamman i det Gula Huset. När jag var inbjuden på ett årsmöte hos Röda korset i Vederslöv för en vecka sedan för att berätta skrönor, så berättade jag bl.a. den här sagan. Jag har också berättat den för mina härliga vuxna invandrarelever.  Då kunde vi öva både blomnamn och färger.

Just idag passar den så bra att skriva ner på min blogg med tanke på vädret. Kanske blir det en saga som lilla Figgelina kommer att tycka om en dag. Som farmor känner jag mig lite uppgiven. Har nämligen inte fått träffa mitt lilla barbarn ännu. Förkylningen håller i sig och det lilla pyret får inte bli smittad. Mailade till barnbarnets skånska mormor, som  bor några km från Figgelina, ”att man får väl vara glad om man får träffa henne till konfirmationen!” och fick då som svar tillbaka: ”Tramsebyxa, du kommer säkert vara med när hon börjar skolan! ”

Sagan om hur snön fick sin vita färg. När världen var alldeles ny och alla växter hade fått sina färger kom det en kväll en liten ensam snöflinga nersinglades på jorden. Eftersom snöflingan inte varit med när alla färger delades ut var den både genomskinlig och färglös. Snöflingan vara ledsen över detta, ingen skulle ju kunna se den och ha någon glädje av den. När snöflingan frågade om det fanns någon färg kvar så fick den till svar att blommorna hade fått de sista färgerna.

Snöflingan gav sig då iväg för att leta reda på en blomma som kunde dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och flög fram till blomman och frågade: ”Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?” ”Absolut inte,” svarade maskrosen. ”Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och då får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar, så nu får du flytta på dig för du skuggar solen.”

Snöflingan virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om lite färg. Men ack nej, blåklockan såg helt skräckslagen ut av blotta tanken. ”Aldrig i livet skulle jag väl dela färg med en kylig typ som du. Jag är vårens blåa skogsmatta. Om du har samma blåa färg som jag skulle vi kunna förväxlas och det går verkligen inte för sig.

Snöflingan svepte vidare och fick syn på en jättefin röd blomma. Den närmade sig försiktigt och frågade med lite darrande stämma om den möjligtvis kunde få  lite färg, men rosen sa: ”Ge dig iväg meddetsamma, du kyler ner mina vackra blomblad. Skynda på nu, annars sticker jag dig med mina taggar!”

Nu var den lilla snöflingan alldeles förtvivlad. Det verkade inte som någon ville hjälpa den. Den hade nästan givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig liten blomma med nedböjt huvud som nästan inte syntes. Snöflingan var nu så ledsen att den knappast kunde prata. Den kröp fram och viskade  sin fråga till blomman. ”Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av lite färg till mig? Bara lite lite grand.” ”Ja det är klart att jag hjälper dig,” sa snödroppen med vänlig röst. ”Vill du verkligen det?” utropade snöflingan förvånad. ”Självklart”, svarade snödroppen. ”Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller ner blir allting insvept i skimrande vitt!”

Snödroppen gnuggade sina vita blomblad mot snöflingan som genast blev vit. ”Du är min allra bästa vän,” sa snöflingan till snödroppen. ”Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig.”

Om du tittar noga på snödroppen så kan du se några repor där hon skrubbade av färgen och gav till snön. Det var allt för idag kära vänner! Fortsätt och ha det bra!

Från att vara en vanlig tant till att bli en farmor!

Jag har nu blivit farmor. Mitt allra första barnbarn har kommit till världen. En liten flicka som liknar sin far som baby ganska mycket. De stolta föräldrarna har ännu inte beslutat sig för vilka namn som hon ska få, så jag kallar henne för Figgelina, efter pappa. Han heter Frederik men har alltid kallats för Figge. Senvinterförkylningen, som slagit till som en bomb, har gjort att jag ännu inte har kunnat träffa henne. Ett sådant lite pyre är känsligt för virus och baciller och det ska vi inte utsätta henne för. Det är bara att ha tålamod. När Figgelina är 25 är jag 93 år. Jag hoppas därför att vi kommer få en härlig lång tid tillsammans. När mina barn var små ville de alltid höra sagor som handlade om dem själva. Jag tänker att det vill nog också Figgelina, så nu har jag skrivit hennes allra första saga som jag delar på min blogg.

Den allra första sagan om Figgelina.

Det var en gång en liten liten flicka, ja hon var så liten för hon var ännu inte född!Därför visste ingen mer än flickan och barnmorskan som tagit ultraljudet att honverkligen var en flicka. De som var hennes blivande föräldrar och de som skullebli mormor och farmor och faster och alla andra hade ingen aning, om hon varen flicka eller pojke eller kanske en hundvalp! Nej nu skojar jag bara, en hundvalp kunde det ju aldrig vara i magen på den blivande mamman!

Flickan hade det så bra därinne i magen. Det var mörkt och tryggt och hon låg och skvalpade i fostervattnet som hade alldeles lagom temperatur. Hon hade gott om utrymme och kunde åka runt lite som hon ville där i magen. Upp och ner, fram och tillbaka! Hon kunde sparka därinne i magen. Och när hon sparkade till,lite hårdare, så kunde hon höra sin blivande mamma säga: Oj det är nog en riktig liten fotbollsspelare därinne.

Flickan hade nämligen väldigt bra hörsel. Hela tiden kunde hon höra ljud utanför magen. Vissa ljud var extrafina, som när hennes blivande mamma skrattade sitt pärlande skratt eller när hennes blivande pappa sjöng utanför magen, för han hade så fin röst. Men så en dag började det bli lite mindre plats i magen. Det gick inte att åka runt lika mycket som innan, det tog emot lite överallt. En dag när hon försökte åka fram och tillbaka som hon brukade så fastnade hon, huvudet var åt ena sidan och rumpan åt den andra, det gick inte att röra sig mer!

Den blivande mamman och pappan fick åka in till sjukhuset för att vända henne, så att huvudet kom neråt. Det är väldigt praktiskt nämligen att huvudet kommer först när man ska lämna magen och komma ut i världen. Det är ju i huvudet som ögonen och öronen finns och det är bra, att både se och höra det som finns där utanför mammans mage, så fort som möjligt!

Nu började det hända saker. Fostervattnet började bubbla och fräsa och bära sig åt på ett sätt, som flickan inte varit med om innan. Det höll på och höll på och höll på. Hon åkte fram och tillbaka på ett sätt som inte var trevligt alls. Hon kunde höra massor med ljud utanför som inte hade hört förut. Riktigt tröttsamt var det! Då bestämde hon sig för att stanna kvar därinne. Ju mer det bubblade och fräste och bar sig åt, ju mer spjärnade hon emot.

När hon till sist trodde att det skulle bli lite lugn och ro och därför slappnade av ett tag, för nu var hon trött. Ja då kom det nästan som en svallvåg och hon drogs neråt, fast hon inte ville. Och fast hon kämpade emot allt vad hon kunde, hjälpte det inte. Ve och fasa, plötsligt fick hon något konstigt som sögs fast på huvudet, en sugklocka, och någon som tryckte jättehårt utanpå magen, så nu gick det inte att stanna kvar därinne längre!

Ut kom hon med en väldans fart och nu var hon så trött och arg så hon bara skrek. Mamman och pappan skrattade och grät om vartannat när de ÄNTLIGEN fick se sin lilla flicka. De hade varit på BB i nästan två dagar och två nätter, så det hade varit en lång väntan! Nu fick hon ligga på sin mammas mjuka bröst och då blev det genast lite bättre. Sen började pappa sjunga för henne och det var en röst och en sång som hon kände väl igen. Nu tänkte flickan att det kanske inte var så dumt att ha kommit ut i världen ändå och få träffa sin mamma och sin pappa. Hon kände på sig att här skulle hon trivas. Så efter denna långa resa, som blev ett riktigt vådligt äventyr, somnade hon gott och tryggt!

 

IMG_0854

 

 

 

Att möta våren och vidga sina vyer!

Sedan jag bloggade senast har jag varit på resa till Turkiet tillsammans med min man och två goda vänner. En härlig resa med vidgade vyer av nya bekantskaper, nya maträtter att njuta av, nya platser att uppleva. Att vädret dessutom påminde om ”våren” i Sverige var en extra bonus. Anatolien är det geografiska begreppet för det som idag heter Turkiet, där totalt 74 miljoner innevånare bor. Östra Turkiet kallades för Mesopotamien, vilket betyder landet mellan de två floderna, vilka är Eufrat och Tigris. Mesopotamien är alla religioners vagga. Det offentliga språket är turkiska, men det talas många olika språk såsom grekiska, albanska, kurdiska, assyriska och persiska.

Vi flög till huvudstaden Istanbul där vi stannade i två nätter. En fantastisk stad med många otroliga byggnader. En av dem, som vi besökte,  är ”Hagia Sofia”, som byggdes ca 500 e.Kr som en kristen kyrka och omvandlades till en moské efter år 1453 då muslimerna tog över landet och det Osmanska riket bildades. Idag är det ett museum. Vi fortsatte med buss till Ankara, Turkiets huvudstad, tillbringade en natt där. Sedan kom resans höjdpunkt, två dygn i landskapet Kappadokien som ser ut som ett veritabelt månlandskap med otroliga formationer av lava. Kappadokien betyder på persiska ”de vackra hästarna.”

Där åkte vi bl.a. luftballong, en fantastisk upplevelse! Att en måndagsmorgon, i soluppgång sväva över lava-formationerna som ser ut som olika byggnader, skulpturer och allehanda fantasifigurer går inte att beskriva, måste upplevas! En kväll vara vi och såg ”dervischerna” dansa, vilket var mycket speciellt. Resan slutade nere i kuststaden Antalya. När man reser lär man sig även en del fraser på landets språk. Vår guide, som var mycket trevlig och kunnig, lärde oss att ”afiet olson” betyder ”smaklig måltid”. När han vid ett tillfälle sa det till en svensk resenär som satt och åt, svarade denne hövligt ”Kent Pettersson.” Han uppfattade nämligen att guiden presenterade sig.

Vid hemkomsten fick jag veta att en färgstark kvinna, som jag känt i nästan hela mitt liv, hade gått ur tiden. Grevinnan och konstnären Kerstin Posse, som tillsammans med sin man, många gånger var gäst i mitt barndomshem. För några år sedan hade Kerstin och jag mycket trevligt tillsammans när jag skrev sagoboken om Tulle och Tjita på Teleborgs slott och Kerstin illustrerade den.

Härbärget Vinternatt, för EU-migranter i Växjö, fungerar mycket bra och det är mellan 9 och 12 gäster varje natt. De  tre nätter jag varit volontär där, har jag haft sådan tur att några av dem pratar spanska, för de har bott och arbetat i Spanien när det fanns jobb där. Eftersom jag också talar spanska har vi haft möjlighet att prata med varandra. Vänliga kvinnor och män, som är tacksamma att få en säng att sova i, möjlighet att duscha, och att laga lite mat. Ingen av dem vill egentligen tigga, utan skulle hellre vilja ha ett jobb, vad som helst. Som det är nu får de ihop mellan 40 – 150 kronor/dag. En dag omfattar ca 10 timmar. Kan hända att det blir även 200 kronor någon gång, men inte ofta. När de dagliga utgifterna är betalda, skickas resten oavkortat hem till gamla föräldrar och barnen i hemlandet där fattigdomen är stor. De som är kvar i hemlandet är helt beroende av dessa pengar för att betala hyra, värme, el ,mat, kläder och ev. läkarvård. Jag kan bara konstatera att det är mycket som vi härhemma  tar för givet och därför glömmer bort att vara tacksamma över.

bild

Nu har jag sett de första SNÖDROPPARNA  i gräsmattan, ett efterlängtat vårtecken. Daniel Onaca, som ursprungligen kommer från Rumänien har skrivit ner denna rumänska legend på Sagomuseets blogg och med den vill jag avsluta för ikväll.

”Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvandlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.”

Om allt går som det ska, blir jag farmor på Alla Hjärtans Dag, mitt första barnbarn! Vi hörs!

Sagan om att torka tårar.

Förra året i april tillbringade jag en månad i Minnesota på ett s.k. Group Study Exchange. Jag hade, genom Rotary, fått det fantastiska uppdraget att vara ”team-leader” för 4 härliga svenska ungdomar, som kom från vårt Rotarydistrikt., 2400. Vi åkte runt i delar av Minnesota och besökte Rotaryklubbar där vi presenterade Sverige och vårt distrikt. Vi bodde hos rotarianer och blev mycket bortskämda, med mat och dryck och vänligt bemötande. Vi bodde antingen en och en, ibland två tillsammans, men jag som team-leader fick ofta en egen värdfamilj. Vi bodde en, två eller tre nätter hos samma värdfamilj, så vi blev proffs på att packa resväskan.

Eftersom vi var borta i 4 veckor så fick vi träffa många familjer, som också visade oss runt överallt, bland annat var vi en hel dag i ”svenskbygderna.” Ett syfte med resan var att besöka arbetsplatser, som motsvarade de arbetsplatser, som vi i gruppen hade hemma, vilket var mycket intressant.

Men det är som vanligt ”möten människor emellan” som sätter sina djupaste spår. Ibland när vi skulle säga adjö till våra värdfamiljer, som vi alldeles speciellt hade fattat tycker för, så grät vi så tårarna sprutade. Bland många underbara människor som jag mötte, var det också en indian, som var rotarian och tillhörde rotaryklubben Prior Lake. Han hette Sheldon och kom från en av de tre existerande Dakota-stammarna. Sheldon betyder på dakotaspråket, ”den som tar hand om familjen.”  Han var mycket reslig, hade örnnäsa och utan någon fantasi alls kunde jag mycket väl föreställa mig honom sittande på en vit springare och med en fantastisk fjäderskrud på huvudet.

När Sheldon hörde att jag var intresserad av berättelser av olika slag, så berättade han för mig en gammal historia, som hade berättats av Dakotaindianerna sedan århundranden. Dakotaindianerna var de första ursprungsinnevånarna sedan 1600-talet. Dakotaspråket är på utdöende. Alfabetet innehåller 33 bokstäver, men bokstaven F saknas. Berättelsen heter; Sagan om att torka tårar.

Det var en gång två bröder som växte upp tillsammans. De stod varandra mycket nära, ja de var faktiskt varandras allra bästa vänner. De gjorde allt tillsammans, lekte och busade när de var små, gick de på upptäcktsfärd och utforskade världen omkring dem, i vidare och vidare cirklar ju äldre de blev.

En dag när de var i 20 års åldern gick den äldre brodern ut på jakt, men han kom aldrig tillbaka. Den yngre brodern sörjde honom mycket, han grät och grät, dag efter dag! Han var otröstlig.

Plötsligt en dag, när det gått ett år, satt han i huset och såg ut över gården och då fick han syn på sin bror som kom gående, bärande på två stora hinkar! Den yngre brodern skyndade ut, omfamnade sin storebror och frågade honom var han varit.
”Varför bär du på två stora hinkar?” frågade han. Den äldre brodern svarade: “Jag försöker att resa till den andra världen. Men det går inte med dessa två hinkar. De är bräddfyllda. De innehåller alla de tårar, som du har gråtit över mig. Nu måste du torka dina tårar för annars kommer jag inte iväg.”
Då förstod den andra brodern vad han måste göra.

Några veckor efter hemkomsten från Minnesota var jag på ett utbildningsuppdrag för Röda korset i Kosovo. Då berättade jag denna historia för gruppen. En av deltagarna, en äldre man, kom fram till mig i pausen och berättade att precis så hade det varit för honom en gång i sin ungdom. Så fick jag en stor varm kram av honom innan vi gick ut till de andra.

Ha en fortsatt bra söndag! Vi hörs!

 

 

Gud skapade änglarna. En av dem var så vacker, att de andra änglarna avundsjuka kastade ner henne på jorden.

När jag läser dessa ord blir jag alldeles rörd. Orden har Marian, en rumänsk man, skrivit till sin älskade Manuela, när han blev förälskad i henne.  Jag tycker de är så vackert formulerade. Samtidigt är det så hemskt, att det skulle finnas avundsjuka även bland änglarna! Nog borde det väl ändå finnas lite mer generositet i himlen, eller?

I Uppenbarelseboken 12:9 står det i och för sig; ”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallades Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.”

I Sverige finns det en folklig förklaring av naturväsendenas uppkomst, som har sin härkomst från just Uppenbarelseboken. Den folkliga förklaring som jag har läst har upptecknats efter J.G. Sjöstedt, Mistelås socken i Småland och heter ”Satans anhang” och lyder så här; ” Att troll och skogsrå och annat lortatyg var Satans anhang, som hade regnat ner från himlen. Det står nämligen i Bibeln att Satan från början var en tronängel, som blev utstött ur himlen. I fallet drog han med sig sitt anhang av onda andar. De regnade tre dagar över jorden. De som föll på tomterna vid husen blev tomtegubbar, de som föll i skogarna blev skogsrån och de som föll bland bergen blev jättar och troll och de som föll i vattendragen blev Näcken.”

När jag läser ett reportage skrivet av Randi Mossige-Norrheim och publicerat för ett par veckor sedan så förstår jag nu att en del av detta anhang även hamnade i Stockholm och förvandlades till vanliga människor. Bland annat en vuxen man, som varje vecka ställer sig bredvid Manuela. Manuela är en 4-barns-mamma, numera gift med Marian, och hon sitter utanför en mataffär i Stockholm och tigger. Mannen tänder en cigarett och sedan askar han i huvudet på Manuela innan han går in i affären för att handla. Andra av detta anhang måste väl vara de tre flickorna, som roar sig med att spotta på Manuela, gärna i ansiktet på henne, ropa fula ord och kasta matresterna, som blivit över från deras lunch, på henne! En annan man kastade en ölburk på henne och ytterligare en vuxen man rullar oförtrutet sin kärra över Manuelas pappmugg, som hon samlar in i pengar i. Elakheterna tar sig verkligen olika uttryck!

För att jag inte ska skämmas ihjäl över dessa människors beteende, så väljer jag att tro att de faktiskt är Satans anhang som råkade hamnade i Stockholm istället för någonstans i de småländska skogarna, i vattendragen, på bergen eller på tomterna.

I Växjö öppnar om några dagar härbärget ”Vinternatt” för de EU-mobila (som vi också kallar tiggare) som finns i stan,  i Diakonicenters regi. Vi är ett 60-tal personer som har anmält oss att som frivilliga jobba natt på härbärget. Vi ska värma mat på kvällen, vara där under natten för att skapa lite trygghet och på morgonen ordna frukost. Det blir ungefär en natt var tredje vecka under de tre månaderna som härbärget ska hålla öppet. . Vi kan inte hjälpa alla, men ge ett medmänskligt och praktiskt stöd till några av dem iallafall. Det tycker jag känns som en mycket bra början på 2015.

Jag önskar er, alla läsare av min veckoblogg, ett riktigt Gott 2015! Vi hörs!