I Växjö har vi aprilväder i mars och jag känner mig lite uppgiven!

Ja det är verkligen aprilväder i Växjö. I lördags var det solsken, i söndags snålblåst och kallt och igår vräkte snön ner igen, massor med blöta stora snöflingor som täckte marken vit. Hörde en underbar saga häromdagen när det var berättarcafé i Växjö. Sedan läste jag en version av den på Sagomuseets blogg samt en annan version på ytterligare en blogg som heter Mamman i det Gula Huset. När jag var inbjuden på ett årsmöte hos Röda korset i Vederslöv för en vecka sedan för att berätta skrönor, så berättade jag bl.a. den här sagan. Jag har också berättat den för mina härliga vuxna invandrarelever.  Då kunde vi öva både blomnamn och färger.

Just idag passar den så bra att skriva ner på min blogg med tanke på vädret. Kanske blir det en saga som lilla Figgelina kommer att tycka om en dag. Som farmor känner jag mig lite uppgiven. Har nämligen inte fått träffa mitt lilla barbarn ännu. Förkylningen håller i sig och det lilla pyret får inte bli smittad. Mailade till barnbarnets skånska mormor, som  bor några km från Figgelina, ”att man får väl vara glad om man får träffa henne till konfirmationen!” och fick då som svar tillbaka: ”Tramsebyxa, du kommer säkert vara med när hon börjar skolan! ”

Sagan om hur snön fick sin vita färg. När världen var alldeles ny och alla växter hade fått sina färger kom det en kväll en liten ensam snöflinga nersinglades på jorden. Eftersom snöflingan inte varit med när alla färger delades ut var den både genomskinlig och färglös. Snöflingan vara ledsen över detta, ingen skulle ju kunna se den och ha någon glädje av den. När snöflingan frågade om det fanns någon färg kvar så fick den till svar att blommorna hade fått de sista färgerna.

Snöflingan gav sig då iväg för att leta reda på en blomma som kunde dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och flög fram till blomman och frågade: ”Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?” ”Absolut inte,” svarade maskrosen. ”Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och då får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar, så nu får du flytta på dig för du skuggar solen.”

Snöflingan virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om lite färg. Men ack nej, blåklockan såg helt skräckslagen ut av blotta tanken. ”Aldrig i livet skulle jag väl dela färg med en kylig typ som du. Jag är vårens blåa skogsmatta. Om du har samma blåa färg som jag skulle vi kunna förväxlas och det går verkligen inte för sig.

Snöflingan svepte vidare och fick syn på en jättefin röd blomma. Den närmade sig försiktigt och frågade med lite darrande stämma om den möjligtvis kunde få  lite färg, men rosen sa: ”Ge dig iväg meddetsamma, du kyler ner mina vackra blomblad. Skynda på nu, annars sticker jag dig med mina taggar!”

Nu var den lilla snöflingan alldeles förtvivlad. Det verkade inte som någon ville hjälpa den. Den hade nästan givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig liten blomma med nedböjt huvud som nästan inte syntes. Snöflingan var nu så ledsen att den knappast kunde prata. Den kröp fram och viskade  sin fråga till blomman. ”Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av lite färg till mig? Bara lite lite grand.” ”Ja det är klart att jag hjälper dig,” sa snödroppen med vänlig röst. ”Vill du verkligen det?” utropade snöflingan förvånad. ”Självklart”, svarade snödroppen. ”Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller ner blir allting insvept i skimrande vitt!”

Snödroppen gnuggade sina vita blomblad mot snöflingan som genast blev vit. ”Du är min allra bästa vän,” sa snöflingan till snödroppen. ”Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig.”

Om du tittar noga på snödroppen så kan du se några repor där hon skrubbade av färgen och gav till snön. Det var allt för idag kära vänner! Fortsätt och ha det bra!

Från att vara en vanlig tant till att bli en farmor!

Jag har nu blivit farmor. Mitt allra första barnbarn har kommit till världen. En liten flicka som liknar sin far som baby ganska mycket. De stolta föräldrarna har ännu inte beslutat sig för vilka namn som hon ska få, så jag kallar henne för Figgelina, efter pappa. Han heter Frederik men har alltid kallats för Figge. Senvinterförkylningen, som slagit till som en bomb, har gjort att jag ännu inte har kunnat träffa henne. Ett sådant lite pyre är känsligt för virus och baciller och det ska vi inte utsätta henne för. Det är bara att ha tålamod. När Figgelina är 25 är jag 93 år. Jag hoppas därför att vi kommer få en härlig lång tid tillsammans. När mina barn var små ville de alltid höra sagor som handlade om dem själva. Jag tänker att det vill nog också Figgelina, så nu har jag skrivit hennes allra första saga som jag delar på min blogg.

Den allra första sagan om Figgelina.

Det var en gång en liten liten flicka, ja hon var så liten för hon var ännu inte född!Därför visste ingen mer än flickan och barnmorskan som tagit ultraljudet att honverkligen var en flicka. De som var hennes blivande föräldrar och de som skullebli mormor och farmor och faster och alla andra hade ingen aning, om hon varen flicka eller pojke eller kanske en hundvalp! Nej nu skojar jag bara, en hundvalp kunde det ju aldrig vara i magen på den blivande mamman!

Flickan hade det så bra därinne i magen. Det var mörkt och tryggt och hon låg och skvalpade i fostervattnet som hade alldeles lagom temperatur. Hon hade gott om utrymme och kunde åka runt lite som hon ville där i magen. Upp och ner, fram och tillbaka! Hon kunde sparka därinne i magen. Och när hon sparkade till,lite hårdare, så kunde hon höra sin blivande mamma säga: Oj det är nog en riktig liten fotbollsspelare därinne.

Flickan hade nämligen väldigt bra hörsel. Hela tiden kunde hon höra ljud utanför magen. Vissa ljud var extrafina, som när hennes blivande mamma skrattade sitt pärlande skratt eller när hennes blivande pappa sjöng utanför magen, för han hade så fin röst. Men så en dag började det bli lite mindre plats i magen. Det gick inte att åka runt lika mycket som innan, det tog emot lite överallt. En dag när hon försökte åka fram och tillbaka som hon brukade så fastnade hon, huvudet var åt ena sidan och rumpan åt den andra, det gick inte att röra sig mer!

Den blivande mamman och pappan fick åka in till sjukhuset för att vända henne, så att huvudet kom neråt. Det är väldigt praktiskt nämligen att huvudet kommer först när man ska lämna magen och komma ut i världen. Det är ju i huvudet som ögonen och öronen finns och det är bra, att både se och höra det som finns där utanför mammans mage, så fort som möjligt!

Nu började det hända saker. Fostervattnet började bubbla och fräsa och bära sig åt på ett sätt, som flickan inte varit med om innan. Det höll på och höll på och höll på. Hon åkte fram och tillbaka på ett sätt som inte var trevligt alls. Hon kunde höra massor med ljud utanför som inte hade hört förut. Riktigt tröttsamt var det! Då bestämde hon sig för att stanna kvar därinne. Ju mer det bubblade och fräste och bar sig åt, ju mer spjärnade hon emot.

När hon till sist trodde att det skulle bli lite lugn och ro och därför slappnade av ett tag, för nu var hon trött. Ja då kom det nästan som en svallvåg och hon drogs neråt, fast hon inte ville. Och fast hon kämpade emot allt vad hon kunde, hjälpte det inte. Ve och fasa, plötsligt fick hon något konstigt som sögs fast på huvudet, en sugklocka, och någon som tryckte jättehårt utanpå magen, så nu gick det inte att stanna kvar därinne längre!

Ut kom hon med en väldans fart och nu var hon så trött och arg så hon bara skrek. Mamman och pappan skrattade och grät om vartannat när de ÄNTLIGEN fick se sin lilla flicka. De hade varit på BB i nästan två dagar och två nätter, så det hade varit en lång väntan! Nu fick hon ligga på sin mammas mjuka bröst och då blev det genast lite bättre. Sen började pappa sjunga för henne och det var en röst och en sång som hon kände väl igen. Nu tänkte flickan att det kanske inte var så dumt att ha kommit ut i världen ändå och få träffa sin mamma och sin pappa. Hon kände på sig att här skulle hon trivas. Så efter denna långa resa, som blev ett riktigt vådligt äventyr, somnade hon gott och tryggt!

 

IMG_0854

 

 

 

Att möta våren och vidga sina vyer!

Sedan jag bloggade senast har jag varit på resa till Turkiet tillsammans med min man och två goda vänner. En härlig resa med vidgade vyer av nya bekantskaper, nya maträtter att njuta av, nya platser att uppleva. Att vädret dessutom påminde om ”våren” i Sverige var en extra bonus. Anatolien är det geografiska begreppet för det som idag heter Turkiet, där totalt 74 miljoner innevånare bor. Östra Turkiet kallades för Mesopotamien, vilket betyder landet mellan de två floderna, vilka är Eufrat och Tigris. Mesopotamien är alla religioners vagga. Det offentliga språket är turkiska, men det talas många olika språk såsom grekiska, albanska, kurdiska, assyriska och persiska.

Vi flög till huvudstaden Istanbul där vi stannade i två nätter. En fantastisk stad med många otroliga byggnader. En av dem, som vi besökte,  är ”Hagia Sofia”, som byggdes ca 500 e.Kr som en kristen kyrka och omvandlades till en moské efter år 1453 då muslimerna tog över landet och det Osmanska riket bildades. Idag är det ett museum. Vi fortsatte med buss till Ankara, Turkiets huvudstad, tillbringade en natt där. Sedan kom resans höjdpunkt, två dygn i landskapet Kappadokien som ser ut som ett veritabelt månlandskap med otroliga formationer av lava. Kappadokien betyder på persiska ”de vackra hästarna.”

Där åkte vi bl.a. luftballong, en fantastisk upplevelse! Att en måndagsmorgon, i soluppgång sväva över lava-formationerna som ser ut som olika byggnader, skulpturer och allehanda fantasifigurer går inte att beskriva, måste upplevas! En kväll vara vi och såg ”dervischerna” dansa, vilket var mycket speciellt. Resan slutade nere i kuststaden Antalya. När man reser lär man sig även en del fraser på landets språk. Vår guide, som var mycket trevlig och kunnig, lärde oss att ”afiet olson” betyder ”smaklig måltid”. När han vid ett tillfälle sa det till en svensk resenär som satt och åt, svarade denne hövligt ”Kent Pettersson.” Han uppfattade nämligen att guiden presenterade sig.

Vid hemkomsten fick jag veta att en färgstark kvinna, som jag känt i nästan hela mitt liv, hade gått ur tiden. Grevinnan och konstnären Kerstin Posse, som tillsammans med sin man, många gånger var gäst i mitt barndomshem. För några år sedan hade Kerstin och jag mycket trevligt tillsammans när jag skrev sagoboken om Tulle och Tjita på Teleborgs slott och Kerstin illustrerade den.

Härbärget Vinternatt, för EU-migranter i Växjö, fungerar mycket bra och det är mellan 9 och 12 gäster varje natt. De  tre nätter jag varit volontär där, har jag haft sådan tur att några av dem pratar spanska, för de har bott och arbetat i Spanien när det fanns jobb där. Eftersom jag också talar spanska har vi haft möjlighet att prata med varandra. Vänliga kvinnor och män, som är tacksamma att få en säng att sova i, möjlighet att duscha, och att laga lite mat. Ingen av dem vill egentligen tigga, utan skulle hellre vilja ha ett jobb, vad som helst. Som det är nu får de ihop mellan 40 – 150 kronor/dag. En dag omfattar ca 10 timmar. Kan hända att det blir även 200 kronor någon gång, men inte ofta. När de dagliga utgifterna är betalda, skickas resten oavkortat hem till gamla föräldrar och barnen i hemlandet där fattigdomen är stor. De som är kvar i hemlandet är helt beroende av dessa pengar för att betala hyra, värme, el ,mat, kläder och ev. läkarvård. Jag kan bara konstatera att det är mycket som vi härhemma  tar för givet och därför glömmer bort att vara tacksamma över.

bild

Nu har jag sett de första SNÖDROPPARNA  i gräsmattan, ett efterlängtat vårtecken. Daniel Onaca, som ursprungligen kommer från Rumänien har skrivit ner denna rumänska legend på Sagomuseets blogg och med den vill jag avsluta för ikväll.

”Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvandlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.”

Om allt går som det ska, blir jag farmor på Alla Hjärtans Dag, mitt första barnbarn! Vi hörs!

Sagan om att torka tårar.

Förra året i april tillbringade jag en månad i Minnesota på ett s.k. Group Study Exchange. Jag hade, genom Rotary, fått det fantastiska uppdraget att vara ”team-leader” för 4 härliga svenska ungdomar, som kom från vårt Rotarydistrikt., 2400. Vi åkte runt i delar av Minnesota och besökte Rotaryklubbar där vi presenterade Sverige och vårt distrikt. Vi bodde hos rotarianer och blev mycket bortskämda, med mat och dryck och vänligt bemötande. Vi bodde antingen en och en, ibland två tillsammans, men jag som team-leader fick ofta en egen värdfamilj. Vi bodde en, två eller tre nätter hos samma värdfamilj, så vi blev proffs på att packa resväskan.

Eftersom vi var borta i 4 veckor så fick vi träffa många familjer, som också visade oss runt överallt, bland annat var vi en hel dag i ”svenskbygderna.” Ett syfte med resan var att besöka arbetsplatser, som motsvarade de arbetsplatser, som vi i gruppen hade hemma, vilket var mycket intressant.

Men det är som vanligt ”möten människor emellan” som sätter sina djupaste spår. Ibland när vi skulle säga adjö till våra värdfamiljer, som vi alldeles speciellt hade fattat tycker för, så grät vi så tårarna sprutade. Bland många underbara människor som jag mötte, var det också en indian, som var rotarian och tillhörde rotaryklubben Prior Lake. Han hette Sheldon och kom från en av de tre existerande Dakota-stammarna. Sheldon betyder på dakotaspråket, ”den som tar hand om familjen.”  Han var mycket reslig, hade örnnäsa och utan någon fantasi alls kunde jag mycket väl föreställa mig honom sittande på en vit springare och med en fantastisk fjäderskrud på huvudet.

När Sheldon hörde att jag var intresserad av berättelser av olika slag, så berättade han för mig en gammal historia, som hade berättats av Dakotaindianerna sedan århundranden. Dakotaindianerna var de första ursprungsinnevånarna sedan 1600-talet. Dakotaspråket är på utdöende. Alfabetet innehåller 33 bokstäver, men bokstaven F saknas. Berättelsen heter; Sagan om att torka tårar.

Det var en gång två bröder som växte upp tillsammans. De stod varandra mycket nära, ja de var faktiskt varandras allra bästa vänner. De gjorde allt tillsammans, lekte och busade när de var små, gick de på upptäcktsfärd och utforskade världen omkring dem, i vidare och vidare cirklar ju äldre de blev.

En dag när de var i 20 års åldern gick den äldre brodern ut på jakt, men han kom aldrig tillbaka. Den yngre brodern sörjde honom mycket, han grät och grät, dag efter dag! Han var otröstlig.

Plötsligt en dag, när det gått ett år, satt han i huset och såg ut över gården och då fick han syn på sin bror som kom gående, bärande på två stora hinkar! Den yngre brodern skyndade ut, omfamnade sin storebror och frågade honom var han varit.
”Varför bär du på två stora hinkar?” frågade han. Den äldre brodern svarade: “Jag försöker att resa till den andra världen. Men det går inte med dessa två hinkar. De är bräddfyllda. De innehåller alla de tårar, som du har gråtit över mig. Nu måste du torka dina tårar för annars kommer jag inte iväg.”
Då förstod den andra brodern vad han måste göra.

Några veckor efter hemkomsten från Minnesota var jag på ett utbildningsuppdrag för Röda korset i Kosovo. Då berättade jag denna historia för gruppen. En av deltagarna, en äldre man, kom fram till mig i pausen och berättade att precis så hade det varit för honom en gång i sin ungdom. Så fick jag en stor varm kram av honom innan vi gick ut till de andra.

Ha en fortsatt bra söndag! Vi hörs!

 

 

Gud skapade änglarna. En av dem var så vacker, att de andra änglarna avundsjuka kastade ner henne på jorden.

När jag läser dessa ord blir jag alldeles rörd. Orden har Marian, en rumänsk man, skrivit till sin älskade Manuela, när han blev förälskad i henne.  Jag tycker de är så vackert formulerade. Samtidigt är det så hemskt, att det skulle finnas avundsjuka även bland änglarna! Nog borde det väl ändå finnas lite mer generositet i himlen, eller?

I Uppenbarelseboken 12:9 står det i och för sig; ”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallades Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.”

I Sverige finns det en folklig förklaring av naturväsendenas uppkomst, som har sin härkomst från just Uppenbarelseboken. Den folkliga förklaring som jag har läst har upptecknats efter J.G. Sjöstedt, Mistelås socken i Småland och heter ”Satans anhang” och lyder så här; ” Att troll och skogsrå och annat lortatyg var Satans anhang, som hade regnat ner från himlen. Det står nämligen i Bibeln att Satan från början var en tronängel, som blev utstött ur himlen. I fallet drog han med sig sitt anhang av onda andar. De regnade tre dagar över jorden. De som föll på tomterna vid husen blev tomtegubbar, de som föll i skogarna blev skogsrån och de som föll bland bergen blev jättar och troll och de som föll i vattendragen blev Näcken.”

När jag läser ett reportage skrivet av Randi Mossige-Norrheim och publicerat för ett par veckor sedan så förstår jag nu att en del av detta anhang även hamnade i Stockholm och förvandlades till vanliga människor. Bland annat en vuxen man, som varje vecka ställer sig bredvid Manuela. Manuela är en 4-barns-mamma, numera gift med Marian, och hon sitter utanför en mataffär i Stockholm och tigger. Mannen tänder en cigarett och sedan askar han i huvudet på Manuela innan han går in i affären för att handla. Andra av detta anhang måste väl vara de tre flickorna, som roar sig med att spotta på Manuela, gärna i ansiktet på henne, ropa fula ord och kasta matresterna, som blivit över från deras lunch, på henne! En annan man kastade en ölburk på henne och ytterligare en vuxen man rullar oförtrutet sin kärra över Manuelas pappmugg, som hon samlar in i pengar i. Elakheterna tar sig verkligen olika uttryck!

För att jag inte ska skämmas ihjäl över dessa människors beteende, så väljer jag att tro att de faktiskt är Satans anhang som råkade hamnade i Stockholm istället för någonstans i de småländska skogarna, i vattendragen, på bergen eller på tomterna.

I Växjö öppnar om några dagar härbärget ”Vinternatt” för de EU-mobila (som vi också kallar tiggare) som finns i stan,  i Diakonicenters regi. Vi är ett 60-tal personer som har anmält oss att som frivilliga jobba natt på härbärget. Vi ska värma mat på kvällen, vara där under natten för att skapa lite trygghet och på morgonen ordna frukost. Det blir ungefär en natt var tredje vecka under de tre månaderna som härbärget ska hålla öppet. . Vi kan inte hjälpa alla, men ge ett medmänskligt och praktiskt stöd till några av dem iallafall. Det tycker jag känns som en mycket bra början på 2015.

Jag önskar er, alla läsare av min veckoblogg, ett riktigt Gott 2015! Vi hörs!

 

Look! That’s me! Holy Mary!

Igår, på julafton, var jag i Domkyrkan kl. 1100 och såg det stämningsfulla julspelet, som framfördes av barnkören. Då kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse som utspelade sig i ett engelsktalande land för många år sedan.

Det var en gång en familj som skulle tillbringa ett år i det främmande landet. Den yngsta i familjen var en flicka, som var drygt 3 år när de flyttade dit i september. Ganska omgående blev hon inskriven i en engelsk lekskola, där hon skulle vara på förmiddagarna, mellan kl. 0900-1200. Här var det inte tal om någon inskolning, som man har i Sverige. När mamman första gången gick dit med flickan, förväntade hon sig att få följa med in och vara med under förmiddagen. Men inte då! När den något barska engelska föreståndaren, som öppnade dörren, hade tagit ett stadigt tag i flickans hand, upplyste hon mamman om att hon var välkommen tillbaka kl. 1200. Sedan stängdes dörren. Mamman var både nervös och rastlös under de följande tre timmarna och funderade hela tiden på hur flickan hade det. Familjen hade ju bara varit i landet en vecka och flickans engelska var obefintlig.

Redan kvart före kl. 1200 ringde mamman på dörren, samma barska föreståndare öppnade, hon verkade inte känna igen mamman utan frågade vem hon skulle hämta. Mamman förklarade att hon var flickans mamma, varpå föreståndaren ropade till någon att gå och hämta flickan. Så kom hon där, den lilla. Inte alls söndergråten, vilket mamman hade inbillat sig, utan lugn och samlad! Föreståndaren sa: “By the way, didn’t you say your daughter’s name was Kerstin? Well, she calls herself Mary!”

Nu hör det till saken att flickan älskade filmen om Mary Poppins. Hon hade den på video, och hade sett den om och om igen. Så att hon kallade sig Mary när man på lekskolan frågade vad hon hette, var för mamman inget konstigt. Mary lät ju dessutom betydligt mer engelskt än Kerstin.

Flickan tyckte om att gå till sin lekskola varje förmiddag! Där hade hon lekkamrater av olika nationaliteter, bl.a. en finsk pojke, Johannes, som alltid ville leka med henne. Men hon tyckte inte om Johannes för han nöp henne så fort han inte fick sin vilja igenom. Annars berättade hon inte så mycket om vad de gjorde på lekskolan. Hon pratade fortfarande inte engelska. Allt verkade vara frid och fröjd!

Men en morgon i början av december vägrade flickan att gå. Mamman lät henne vara hemma. Vägran höll i sig och det gick en hel vecka. Hur mamman än försökte fråga om något hade hänt, så varken ville eller kunde flickan förklara. Nu närmade det sig sista dagen innan jullovet. Då frågade mamman om hon inte ville ha jullov precis som alla andra barn. De brukade ju läsa om Pippi Långstrump och Pippi gick minsann endast till skolan när det skulle vara lov, för annars fick man ju inget. Det tyckte flickan var logiskt så hon tog på sig sin finaste klänning, så gick de iväg.

Knappt hade de kommit fram till lekskolan förrän dörren kastades upp av förståndaren, som slet till sig flickan och nästan skrek i falsett till mamman; ”Thank heavens that you brought her. She has the main part of the Christmas play today. You can come back at 1100 and watch!”

Gissa om flickans mamma och pappa satt på första parkett kl. 1100. Ridån gick upp och the Christmas Play började. Där satt flickan med en sjal draperad över sig så bara det lilla söta runda ansiktet syntes, bakom henne stod Johannes och höll en hand på hennes axel, nedanför låg en söt babydocka i en korg. Av flickans minspel att döma var detta något som hon överhuvudtaget inte ville vara med om. Först och främst ville hon ju ha dockan i knäet och inte i en korg nedanför sig. Hon älskade nämligen dockor. Sen ville hon absolut inte ha en sjal draperad över sig på det sättet då den hindrade all form av rörlighet. Sist men inte minst, ville hon inte ha Johannes stående bakom sig och riskera att bli nypt vilken sekund som helst. Nu föll alla bitar på plats, mamman förstod att detta var orsaken till att flickan vägrat gå till lekskolan i en hel vecka. Nåväl, julspelet var så vackert så det gick till historien och flickan fick sitt välförtjänta jullov.

På eftermiddagen åkte familjen in till stan och där hade man satt upp en stor krubba med vackra målade träfigurer i mansstorlek. Familjen stannade och tittade! Då pekar flickan på Maria och utbrister; ”Look! That’s me! Holy Mary!”

Sedan den dagen pratade flickan engelska oavbrutet och när familjen ett halvår senare lämnade landet, var hennes engelska ordförråd bättre än det svenska!

Idag har Solkungen återvänt till Växjö, himlen är klarblå och det är fyra minusgrader. Dessutom ser jag klart igen! Efter att ha varit åtskilliga månader i ”dimman”, opererade jag båda mina ögon i måndags och livet ter sig ljusare på alla sätt. Ha det så bra!

 

 

 

 

 

Två Växjökvinnor i Stockholm av helt olika anledningar och på helt olika tidpunkter.

Förra veckan var jag i Stockholm och genomförde en utbildning i taktil handmassage på Ersta konferens. Då bodde jag på Ersta hotell. Hotellet är en del av den otroligt fina anläggningen på söder i Stockholm, där det ingår diakoni med många olika verksamheter, sjukhus, högskola, kyrka, konferensanläggning och restaurang m.m.

Vid incheckningen tittade receptionisten vänligt på mig och sa ”Vi är fullbokade, men du får bo i Brings lägenhet!” Jag tittade lika vänligt tillbaka och frågade ”Var ska Bring sova inatt då?” ”Det är ingen fara, han är inte hemma,” svarade hon! Jag kände mig helt lugn och tillfreds och tog Brings lägenhet i besittning.

När jag kom tillbaka till Växjö ”googlade” jag på Ersta och kunde konstatera att Bring hette Johan Christoffer i förnamn, levde mellan 1829 och 1898 och var pastor. Bring var föreståndare för Ersta Diakoni fr.o.m. 1862. Så det var ju helt korrekt, det som receptionisten sa, att Bring inte var hemma.

Jag fortsatte att läsa om Ersta på Google och då kom namnet Anna Maria Cederschiöld upp. Hon var den första diakonissan tillika föreståndaren för Ersta och det var henne som Bring efterträdde 1862.

Anna Maria föddes i Växjö den 20 november 1815. Hon kallades för Marie och var ett av 3 barn till läroverksläraren Caspar Hakvin Cederschiöld och hans 20 år yngre hustru Helena Sofia Ingelman. När Marie var sex år, flyttade familjen till Forsheda församling i Växjö stift, där fadern fått en kyrkoherdetjänst. Marie växte upp där och fick en del av sin undervisning i hemmet, tillsammans med några unga pojkar som fadern hade åtagit sig att både uppfostra och undervisa. Marie gick även på flickskola i Växjö.

Gustav Blomén, hette en av pojkarna, som vistades i prästgården. Gustav och Marie lärde känna varandra, kärlek uppstod, vilket resulterade i en trolovning! När Gustav var endast 19 år gammal, flyttade han till Stockholm, där han blev löjtnant vid Kungliga Uppsala regemente. En dag blev Gustav kommenderad att som befälhavare leda en grupp på 50 man från Stockholm till Uppsala. Under marschen började en av soldaterna, Olof Brådd, som till synes varit fullt frisk vid avfärden att vingla för att slutligen falla omkull i ett dike. Det antogs att Brådd hade berusat sig med något starkt så han lades på trossvagnen och kördes till första nattkvarteret som var en lada. Nästa morgon rapporterades Brådd frisk och marschen återupptogs. Men ganska snart började han vingla igen och man anhöll hos Gustav att Brådd ånyo skulle läggas på trossvagnen.

Detta förbjöd Gustav och gav order om att Brådd skulle ledas av två soldater, vilket också skedde. Enligt vitten blev Brådd sparkad av Gustav som lär ha sagt att Brådd sannolikt var full igen. Under de nästa timmarna blev Brådd, sparkad, knuffad och slagen av flera soldater, för att han skulle hålla sig på benen. Det hjälpte inte. Brådd fick slutligen läggas på trossvagnen igen. Vid ankomsten till Märsta gästgivaregård insåg man att han var allvarligt sjuk. Man slog åder och baddade hans tinningar med ättika, men förgäves, Brådd avled. I obduktionsprotokollet kunde man läsa att det slaganfall som Brådd hade drabbats av hade förvärrats av den hårdhänta behandling som åsamkats honom och bidragit till dödsfallet. Det visade sig också att Brådd var känd som en fridsam och nykter man och att han lämnade efter sig hustru och barn.

Efter att saken varit uppe i Regementskrigsrätten, hänsköts den till Krigshovrätten. Men Gustav klarade inte att vänta på domen. Han tog sitt liv och begravdes redan dagen därpå på Klara kyrkogård.

Marie var bara 24 år när denna tragedi hände. Hjärtesorgen satte sådana djupa spår hos henne att hon förblev ogift i resten av sitt liv. Sannolikt är också att händelsen påverkade Marie så starkt att hon genomgick en andlig utveckling. Ett antal år senare beslöt hon att utbilda sig inom diakoniverksamhet i Tyskland och blev vid återkomsten till Sverige den fösta föreståndarinnan för den tilltänkta diakonissanstalten i Stockholm, som sedermera blev Ersta. Marie hade en stor organisationsförmåga, var outtröttlig i sitt värv och mycket omtyckt. Men arbetsbördan växte och efter 11 år blev den henne alltför övermäktig och hon blev troligtvis vad vi idag skulle kalla för utbränd. Man hoppades dock, att Marie efter en tids vila skulle återvända och med hjälp av Bring kunna fortsätta sitt arbete. Men det blev inte så.

Marie flyttade först till sin mor i Osby och därefter till Växjö. Trots att krafterna kom tillbaka, återvände Marie aldrig till Stockholm och sitt gamla arbete. Vid ett besök hos en väninna i Lund avled hon, 77 år gammal. Anna Maria Cederschiöld är begravd på Tegnérkyrkogården i Växjö.

Medan jag står här och bakar julkakor kan jag inte låta bli att fundera på hur livet kunde ha tett sig för Marie och Gustav, om ödet hade tagit en annan vändning!

Ha det bra! Vi hörs igen!

14717_7_008_00000097_2

 

 

 

Beröring är inte bara beroendeframkallande, det är också livsviktigt.

Beröring är livsviktig från livets början och det varar livet ut! Ordet ”taktilis” kommer från latin och betyder beröring. Beröringsmassage eller Taktil massage är en massageform där man med lugna, jämna strykningar, enligt ett väl utprövat mönster, aktiverar kroppens eget lugn och ro system och får hormonet ”oxytocin” att flöda genom kroppen. Bara genom att hålla någon i handen eller dela ut en kram räcker för att oxytocinet ska komma igång. Men det är många människor omkring oss som inte har någon som håller dem i handen en gång. Ensamhet anses vara vår största folksjukdom!

Motsatsen till taktilis är ordet ”marasmus” som betyder att tyna bort. På 1800-talet var det en farsot och det var i första hand adelns barn som drabbades. Böndernas barn klarade sig mycket bättre. Med tanke på renlighet, mat och trångboddhet borde det varit tvärtom. Skillnaden mellan adelns barn och böndernas barn, var att adelns barn hade ammor och dessa kvinnor hade ofta ett eget spädbarn. Men det räcker inte för ett nyfött barn att endast få näring och rena blöjor. Barnet behöver beröring, närhet och kärlek, annars dör det. Anledningen till att använda ammor var att adelsdamerna inte skulle förstöra sina bröst genom att amma. De snördes istället hårt för att hämma mjölkproduktionen.

För några dagar sedan var jag i Stockholm och träffade frivilliga inom Röda korset och för att lära ut taktil handmassage. Vi hade en fin dag tillsammans. På Irland och i England erbjuds taktil handmassage på Röda korsets träffpunkter. De dagar är det inte ovanligt att det är kö långt ut på gatan för att få tillgång till detta. I Sverige har Röda korset inte denna verksamhet. Men vem vet, att erbjuda taktil handmassage av frivilliga inom Röda korset, skulle kunna vara en aktivitet att komma igång med.

Den som får taktil handmassage blir bekräftad och det blir även den som ger. Båda får en aktivering av lugn och ro systemet.  Så vänta inte, även om du ännu inte kan ge taktil handmassage, så finns det alltid anledning till en taktil stund. Att hålla någon i handen, att hålla om någon eller att ge en kram, kan göra underverk!  Ha det så bra!

Händer

Du måste använda din röst, annars använder någon annan din tystnad!

Precis de orden sa Sara Marklund, som är diakonissa i Växjö, när hon talade vid Speakers Corner i förrgår, vid fem i tolv-manifestationen. Det borde ha varit fullt av folk! Hela Storgatan borde ha varit fullpackad med medmänniskor, som är trötta på främlingsfientliga påhopp på olika sätt! Men vi var knappt ett 40-tal som stod där i snålblåsten! Det var väl kanske julstressen eller folk kanske redan hade gått iväg på sina lunchmöten, som gjorde att vi var så få. Det blev ändå en fin stund, bra tal, vacker sång och musik och en stund till eftertanke.

Fem i tolvrörelsen startade i Härnösand 1988 för att stoppa den främlingsfientliga stämning som rådde i staden. En av initiativtagarna var Sara, 17 år. Året därpå blev Sara och hennes kamrat Sylvia mördade av en ung flykting. En tragedi som fick stor uppmärksamhet i hela Sverige och som gjorde att främlingsfientligheten på nytt tog fart.

Men fyra år senare,1993, gick Stig Wallin, Saras pappa, i spetsen för ett nytt torgmöte den 5 december klockan fem i tolv. Stig visade med detta, att om man bemöter främlingsfientlighet med tystnad, då kommer ingen förändring att ske. han ville fortsätta det som Sara hade startat några år tidigare. Tack vare hans mod och att han trots sin sorg orkade göra detta, hålls numera manifestationer av olika slag runtom i Sverige och även i Riksdagen och i EU-parlamentet. Stig har sedan dess blivit rörelsens ledargestalt.  Heder åt en sådan man.

Med en härlig litografi, som ger så mycket glädje, målad av Emilia Linderholm, önskar jag er alla en fortsatt fin andra advent!

2014-12-03 16.28.24

 

 

Att tro eller inte tro på det som berättas

Teleborgs slott, är Växjös eget sagoslott som ligger på en udde vid sjön Trummen, strax utanför Växjö centrum. Det byggdes av greve Fredrik Bonde som gav det i morgongåva till sin unga brud, Anna Koskull. Ibland har jag sagovandringar i slottet och då letar barnen och jag efter två små vanliga skogstroll som flyttat in på slottet och blivit två små ovanliga slottsspöken. När jag började med dessa sagovandringar, ville jag såklart testa om det överhuvudtaget skulle fungera.

Jag bjöd in några barn och tog emot dem nere vid foten av den breda, långa slottstrappan och började berätta. Inom fem minuter säger ett av barnen, en kavat sjuåring: ”Jag tror inte på sånt där!” ”Det är helt OK”, säger jag, ”man får tro precis vad man vill.” Vi går uppför slottstrappan och halvvägs upp står två lejon i brons. ”Om man klappar dem kan något trevligt hända under dagen,” säjer jag. Alla klappar lejonen utom sjuåringen. När vi kommer in i slottet, går vi uppför ännu en trappa och upptäcker att den lilla drakungen som bor under slottet har smitit från sin drakmamma. Ve och fasa då är nog drakmamman ute och letar! Sjuåringen är inte imponerad. Vi går in i några olika rum och letar efter slottspökena utan resultat. I ett av rummen berättar jag historien om fågeln som trillat ner genom skorstenspipan och hamnat i kakelugnen. När vi öppnar luckorna ser vi en fågelfjäder inne i kakelugnen. Jag fortsätter att berätta att de två små slottspökena bar fågelungen till sin mamma uppe i tornet, som blev överlycklig att få tillbaka sin unge.

Precis då, pickar det på fönsterrutan utanför rummet. Där sitter en liten fågel på fönsterblecket. Den pickar flera gånger på fönsterrutan och tittar på oss inne i rummet. ”Där är den” säger jag, ”den brukar komma hit när den ser att det är folk i rummet. Den vill tacka för hjälpen.”

”Shit”, säger sjuåringen och ögonen är stora som tefat.

Några dar senare fick jag höra att han gått hem till sina föräldrar och berättat att det bodde både slottspöken och en drakfamilj på slottet. Och att spökena räddat en fågelunge, för den hade han själv sett! Så det så! Dessutom klappade han lejonen på väg ner för slottstrappan, för vem vill väl missa möjligheten att något trevligt kunde hända på eftermiddagen. Jag fick också höra att det blivit glass till efterrätt, så visst kan det finnas all anledning att klappa lejonen.

På slottet finns sagoboken, som är illustrerad av Kerstin Posse och skriven av mig. I den kan man läsa några av berättelserna om de två slottspökena. Kanske ett julklappstips?

Idag stod det i Smålandsposten att vi haft 8 soltimmar totalt i Växjö under november månad. Det är bara att konstatera att Solkungen är på gång! Hej svejs!

2014-11-29 21.18.28