Vilda-dagar, tröstebok och done-stund!

Fil 2015-11-17 19 44 38

Vissa dagar går fortare än andra! Särskilt när man har trevligt! Att umgås med Vilda är sådana dar. Tiden rinner iväg och plötsligt har två dygn bara försvunnit. Så härligt att få uppleva utvecklingen av ett litet människobarn, som jag dessutom är farmor till. Att få ett solvargsleende, som värmer en ända in i själen. Att ha filmjölk och morotsmos överallt, i håret och på kläderna och på golvet, överallt utom i Vildas mun, eftersom Vilda inte vill ha det. Fast farmor försöker leka bil med skeden. Att sen resten av dan lukta gammal filmjölk fast man tvättar sig! Att nästan höra Vilda säga ”famo”, ja nästan iallafall! Att få ett solvargsleende till! Det är bara helt underbart och jag känner mig otroligt tacksam över att vara farmor.

Jan och jag har köpt vår julklapp till varandra. Det är en underbar tavla av Emilia Linderholm och Anna Nordström. Tavlan består av ett vackert foto som Anna har tagit och som framkallats på canvas. Sen har Emilia målat ett helt förtrollande skogsrå på canvasen. Tillsammans är det en tavla att njuta av och att låta fantasin flöda till. Finaste och tidigaste julklappen hittills iår.

Jag har fått en bok, som heter ”Min cancer, tröstebok” skriven av Lena Linderholm. Först blädderläste jag lite och njöt av vackra bilder och  lyssnade på den medföljande skivan. Sen efter några dar läste jag den! Boken berörde mig så otroligt mycket för jag kände igen mig på så många olika ställen i boken. Jag har inte haft cancer som Lena. Men jag har haft temporalis arterit, som kunde ha slutat med blindhet om jag inte i drygt 16 månader ätit en hästkur cortison plus andra mediciner för att dämpa biverkningar! Tagit blodprover, i början var och varannan vecka, opererat båda ögonen för galopperande gråstarr, till följd av cortisonet, sett ut som en julost i ansiktet och gått upp rejält i vikt. Varit sömnlös, orkeslös, gråtit, skrattat, pratat oavbrutet om absolut ingenting! Varit förskräckligt otrevlig inte minst mot dem som jag älskar mest, allt i en enda röra och utan att jag kunde kontrollera det. Att inte känna igen sig och sitt beteende, det var påfrestande för alla inblandade.

Fil 2015-11-17 19 44 14

När man äter mycket cortison så pratar munnen av sig själv, man kan inte varken påverka eller stoppa den! När jag fick ett telefonsamtal från sjukhuset och en vänlig sjuksköterska  sa att jag hade fått en remiss för att göra en biopsi (det betyder att man ska skära i en, lite grand. I mitt fall var det att skära i tinningen och ta ut en bit av en blodåder, under lokalbedövning), så hör jag en röst som säger ”Det kan du glömma!” Det blev tyst i luren, sen sa sjuksköterskan lika vänligt igen: Förlåt men vad sa du? Då hörde jag den där rösten igen som sa: Det tror jag nog att du hörde.” Det blev tyst ännu en gång och sen sa sjuksköterksan nästan lite förskräckt: ”Men du har fått en remiss.” Den förfärliga rösten sa då: ”Ge den till någon annan.” Rösten var min! Jag kunde bara inte styra den! Jag la på luren. Avslutningsvis fick jag så småningom en ny remiss. Jag gick dit. Berättade vad jag sagt till den vänliga sjuksköterskan och undrade om de kunde kolla upp vem som jobbade den dagen så att jag kunde be om ursäkt. Sjuksköterskan som jag berättade detta för sa då, vänligt: ”Det var jag!” Tablå! Jag skämdes så förfärligt så jag insisterade inte ens på att bli sövd, fast jag hade tänkt att det vore bäst.

Tack Lena för att du skrev boken. Du lämnar ut dig och bjuder på dig själv till 100%.  Det var mycket modigt gjort! Den behövs för oss alla som plötsligt drabbas av något, som vi inte vet ett dugg om och därför inte vet hur man ska hantera det. Texterna på CD:n med så mycket kärlek i och musiken till, är också fina. Likaså de olika recepten, hur man syr en hjärtkudde och mycket mer. Det är bok som jag hoppas att många kommer att läsa.

Ibland när jag inte kunde sova, gick jag också upp om nätterna och bakade bröd precis som Lena gjorde. Jag tycker mycket om att baka. Idag har jag bakat det bröd som Lena kallar ”Trygghetsbröd” eller ”jaga-bort-olusten-bröd”. Det luktade gott när det gräddades och smakade härligt. Medan brödet jäste, det skulle jäsa i 90 minuter nämligen, blev det en done-stund. Att dona, är ett verb som jag tycker mycket om. Då gör man något som resulterar i något positivt, något som syns att det  blivit gjort! Min done-stund blev att jag tömde mitt skafferi, slängde en massa gammalt som passerat bäst före datum för väldigt länge sen. Torkade av hyllorna och ställde tillbaka det som var intakt! Plötsligt hade jag ett mycket luftigt och fräscht skafferi. Härlig känsla!

Fredag den 13 levde dessvärre upp till sitt namn! Ond, bråd död i Paris. Så meningslöst, så ofattbart! Vill avsluta denna gången med en liten kort text som manar till eftertanke.

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred. Barnbarnet frågade: Vilken vinner? Den gamle indianen svarade: Den vi matar.

I lördags var det startskottet för Läs-lust-veckan i hela Kronobergs län. Det blir ”Läsfest” på biblioteken och studieförbunden med bokprovningar, föreläsningar, bokcirklar, författarbesök och allt möjligt trevligt händer lite varstans. Om ni inte har något annat för er på onsdagseftermiddagen, så åk buss 250 som avgår  kl.13:50  från Växjö till Tingsryd. Då ska jag berätta sagor från Småland!

Ha det så bra allesammans! Om några dar åker vi till sol och värme. Jag ska njuta och tänka på er alla!