I Kalvsvik har damen utan underkropp flyttat in och älvorna dansat ut.

damen_utan_underkropp

Kära lilla Vilda,
Nu är det verkligen höst på riktigt. Träden har fällt nästan alla löv. Löven ligger som en heltäckningsmatta på gräsmattan, som knappast syns. Mullsorkarna har höstparty! Tala om att hålla igång! De ”partajar” i sina underjordiska gångar. Då och då måste de upp och hämta luft och lämnar efter sig små bruna jordhögar. Överallt ser man dessa spår! Varje gång vi kommer ut måste vi räfsa ner all jord i gräsmattan. Igår var vi ute och räfsade löv och gjorde iordning inför vintern. I gäststugan har vi stängt av vattnet och satt ut frostvakt, så inte rören ska frysa. Vi har tömt alla krukor och tvättat av gammal jord och ställt in dem i förrådet. Där ska de stå till nästa vår. Då kanske du är med och planterar.

När det är senhöst så har älvorna dansat ut! Det betyder att nu finns det inga spindlar som kan väva deras vackra kjolar längre. Det är också för kallt att dansa på nätterna på de små lyckorna, så de har helt enkelt gått i idé, precis som björnar gör. Fast älvor har sina små älvahus, som är klädda med fint och mjukt gräs inuti. Älvahusen är gömda långt ner i jorden. Där blir det inte så kallt för dem. Så nu ligger de där, Sisse-La och Tuva-Li, insvepta i sina tjocka sköna täcken av ängsull och sover så gott till nästa vår.

Damen utan underkropp, kommer ursprungligen från Kalmar. Hon höll på att hamna på en soptipp, men jag räddade henne undan en säker död. För några år sedan när jag kom till Kupan i Kalmar hade Leo, en av mina rödakorskollegor, just burit ut henne och kastat henne på ett lastbilsflak för att köra henne på tippen. Men efter lite övertalning så tog Leo ner henne från flaket igen och hon fick följa med mig till Kalvsvik. Från början tyckte inte Jan lika mycket om henne som jag, men nu har han vant sig. Speciellt som jag lånade ut henne för att skrämma vildsvin. Hon fick på sig en gammal militärregnrock och stod där mitt på gräsmattan och svängde med de tomma ärmarna i vinden. Och inga vildsvin vågade sig in på tomten. Men i normala fall står hon som en installation på lite olika ställen. Jag flyttar runt henne där hon gör sig bäst, Senaste året har hon stått vid pergolan, som Jan har snickrat till mig. Men nu är det  för kallt att stå ute, så hon har flyttat in i gäststugan.

När jag frågar mina invandrarelever vad de längtar efter från sitt hemland så säger de flesta att de längtar efter dofterna! Doften av all slags färsk frukt, doften av blommor och doften av livet! Jag kommer ihåg att när jag bodde i Spanien så längtade jag varje höst hem till doften av nyplöjd åker. Den bruna jorden som just vänts upp efter skörden gav en jorddoft från sig som man inte kan beskriva, bara känna! Många av mina elever kommer från Somalia och en dag berättade jag denna lilla somaliska saga för dem. När den var slut sa en ung kvinna, som suttit och smålett för sig själv under min berättelse, ”denna saga berättade min mormor för mig och mina syskon när jag var liten!”

Sagan om räven och krokodilen.

För mycket länge sedan hade inte räven någon tunga, men det hade krokodilen. Räven var däremot listig och brukade ofta komma ner till floden och dricka vatten. Där hade räven en vän som han brukade prata med varje gång han kom till floden, och det var krokodilen.

En dag frågade räven om krokodilen kunde hjälpa honom med något. Krokodilen sa att det ville han gärna om han bara kunde. Då sa räven att hans syster skulle gifta sig och att han gärna ville sjunga på hennes bröllop. Men han hade ett problem. Han kunde inte sjunga utan tunga. Räven frågade om krokodilen kunde låna ut sin tunga till honom. Han sa att han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, när de åter skulle träffas vid floden.

Krokodilen, som tyckte synd om räven, lånade ut sin tunga. MEN krokodilen fick aldrig tillbaka sin tunga, och därför har den än idag inte någon. Räven är sedan dess nästan aldrig vid floden, eftersom den numera är rädd för krokodilen.

Det man kan lära sig av denna saga är att lura aldrig dina vänner för då skaffar du dig ovänner för livet!

Ja du Vilda, om några dagar ses vi igen. Då får jag se hur fort du kan krypa och höra alla dina ljud som du nu kan. Kanske kan du redan säga ”famo”?