Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare?  Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt, men det ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, Blodberget i Odensjö by, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Därefter  satte man upp ”bautastenar” som gravstenar. Det var långtifrån alla, som fick sådana ståtliga begravningar. Det var här som den kraftfulla kvinnan Blenda tillsammans med sin här av Värendskvinnor, slog läger efter att ha slagit ihjäl alla grymma danskar. I viken nedanför berget, tvättade de av sig och sina blodiga kläder. Vattnet blev alldeles rött och därför fick den heta Blodsviken alltsedan dess.

Här uppe på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, Åsnen, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig. Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Och framförallt, för att inte få sol på sig. Då spricker de nämligen. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot?  Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Förresten, var är Jan någonstans? Jo, han sitter där i godan ro, med ryggen mot skogen, tack och lov!

Jag hör ända upp där jag står, hur ”Näcken” nere i sjön stämmer sin fela.  ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till honom att det var förbjudet att spela mer än 10. Men det gjorde eleven iallafall. En ung ”pojkastackare”, som blev övertalad till det när han spelade vid en danskväll. Så gick det som det gick! Pojken kunde inte sluta spela och de dansande ungdomarna kunde inte sluta dansa. Händerna var som fastklistrade vid varandra, svetten porlade, skorna skavde och blodet rann. Inte förrän en vandringsman insåg att något var fel och klippte av felans strängar, blev det stopp på eländet.

Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, och jag vet, att de kommer göra det.  Vädret är alldeles för fint för att någon ”Gloso” ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort!  Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är ”Lindormen”, som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en suck av lättnad.  Det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, som lurade mig.

Jag ser en ”vätte” med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

 Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Berättare

 

Efteråt ser jag ett äppleskrott som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Bilden är tagen av Agneta Jansson, Skatelövs Hembygdsförening. Tack Agneta för denna och andra fina bilder.