Vårstädning i Kalvsvik på Internationella Kvinnodagen och en saga om längtan.

Tänk att den 8 mars  var det 14 plusgrader och strålande sol från en knallblå himmel. På väg ut till torpet såg vi ett ”tranepar”, ett första säkert vårtecken! Vi började med att njuta av medhavd lunch i solen. Sedan var det dags för den första stora vårstädningen.  Beväpnad med en gammal räfsa, som vilat sig hela vintern tog jag ett rejält tag och började dra! Aj, en stor speta klämde sig in i pekfingret, djupt dessutom. Hur dum får man vara att räfsa utan handskar? Nåväl en sån liten malör kan inte hindra mig, så efter att ha letat fram ett par gamla handskar fortsatte arbetet. Det är något visst med den allra första vårstädningen i trädgåden! Man ser ett resultat direkt!  Hur härligt som helst! Efter ett par timmars donande blev det stavgång ner till sjön och så vidare in i skogen. Vi såg rejäla spår efter vildsvin och två rådjur som sprang över vägen. Det fanns små snödrivor här och där i skogen,  vilket påminde mig om en saga, som jag brukade berätta för mina gäster när jag var guide, för många år sedan. Den vill jag dela med mig av till er, så här i grevens tid, innan våren har kommit på riktigt och all snö har smält!

       Sagan om varför det finns så många mandelträd på just den här ön.

Det finns en ö i Medelhavet, som till ytan (3640 km2) är något större än Gotland (3183 km2) och som till formen ser ut som ett gethuvud. På den här ön växer det idag 7 miljoner mandelträd och det finns minst 50 olika arter. Nu ska jag berätta för er varför det gör det.

”Det var en gång för 1100 år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Och det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte dem sig med varandra, och bosatte sig på ön, som tillhörde den unge prinsens konungarike.

Där levde de lyckliga med varandra, med undantag för, att under en och samma period varje år, var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins, att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdlig. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?

Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster, en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.

Prinsen skyndade då iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommade på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.

Efter en vådligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.

Träden, såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt och att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, så blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari, och träden fällde sina blomblad samtidigt, varpå marken blev täckt av vita flingor.

Mandelblommor Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan mycket glad och lycklig och älskade sin prins ännu mera. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick och blev fler och fler. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och slutligen hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden.   Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.” Så nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Är det någon som har gissat vilken ö jag menar? En ledtråd: Araberna (morerna) levde här mellan 902 och 1229.)

Om man skulle se ön uppifrån luften i början av februari, så ser det ut som hela ön är täckt av snö. En snö som är vit och samtidigt svagt, svagt rosaskimrande. Rätt svar: Mallorca. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön för många år sedan. När jag sedermera blev guide på ön, berättade jag den i bussen för mina gäster. 

Hoppas att ni också tyckte om den, precis som mina gäster gjorde. ”Hasta pronto.”