En Annorlunda Jul

Ja, denna sista blogg för året handlar om en annorlunda jul. Vi bestämde oss för att fira jul på egen hand på Mallorca. Hösten har varit intensiv, lång och mörk och tidvis präglats av perioder av förkylning med hosta och feber. Under hösten har flera vänner och bekanta gått ur tiden. Men det har också funnits många ljuspunkter såklart. En av dem var att få gestalta Klokgumman Hanna på Gammel-Jul på Getnö. En väldigt spännande och rolig upplevelse, vilket medförde att lära känna och arbeta ihop med massor av trevliga ungdomar i alla åldrar.

Våra barn tyckte det lät skönt för oss att komma iväg. Två skulle fira jul på annan ort och sonen med sin familj skulle börja egna traditioner i det nyinköpta huset. Det var ändå inte helt okomplicerat att komma iväg. Oväntade händelser satte resan på sparlåga ett slag och vi höll andan.

Men till slut, för drygt en vecka sedan, satt vi äntligen på planet som förde oss till solens och vindarnas ö. Där jag bott och arbetat några år som reseledare i min ungdom. Där vi tillbringade vår bröllopsresa och bodde på många olika platser. Vi har också återvänt ett antal gånger till ön på semester.

Fyra veckor i en hyrd lägenhet i en badort utanför Palma, där det så här års bara är lokalbefolkning som bor. Lägenheten vi hyr är betydligt bättre än vi kunde drömma om, högst upp i ett femvåningshus med sol från morgon till kväll på balkongen. Ja, när det inte är molnigt vill säga. Det är lika långt från lägenheten till stranden, som från sommartorpet ner till Åsnen, alltså ca 3 min till fots. Från balkongen har vi utsikt över både stranden och Medelhavet och vid klart väder ser vi över hela bukten ända bort till Randaberget. 

Under mina år som guide på Mallorca, jag började för 53 år sedan, åkte man på utflykt till klostret på Randaberget, där Padre Rafael med sina relativt unga munkar tog emot oss och bjöd på körsång och klosterlikör. På nervägen från klostret stannade vi till hos Sven-Olof Sandberg och sjöng allsång, allehanda kända “örhängen” så ingen av våra resenärer behövde sånghäften. Villan, som var otroligt vacker, hade Sandberg köpt av Jules Sylvain, som var den som började med dessa allsångsstunder på den stora altanen. Det var en mycket populär utflykt bland svenska resenärer.

För den svenska julstämningens skull hade vi nu med oss två burkar ansjovis, lite glöggkryddor, en adventsstake och några ljusslingor. En julstjärna inhandlades första dan och den fick en liten ljusslinga draperad omkring sig. Det gick snabbt att juldekorera lägenheten. Precis så lagom som vi ville ha det. 

Vi går som regel flera promenader varje dag, ibland på playan i sanden, ibland på själva strandpromenaden, ibland till mataffärerna som ligger en bra bit bort. Det är så skönt att vara utomhus i ljuset som vi saknat så mycket hemma. Här finns inte gryning eller skymning på samma sätt som hemma. Vid 08:00 är det ljust och vid 17:30 är det mörkt. Vi har varit inne i Palma en gång och idag var vi i ett litet samhälle uppe i bergen som heter Calvia. Överallt finns det citron- och apelsinträd som dignar av frukt. Nu hoppas jag bara att få se mandelträden blomma innan hemresan.

Julaftonen började med den sedvanliga promenaden. Här var det en helt vanlig dag. På Juldagen och Annandagen är däremot det mesta stängt och mallorcinerna är lediga och umgås familjevis, gärna på restauranger. Julklapparna delas inte ut förrän till trettonhelgen. Sen förberedde vi vårt julbord. Glöggen var redan avsmakad och klar sedan några dagar. Jan gjorde sin paradrätt Janssons frestelse. Den blev som vanligt jättegod, även om den mallorkinska grädden betedde sig lite konstigt. Vi åt också rökt lax, hårdkokta ägg med vitlöksmajonäs, jamon serrano (spansk rökt skinka i tunna skivor) och färsk ananas till det. Sen fortsatte vi med olika ostar och färsk frukt. Vi skålade i Gammeldansk som vi köpte på Kastrup och drack San Miguel till. På kvällen drack vi också ett glas cava, den spanska varianten av champagne. Ana Cordonieu är det märke som vi tycker bäst om. Margareta, min kära kollega och vän, som dessvärre inte finns med oss längre, lärde mig att det finns alltid en anledning att dricka ett glas cava om dan. Hon bodde här på Mallorca och under alla år vi umgicks med varandra hörsammade vi dessa visdomsord. Hemma blir det inte lika ofta. 

Tomten kom inte men vi hade julklappsutdelning ändå. Vi gav varandra boken Ålevangeliet och ett spel som heter Svenska språket. Sen packade vi upp en julklapp från Getnö, choklad, som vi njutit av i flera dar. Sedan julafton läser vi högt för varandra ur Ålevangeliet, ett par kapitel om dan. Ett mycket trevligt sätt att läsa en bra bok på. Vi spelar varje dag ett parti Svenska språket, vilket är både kul och lärorikt.

På vår medhavda dator har vi sett året med kungafamiljen, lyssnat på konsert med Adolf Fredriks musikklasser och sett kungen hålla sitt jultal. Kl 07:00 på juldagsmorgonen upplevde vi den fina julottan från Dalarna.

På juldagen bestämde vi oss för att bada i havet, det var knappt 15 grader i vattnet, friskt och skönt. Kanske det kan kallas en endorfinkick, men det inbjöd inte till någon längre simtur. 

På våra mobiler har vi whats-appat med barn och barnbarn i princip varje dag och vi vet att de har det bra men det känns ändå konstigt, att inte vara tillsammans som vi brukar.

Här på ön finns många olivträd. Olivträden kan bli upp till 1000 år gamla, ibland äldre till och med. Redan när de är 5 år börjar de bära frukt. Ett fullvuxet olivträd kan ge mellan 70 och 100 kg oliver, som skördas i november och december. När jag var guide fick jag lära mig att man pressar oliverna fyra gånger, de två första gångerna blir det fantastisk fin olja som används inte minst i maten. Man kan också tillsätta olika aromer och använda oljan som massageolja eller som annan hudprodukt. Den tredje pressningen ger en sämre olja som man använder att fritera i. Den fjärde pressningen ger en olja som används som smörjmedel i maskiner. Jag har inte kollat om det verkligen är så, men vi sade så och ingen protesterade. När olivträdet blommar har den små vita blommor, men det finns inga nektar i blomman så den pollineras inte av insekter utan det är av vinden som pollineringen sker. 

Det finns många myter om hur olivträdet kom till. Från den grekiska mytologin finns det en vacker saga som lyder så här:

 “Guden Zeus oroas över alla de olika upplysningarna han får, som handlar om hur människorna  utnyttjar varandra, hur de slutar att ta hand om varandra och hur egoismen sprider sig ut över jorden. Han beslutar sig därför att ge sig ner bland människorna och ta reda på om det är sant. Zeus klär ut sig till en fattig man, i trasiga kläder och utslitna skor. På huvudet har han en stråhatt som för länge sen har sett sina bästa dagar. Han börjar vandra runt. Han knackar på i husen, både de stora vackra husen, de lite mindre och även de små, för att be om mat och husrum. Men överallt möts han bara av ogästvänliga miner, hårda och hånfulla ord. Ibland slänger man igen dörren rakt i ansiktet på honom. Till slut är han benägen att ge upp. Men så till slut kommer han till en liten oansenlig stuga, som är omgiven av en trädgård där växterna frodas och trivs. När han lite tveksamt knackar på, öppnas dörren av en äldre kvinna. “Skulle det vara möjligt att få lite mat och husrum?”, frågar Zeus försynt. Kvinnan svarar “Inte har vi särskilt mycket att bjuda på, men det vi har, det delar vi gärna med oss av, både min man och jag”. Zeus bjuds att stiga in i den lilla stugan, att sitta ner vid deras bord och att äta av samma mat som kvinnan och mannen äter. De ordnar också husrum över natten.

Näst morgon avslöjar Zeus vem han verkligen är och han säger att han gärna vill ge dem en gåva, som tack för deras gästfrihet och undrar vad de önskar sig. Paret tittar på varandra och sen säger de att de redan har allt de behöver. 

“Men,” säger Zeus, “nog finns det väl alltid något, som ni skulle vilja ha?”.

“Jo”, säger mannen och kvinnan, nästan i mun på varandra, “en sak finns det faktiskt. Vi önskar att få leva tillsammans hela livet och att få dö tillsammans”.

Det äldre paret fick flera fina år tillsammans och när tiden var inne, kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm och öm omfamning och tackade för livet, som de fått dela. 

Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem, förvandlas de till ett hopslingrat olivträd. Den seniga stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer efter generationer, som kommer efter dem.”

Denna vackra  berättelse, som jag hittat på nätet, får avsluta årets sista blogginlägg. Jag önskar er alla läsare fina dagar som är kvar på 2019. Tack för i år.

Jag säjer bara BASTA!

Nej, nej. Nej! Det är inte så att jag uppmanar till bastu och julbad. BASTA kommer från italienska språkets bastare, förkortas basta och betyder ”nu får det vara nog”.

Nu är jag upprörd och även betryckt. Vad är det för attityd som finns i vårt samhälle egentligen? Var eviga dag får vi höra att vi gamla människor kostar så mycket, så nu måste det bli nedskärningar. På vadå? undrar jag.  Är det någon som har tagit sig tid att räkna ut vad vi ”kostsamma gamla människor” egentligen åstadkommer? Vi har jobbat och betalt skatt i hela vårt liv. Och det fortsätter vi med eftersom vi betalar skatt på pensionen. Det var inte särskilt många barnlediga månader vi hade efter vi fött barn så vi var snabbt tillbaka i ”selen” igen! Vid pensionsåldern var vi en hel del som fortsatte att jobba och betala skatt. Förutom det är vi många som är ideella. Ibland för att vi har lust och tycker att det ger så mycket tillbaka; besöka äldre ensamma, läsa högt på äldreboende eller ordna diverse aktiviteter, hålla i och deltaga i språkcafé och läxläsning, vara fadderfamilj åt ensamkommande. Detta är bara ett litet prov på vad vi gör. Sen gör vi en massa annat, fast vi kanske inte har lust men ändå måste. Då tänker jag först och främst på alla anhörigvårdare. De går aldrig i pension, de har ingen reglerad arbetstid eller semester. Sist men inte minst är det många av oss som är mor- och far-föräldrar. Må så vara att barnbarn är livets efterrätt och vi vill inte vara utan dem för allt smör i Småland. Men kom inte och säg att vi inte lägger många timmar på att ta hand om snoriga och sjuka små telningar så att deras föräldrar kan gå och jobba. Med detta vill jag ändå visa att vi bidrar till samhället, oavbrutet. Vi förtjänar en betydligt bättre attityd av våra beslutshavare än vi får idag.

Vill dela med mig av en tänkvärd berättelse som faktiskt är känd sedan medeltiden och belyser alla människors lika värde.  Den har jag tagit från en mycket bra bok som heter Värdefulla sagor, sammanställd av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.

TRÄSKÅLEN

Det var en gång en bonde som hade en enda son. När han började bli gammal fick sonen överta gården. Fadern bodde kvar i ett litet rum och gick tidigt upp varje morgon och hjälpte till med vad han orkade. Han mockade ut koskiten i ladugården, slog gräset på ängen med lie och gav hönsen mat. Ja, i själva verket var det en hel del han gjorde. Han fick ett litet barnbarn som han passade och berättade sagor för.

Åren gick och farfadern började se och höra dåligt. När han gick, så stapplade han och förmådde inte arbeta som förr, på sin höjd orkade han gå den korta vägen till hönshuset och ge hönsen mat. När han satt vid bordet och åt darrade hans hand, så att han knappt kunde hålla skeden. Han spillde soppa på duken och lite rann det också ur hans mun.

Hans son och sonhustru tyckte att detta var så oaptitligt att de körde den gamle från bordet och gav honom en likadan matskål som hunden.

Därefter fick han sitta ensam och äta i en vrå. Eftersom han hade svårt att få in maten i munnen blev han sällan mätt. Han tittade bedrövat mot bordet där hans lilla barnbarn åt tillsammans med sina föräldrar.

En dag tappade den gamle mannen matskålen på golvet. Eftersom den var av lera gick den i tusen bitar. Sonen skällde ut honom, men den gamle sa inget utan suckade bara. Sonhustrun skaffade en träskål och ur den fick farfar äta i fortsättningen. Den höll, hur han än tappade den.

En dag letade den lille pojken som nu var fyra år gammal, rätt på en träbit på gården.

– Vad ska du ha den till? Frågade fadern.

– Jag ska göra en liten träskål, svarade barnet.

– Vad ska du ha skålen till?

– Den ska mor och far äta ur när jag blir stor, svarade den lille pojken.

Mannen och hans hustru tittade på varandra och började gråta. De förde den gamle farfadern fram till matbordet och där fick han sitta och äta sin mat tillsammans med hela familjen från en vanlig tallrik. Och vad gjorde det om han spillde när han åt. SLUT

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en händelse som utspann sig på Storgatan i Växjö för ett antal år sedan. En äldre gentleman tillika officer gick i armkrok med sin hustru på trottoaren längs med Storgatan. Då kom tre ynglingar i bredd och hade inte den minsta lust att flytta sig. En av ynglingarna dristade sig till att säga: Flytta på dig gubbjävel.

Den äldre mannen tittade då stint ynglingen i ögonen och sa: Det kanske du också blir en dag, om du har tur!

Önskar er alla en fortsatt underbar början på julmånaden, som härute på landet bjuder på sex minus, ett snötäcke som lyser upp naturen och den första isen ligger tunt i Sunnanviken.