Vilda-dagar, tröstebok och done-stund!

Fil 2015-11-17 19 44 38

Vissa dagar går fortare än andra! Särskilt när man har trevligt! Att umgås med Vilda är sådana dar. Tiden rinner iväg och plötsligt har två dygn bara försvunnit. Så härligt att få uppleva utvecklingen av ett litet människobarn, som jag dessutom är farmor till. Att få ett solvargsleende, som värmer en ända in i själen. Att ha filmjölk och morotsmos överallt, i håret och på kläderna och på golvet, överallt utom i Vildas mun, eftersom Vilda inte vill ha det. Fast farmor försöker leka bil med skeden. Att sen resten av dan lukta gammal filmjölk fast man tvättar sig! Att nästan höra Vilda säga ”famo”, ja nästan iallafall! Att få ett solvargsleende till! Det är bara helt underbart och jag känner mig otroligt tacksam över att vara farmor.

Jan och jag har köpt vår julklapp till varandra. Det är en underbar tavla av Emilia Linderholm och Anna Nordström. Tavlan består av ett vackert foto som Anna har tagit och som framkallats på canvas. Sen har Emilia målat ett helt förtrollande skogsrå på canvasen. Tillsammans är det en tavla att njuta av och att låta fantasin flöda till. Finaste och tidigaste julklappen hittills iår.

Jag har fått en bok, som heter ”Min cancer, tröstebok” skriven av Lena Linderholm. Först blädderläste jag lite och njöt av vackra bilder och  lyssnade på den medföljande skivan. Sen efter några dar läste jag den! Boken berörde mig så otroligt mycket för jag kände igen mig på så många olika ställen i boken. Jag har inte haft cancer som Lena. Men jag har haft temporalis arterit, som kunde ha slutat med blindhet om jag inte i drygt 16 månader ätit en hästkur cortison plus andra mediciner för att dämpa biverkningar! Tagit blodprover, i början var och varannan vecka, opererat båda ögonen för galopperande gråstarr, till följd av cortisonet, sett ut som en julost i ansiktet och gått upp rejält i vikt. Varit sömnlös, orkeslös, gråtit, skrattat, pratat oavbrutet om absolut ingenting! Varit förskräckligt otrevlig inte minst mot dem som jag älskar mest, allt i en enda röra och utan att jag kunde kontrollera det. Att inte känna igen sig och sitt beteende, det var påfrestande för alla inblandade.

Fil 2015-11-17 19 44 14

När man äter mycket cortison så pratar munnen av sig själv, man kan inte varken påverka eller stoppa den! När jag fick ett telefonsamtal från sjukhuset och en vänlig sjuksköterska  sa att jag hade fått en remiss för att göra en biopsi (det betyder att man ska skära i en, lite grand. I mitt fall var det att skära i tinningen och ta ut en bit av en blodåder, under lokalbedövning), så hör jag en röst som säger ”Det kan du glömma!” Det blev tyst i luren, sen sa sjuksköterskan lika vänligt igen: Förlåt men vad sa du? Då hörde jag den där rösten igen som sa: Det tror jag nog att du hörde.” Det blev tyst ännu en gång och sen sa sjuksköterksan nästan lite förskräckt: ”Men du har fått en remiss.” Den förfärliga rösten sa då: ”Ge den till någon annan.” Rösten var min! Jag kunde bara inte styra den! Jag la på luren. Avslutningsvis fick jag så småningom en ny remiss. Jag gick dit. Berättade vad jag sagt till den vänliga sjuksköterskan och undrade om de kunde kolla upp vem som jobbade den dagen så att jag kunde be om ursäkt. Sjuksköterskan som jag berättade detta för sa då, vänligt: ”Det var jag!” Tablå! Jag skämdes så förfärligt så jag insisterade inte ens på att bli sövd, fast jag hade tänkt att det vore bäst.

Tack Lena för att du skrev boken. Du lämnar ut dig och bjuder på dig själv till 100%.  Det var mycket modigt gjort! Den behövs för oss alla som plötsligt drabbas av något, som vi inte vet ett dugg om och därför inte vet hur man ska hantera det. Texterna på CD:n med så mycket kärlek i och musiken till, är också fina. Likaså de olika recepten, hur man syr en hjärtkudde och mycket mer. Det är bok som jag hoppas att många kommer att läsa.

Ibland när jag inte kunde sova, gick jag också upp om nätterna och bakade bröd precis som Lena gjorde. Jag tycker mycket om att baka. Idag har jag bakat det bröd som Lena kallar ”Trygghetsbröd” eller ”jaga-bort-olusten-bröd”. Det luktade gott när det gräddades och smakade härligt. Medan brödet jäste, det skulle jäsa i 90 minuter nämligen, blev det en done-stund. Att dona, är ett verb som jag tycker mycket om. Då gör man något som resulterar i något positivt, något som syns att det  blivit gjort! Min done-stund blev att jag tömde mitt skafferi, slängde en massa gammalt som passerat bäst före datum för väldigt länge sen. Torkade av hyllorna och ställde tillbaka det som var intakt! Plötsligt hade jag ett mycket luftigt och fräscht skafferi. Härlig känsla!

Fredag den 13 levde dessvärre upp till sitt namn! Ond, bråd död i Paris. Så meningslöst, så ofattbart! Vill avsluta denna gången med en liten kort text som manar till eftertanke.

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred. Barnbarnet frågade: Vilken vinner? Den gamle indianen svarade: Den vi matar.

I lördags var det startskottet för Läs-lust-veckan i hela Kronobergs län. Det blir ”Läsfest” på biblioteken och studieförbunden med bokprovningar, föreläsningar, bokcirklar, författarbesök och allt möjligt trevligt händer lite varstans. Om ni inte har något annat för er på onsdagseftermiddagen, så åk buss 250 som avgår  kl.13:50  från Växjö till Tingsryd. Då ska jag berätta sagor från Småland!

Ha det så bra allesammans! Om några dar åker vi till sol och värme. Jag ska njuta och tänka på er alla!

I Kalvsvik har damen utan underkropp flyttat in och älvorna dansat ut.

Bild

damen_utan_underkropp

Kära lilla Vilda,
Nu är det verkligen höst på riktigt. Träden har fällt nästan alla löv. Löven ligger som en heltäckningsmatta på gräsmattan, som knappast syns. Mullsorkarna har höstparty! Tala om att hålla igång! De ”partajar” i sina underjordiska gångar. Då och då måste de upp och hämta luft och lämnar efter sig små bruna jordhögar. Överallt ser man dessa spår! Varje gång vi kommer ut måste vi räfsa ner all jord i gräsmattan. Igår var vi ute och räfsade löv och gjorde iordning inför vintern. I gäststugan har vi stängt av vattnet och satt ut frostvakt, så inte rören ska frysa. Vi har tömt alla krukor och tvättat av gammal jord och ställt in dem i förrådet. Där ska de stå till nästa vår. Då kanske du är med och planterar.

När det är senhöst så har älvorna dansat ut! Det betyder att nu finns det inga spindlar som kan väva deras vackra kjolar längre. Det är också för kallt att dansa på nätterna på de små lyckorna, så de har helt enkelt gått i idé, precis som björnar gör. Fast älvor har sina små älvahus, som är klädda med fint och mjukt gräs inuti. Älvahusen är gömda långt ner i jorden. Där blir det inte så kallt för dem. Så nu ligger de där, Sisse-La och Tuva-Li, insvepta i sina tjocka sköna täcken av ängsull och sover så gott till nästa vår.

Damen utan underkropp, kommer ursprungligen från Kalmar. Hon höll på att hamna på en soptipp, men jag räddade henne undan en säker död. För några år sedan när jag kom till Kupan i Kalmar hade Leo, en av mina rödakorskollegor, just burit ut henne och kastat henne på ett lastbilsflak för att köra henne på tippen. Men efter lite övertalning så tog Leo ner henne från flaket igen och hon fick följa med mig till Kalvsvik. Från början tyckte inte Jan lika mycket om henne som jag, men nu har han vant sig. Speciellt som jag lånade ut henne för att skrämma vildsvin. Hon fick på sig en gammal militärregnrock och stod där mitt på gräsmattan och svängde med de tomma ärmarna i vinden. Och inga vildsvin vågade sig in på tomten. Men i normala fall står hon som en installation på lite olika ställen. Jag flyttar runt henne där hon gör sig bäst, Senaste året har hon stått vid pergolan, som Jan har snickrat till mig. Men nu är det  för kallt att stå ute, så hon har flyttat in i gäststugan.

När jag frågar mina invandrarelever vad de längtar efter från sitt hemland så säger de flesta att de längtar efter dofterna! Doften av all slags färsk frukt, doften av blommor och doften av livet! Jag kommer ihåg att när jag bodde i Spanien så längtade jag varje höst hem till doften av nyplöjd åker. Den bruna jorden som just vänts upp efter skörden gav en jorddoft från sig som man inte kan beskriva, bara känna! Många av mina elever kommer från Somalia och en dag berättade jag denna lilla somaliska saga för dem. När den var slut sa en ung kvinna, som suttit och smålett för sig själv under min berättelse, ”denna saga berättade min mormor för mig och mina syskon när jag var liten!”

Sagan om räven och krokodilen.

För mycket länge sedan hade inte räven någon tunga, men det hade krokodilen. Räven var däremot listig och brukade ofta komma ner till floden och dricka vatten. Där hade räven en vän som han brukade prata med varje gång han kom till floden, och det var krokodilen.

En dag frågade räven om krokodilen kunde hjälpa honom med något. Krokodilen sa att det ville han gärna om han bara kunde. Då sa räven att hans syster skulle gifta sig och att han gärna ville sjunga på hennes bröllop. Men han hade ett problem. Han kunde inte sjunga utan tunga. Räven frågade om krokodilen kunde låna ut sin tunga till honom. Han sa att han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, när de åter skulle träffas vid floden.

Krokodilen, som tyckte synd om räven, lånade ut sin tunga. MEN krokodilen fick aldrig tillbaka sin tunga, och därför har den än idag inte någon. Räven är sedan dess nästan aldrig vid floden, eftersom den numera är rädd för krokodilen.

Det man kan lära sig av denna saga är att lura aldrig dina vänner för då skaffar du dig ovänner för livet!

Ja du Vilda, om några dagar ses vi igen. Då får jag se hur fort du kan krypa och höra alla dina ljud som du nu kan. Kanske kan du redan säga ”famo”?