Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare?  Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt, men det ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, Blodberget i Odensjö by, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Därefter  satte man upp ”bautastenar” som gravstenar. Det var långtifrån alla, som fick sådana ståtliga begravningar. Det var här som den kraftfulla kvinnan Blenda tillsammans med sin här av Värendskvinnor, slog läger efter att ha slagit ihjäl alla grymma danskar. I viken nedanför berget, tvättade de av sig och sina blodiga kläder. Vattnet blev alldeles rött och därför fick den heta Blodsviken alltsedan dess.

Här uppe på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, Åsnen, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig. Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Och framförallt, för att inte få sol på sig. Då spricker de nämligen. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot?  Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Förresten, var är Jan någonstans? Jo, han sitter där i godan ro, med ryggen mot skogen, tack och lov!

Jag hör ända upp där jag står, hur ”Näcken” nere i sjön stämmer sin fela.  ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till honom att det var förbjudet att spela mer än 10. Men det gjorde eleven iallafall. En ung ”pojkastackare”, som blev övertalad till det när han spelade vid en danskväll. Så gick det som det gick! Pojken kunde inte sluta spela och de dansande ungdomarna kunde inte sluta dansa. Händerna var som fastklistrade vid varandra, svetten porlade, skorna skavde och blodet rann. Inte förrän en vandringsman insåg att något var fel och klippte av felans strängar, blev det stopp på eländet.

Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, och jag vet, att de kommer göra det.  Vädret är alldeles för fint för att någon ”Gloso” ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort!  Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är ”Lindormen”, som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en suck av lättnad.  Det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, som lurade mig.

Jag ser en ”vätte” med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

 Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Berättare

 

Efteråt ser jag ett äppleskrott som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Bilden är tagen av Agneta Jansson, Skatelövs Hembygdsförening. Tack Agneta för denna och andra fina bilder.

Sommaren är kort och Figgelina växer.

IMG_2639

Kära Figgelina, vad tiden går fort! Det var i april jag skrev på bloggen senaste gången och nu är det slutet av juli redan och du har blivit fem månader. Du var hos oss i juni och det regnade varje dag. Men du var ”go” och glad och lyste som en liten sol. Är intresserad av allt som rör sig runtomkring dig! Sen går det med rekordfart från ett leende till ett förskräckligt tjoande när du kommer på att du är hungrig! Då är det bara för din mamma att snabbt som ögat ge dig mat. Det är ju en välsignelse med bröstmjölk, även om det tar på din mammas krafter! Att alltid vara i närheten! Men sen när du väl ätit, så är allt bra igen! Nu kommer du snart börja med smakportioner av banan och morot och allt vad det nu kan vara. Jag kommer ihåg när din pappa och din faster började med det. De gillade allt de fick och åt med god aptit.

Vi hade kul när vi var på Börjes allesammans. Du var så nöjd när du satt i din bilbarnstol som ställdes i en kundvagn! Då kom du upp på bra ”titthöjd” och kunde följa med på allt som fanns. Speciellt färgade lampor och olika ljud var intressanta. Men dagarna gick jättesnabbt och sen var det dags för er alla att åka vidare. Alltid lika sorgligt att säga adjö.

Vi hann ta ett foto av dig och pappa framför äppleträdet som vi köpt och planterat till dig. Det har blommat men det är inte säkert att det blir någon frukt! Trädet var redan ett och ett halvt år när vi köpte det, men ofta ska det vara tre år innan det bär frukt! Det verkar dåligt med frukt överhuvudtaget iår.

Vi har ett svalbo under takåsen på gäststugan. När du var här låg svalan på sina ägg. Häromdagen kläcktes de och 4 små söta svalungar satt i boet och väntade hela dagarna att svalmamman skulle ge de mat. För några dagar sedan var det dags att lära sig flyga. Det gick riktigt bra. Efter varje liten flygtur kom de tillbaka till boet, men turerna blev längre och längre och nu har de inte varit tillbaka på sitt gamla ställe på två dagar. Men vi ser dem flyga omkring härute. Tänk att de ska ända ner till varmare länder om en månad eller två och flyga hela vägen. Nästa sommar så kommer de kanske tillbaka och bygger nytt bo, just hos oss! Visst är det spännande!

Jag tänker skriva en saga som ursprungligen kommer från Rumänien, som Daniel Onaca har lagt ut på Sagomuseets blogg och som bl.a. handlar om varför svalan har en stjärt som påminner om en två-spetsig gaffel. Den ska jag berätta för dig när du blir lite större Figgelina!

”På den tiden då Noas Ark flöt på syndaflodens vatten blev djuren osams med varandra. Det var varmt och trångt på båten. En mus blev nästan som tokig och av allt bråk och började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken träplanka som helst utan den som var allra längst ner i båten. Till slut hade musen gnagt ett stort hål i plankan och vattnet började sippra in. Noa blev desperat. Vad skulle han göra? Då kom den stora ormen slingrande mellan hans fötter.

Jag ser att du är orolig för arken, jag kan hjälpa dig om du uppfyller min önskan när vi kommer till fastlandet. Noa nickade. Ormen rullade ihop sig och täppte hålet med sin kropp. Det vatten som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord.

Efter några månader slutade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen till Noa och påminde om hans löfte. Vad vill du ha frågade Noa. Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden. Hur ska jag veta en sådan sak, sa Noa. Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.

Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men Noa anade ugglor i mossen så efter ett tag skickade han ut svalan för att spionera på myggan. Svalan flög iväg och letade upp myggan. Nå, frågade svalan, har du fått reda på vilket blod som smakar bäst? Människans, svarade myggan direkt. Kan jag också få smaka på det frågade svalan. Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade svalan på att kapa av myggans tunga med sin näbb. Utan tunga kunde inte myggan prata längre. Det hördes bara bzzz-bzzz!

Samma ljud hördes även när myggan skulle berätta för Noa vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bzzz-bzzz. Då log Noa i smyg, men ormen blev rasande och anade vad som hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg, så ormen inte kunde nå henne. Ormen fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser svalans stjärt ut, som den gör idag: som en tvåspetsig gaffel. Och myggan? Ja den saknar fortfarande sin tunga.”

Hoppas du sover gott lilla Figgelina, timmen är sen och du har nog redan fått din ”nattslurk!” Somriga kramar från farmor

IMG_1520