Vårstädning i Kalvsvik på Internationella Kvinnodagen och en saga om längtan.

Tänk att den 8 mars  var det 14 plusgrader och strålande sol från en knallblå himmel. På väg ut till torpet såg vi ett ”tranepar”, ett första säkert vårtecken! Vi började med att njuta av medhavd lunch i solen. Sedan var det dags för den första stora vårstädningen.  Beväpnad med en gammal räfsa, som vilat sig hela vintern tog jag ett rejält tag och började dra! Aj, en stor speta klämde sig in i pekfingret, djupt dessutom. Hur dum får man vara att räfsa utan handskar? Nåväl en sån liten malör kan inte hindra mig, så efter att ha letat fram ett par gamla handskar fortsatte arbetet. Det är något visst med den allra första vårstädningen i trädgåden! Man ser ett resultat direkt!  Hur härligt som helst! Efter ett par timmars donande blev det stavgång ner till sjön och så vidare in i skogen. Vi såg rejäla spår efter vildsvin och två rådjur som sprang över vägen. Det fanns små snödrivor här och där i skogen,  vilket påminde mig om en saga, som jag brukade berätta för mina gäster när jag var guide, för många år sedan. Den vill jag dela med mig av till er, så här i grevens tid, innan våren har kommit på riktigt och all snö har smält!

       Sagan om varför det finns så många mandelträd på just den här ön.

Det finns en ö i Medelhavet, som till ytan (3640 km2) är något större än Gotland (3183 km2) och som till formen ser ut som ett gethuvud. På den här ön växer det idag 7 miljoner mandelträd och det finns minst 50 olika arter. Nu ska jag berätta för er varför det gör det.

”Det var en gång för 1100 år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Och det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte dem sig med varandra, och bosatte sig på ön, som tillhörde den unge prinsens konungarike.

Där levde de lyckliga med varandra, med undantag för, att under en och samma period varje år, var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins, att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdlig. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?

Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster, en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.

Prinsen skyndade då iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommade på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.

Efter en vådligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.

Träden, såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt och att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, så blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari, och träden fällde sina blomblad samtidigt, varpå marken blev täckt av vita flingor.

Mandelblommor Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan mycket glad och lycklig och älskade sin prins ännu mera. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick och blev fler och fler. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och slutligen hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden.   Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.” Så nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Är det någon som har gissat vilken ö jag menar? En ledtråd: Araberna (morerna) levde här mellan 902 och 1229.)

Om man skulle se ön uppifrån luften i början av februari, så ser det ut som hela ön är täckt av snö. En snö som är vit och samtidigt svagt, svagt rosaskimrande. Rätt svar: Mallorca. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön för många år sedan. När jag sedermera blev guide på ön, berättade jag den i bussen för mina gäster. 

Hoppas att ni också tyckte om den, precis som mina gäster gjorde. ”Hasta pronto.”

 

I Växjö har vi aprilväder i mars och jag känner mig lite uppgiven!

Ja det är verkligen aprilväder i Växjö. I lördags var det solsken, i söndags snålblåst och kallt och igår vräkte snön ner igen, massor med blöta stora snöflingor som täckte marken vit. Hörde en underbar saga häromdagen när det var berättarcafé i Växjö. Sedan läste jag en version av den på Sagomuseets blogg samt en annan version på ytterligare en blogg som heter Mamman i det Gula Huset. När jag var inbjuden på ett årsmöte hos Röda korset i Vederslöv för en vecka sedan för att berätta skrönor, så berättade jag bl.a. den här sagan. Jag har också berättat den för mina härliga vuxna invandrarelever.  Då kunde vi öva både blomnamn och färger.

Just idag passar den så bra att skriva ner på min blogg med tanke på vädret. Kanske blir det en saga som lilla Figgelina kommer att tycka om en dag. Som farmor känner jag mig lite uppgiven. Har nämligen inte fått träffa mitt lilla barbarn ännu. Förkylningen håller i sig och det lilla pyret får inte bli smittad. Mailade till barnbarnets skånska mormor, som  bor några km från Figgelina, ”att man får väl vara glad om man får träffa henne till konfirmationen!” och fick då som svar tillbaka: ”Tramsebyxa, du kommer säkert vara med när hon börjar skolan! ”

Sagan om hur snön fick sin vita färg. När världen var alldeles ny och alla växter hade fått sina färger kom det en kväll en liten ensam snöflinga nersinglades på jorden. Eftersom snöflingan inte varit med när alla färger delades ut var den både genomskinlig och färglös. Snöflingan vara ledsen över detta, ingen skulle ju kunna se den och ha någon glädje av den. När snöflingan frågade om det fanns någon färg kvar så fick den till svar att blommorna hade fått de sista färgerna.

Snöflingan gav sig då iväg för att leta reda på en blomma som kunde dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och flög fram till blomman och frågade: ”Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?” ”Absolut inte,” svarade maskrosen. ”Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och då får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar, så nu får du flytta på dig för du skuggar solen.”

Snöflingan virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om lite färg. Men ack nej, blåklockan såg helt skräckslagen ut av blotta tanken. ”Aldrig i livet skulle jag väl dela färg med en kylig typ som du. Jag är vårens blåa skogsmatta. Om du har samma blåa färg som jag skulle vi kunna förväxlas och det går verkligen inte för sig.

Snöflingan svepte vidare och fick syn på en jättefin röd blomma. Den närmade sig försiktigt och frågade med lite darrande stämma om den möjligtvis kunde få  lite färg, men rosen sa: ”Ge dig iväg meddetsamma, du kyler ner mina vackra blomblad. Skynda på nu, annars sticker jag dig med mina taggar!”

Nu var den lilla snöflingan alldeles förtvivlad. Det verkade inte som någon ville hjälpa den. Den hade nästan givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig liten blomma med nedböjt huvud som nästan inte syntes. Snöflingan var nu så ledsen att den knappast kunde prata. Den kröp fram och viskade  sin fråga till blomman. ”Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av lite färg till mig? Bara lite lite grand.” ”Ja det är klart att jag hjälper dig,” sa snödroppen med vänlig röst. ”Vill du verkligen det?” utropade snöflingan förvånad. ”Självklart”, svarade snödroppen. ”Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller ner blir allting insvept i skimrande vitt!”

Snödroppen gnuggade sina vita blomblad mot snöflingan som genast blev vit. ”Du är min allra bästa vän,” sa snöflingan till snödroppen. ”Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig.”

Om du tittar noga på snödroppen så kan du se några repor där hon skrubbade av färgen och gav till snön. Det var allt för idag kära vänner! Fortsätt och ha det bra!