Från att vara en vanlig tant till att bli en farmor!

Jag har nu blivit farmor. Mitt allra första barnbarn har kommit till världen. En liten flicka som liknar sin far som baby ganska mycket. De stolta föräldrarna har ännu inte beslutat sig för vilka namn som hon ska få, så jag kallar henne för Figgelina, efter pappa. Han heter Frederik men har alltid kallats för Figge. Senvinterförkylningen, som slagit till som en bomb, har gjort att jag ännu inte har kunnat träffa henne. Ett sådant lite pyre är känsligt för virus och baciller och det ska vi inte utsätta henne för. Det är bara att ha tålamod. När Figgelina är 25 är jag 93 år. Jag hoppas därför att vi kommer få en härlig lång tid tillsammans. När mina barn var små ville de alltid höra sagor som handlade om dem själva. Jag tänker att det vill nog också Figgelina, så nu har jag skrivit hennes allra första saga som jag delar på min blogg.

Den allra första sagan om Figgelina.

Det var en gång en liten liten flicka, ja hon var så liten för hon var ännu inte född!Därför visste ingen mer än flickan och barnmorskan som tagit ultraljudet att honverkligen var en flicka. De som var hennes blivande föräldrar och de som skullebli mormor och farmor och faster och alla andra hade ingen aning, om hon varen flicka eller pojke eller kanske en hundvalp! Nej nu skojar jag bara, en hundvalp kunde det ju aldrig vara i magen på den blivande mamman!

Flickan hade det så bra därinne i magen. Det var mörkt och tryggt och hon låg och skvalpade i fostervattnet som hade alldeles lagom temperatur. Hon hade gott om utrymme och kunde åka runt lite som hon ville där i magen. Upp och ner, fram och tillbaka! Hon kunde sparka därinne i magen. Och när hon sparkade till,lite hårdare, så kunde hon höra sin blivande mamma säga: Oj det är nog en riktig liten fotbollsspelare därinne.

Flickan hade nämligen väldigt bra hörsel. Hela tiden kunde hon höra ljud utanför magen. Vissa ljud var extrafina, som när hennes blivande mamma skrattade sitt pärlande skratt eller när hennes blivande pappa sjöng utanför magen, för han hade så fin röst. Men så en dag började det bli lite mindre plats i magen. Det gick inte att åka runt lika mycket som innan, det tog emot lite överallt. En dag när hon försökte åka fram och tillbaka som hon brukade så fastnade hon, huvudet var åt ena sidan och rumpan åt den andra, det gick inte att röra sig mer!

Den blivande mamman och pappan fick åka in till sjukhuset för att vända henne, så att huvudet kom neråt. Det är väldigt praktiskt nämligen att huvudet kommer först när man ska lämna magen och komma ut i världen. Det är ju i huvudet som ögonen och öronen finns och det är bra, att både se och höra det som finns där utanför mammans mage, så fort som möjligt!

Nu började det hända saker. Fostervattnet började bubbla och fräsa och bära sig åt på ett sätt, som flickan inte varit med om innan. Det höll på och höll på och höll på. Hon åkte fram och tillbaka på ett sätt som inte var trevligt alls. Hon kunde höra massor med ljud utanför som inte hade hört förut. Riktigt tröttsamt var det! Då bestämde hon sig för att stanna kvar därinne. Ju mer det bubblade och fräste och bar sig åt, ju mer spjärnade hon emot.

När hon till sist trodde att det skulle bli lite lugn och ro och därför slappnade av ett tag, för nu var hon trött. Ja då kom det nästan som en svallvåg och hon drogs neråt, fast hon inte ville. Och fast hon kämpade emot allt vad hon kunde, hjälpte det inte. Ve och fasa, plötsligt fick hon något konstigt som sögs fast på huvudet, en sugklocka, och någon som tryckte jättehårt utanpå magen, så nu gick det inte att stanna kvar därinne längre!

Ut kom hon med en väldans fart och nu var hon så trött och arg så hon bara skrek. Mamman och pappan skrattade och grät om vartannat när de ÄNTLIGEN fick se sin lilla flicka. De hade varit på BB i nästan två dagar och två nätter, så det hade varit en lång väntan! Nu fick hon ligga på sin mammas mjuka bröst och då blev det genast lite bättre. Sen började pappa sjunga för henne och det var en röst och en sång som hon kände väl igen. Nu tänkte flickan att det kanske inte var så dumt att ha kommit ut i världen ändå och få träffa sin mamma och sin pappa. Hon kände på sig att här skulle hon trivas. Så efter denna långa resa, som blev ett riktigt vådligt äventyr, somnade hon gott och tryggt!

 

IMG_0854

 

 

 

Att möta våren och vidga sina vyer!

Sedan jag bloggade senast har jag varit på resa till Turkiet tillsammans med min man och två goda vänner. En härlig resa med vidgade vyer av nya bekantskaper, nya maträtter att njuta av, nya platser att uppleva. Att vädret dessutom påminde om ”våren” i Sverige var en extra bonus. Anatolien är det geografiska begreppet för det som idag heter Turkiet, där totalt 74 miljoner innevånare bor. Östra Turkiet kallades för Mesopotamien, vilket betyder landet mellan de två floderna, vilka är Eufrat och Tigris. Mesopotamien är alla religioners vagga. Det offentliga språket är turkiska, men det talas många olika språk såsom grekiska, albanska, kurdiska, assyriska och persiska.

Vi flög till huvudstaden Istanbul där vi stannade i två nätter. En fantastisk stad med många otroliga byggnader. En av dem, som vi besökte,  är ”Hagia Sofia”, som byggdes ca 500 e.Kr som en kristen kyrka och omvandlades till en moské efter år 1453 då muslimerna tog över landet och det Osmanska riket bildades. Idag är det ett museum. Vi fortsatte med buss till Ankara, Turkiets huvudstad, tillbringade en natt där. Sedan kom resans höjdpunkt, två dygn i landskapet Kappadokien som ser ut som ett veritabelt månlandskap med otroliga formationer av lava. Kappadokien betyder på persiska ”de vackra hästarna.”

Där åkte vi bl.a. luftballong, en fantastisk upplevelse! Att en måndagsmorgon, i soluppgång sväva över lava-formationerna som ser ut som olika byggnader, skulpturer och allehanda fantasifigurer går inte att beskriva, måste upplevas! En kväll vara vi och såg ”dervischerna” dansa, vilket var mycket speciellt. Resan slutade nere i kuststaden Antalya. När man reser lär man sig även en del fraser på landets språk. Vår guide, som var mycket trevlig och kunnig, lärde oss att ”afiet olson” betyder ”smaklig måltid”. När han vid ett tillfälle sa det till en svensk resenär som satt och åt, svarade denne hövligt ”Kent Pettersson.” Han uppfattade nämligen att guiden presenterade sig.

Vid hemkomsten fick jag veta att en färgstark kvinna, som jag känt i nästan hela mitt liv, hade gått ur tiden. Grevinnan och konstnären Kerstin Posse, som tillsammans med sin man, många gånger var gäst i mitt barndomshem. För några år sedan hade Kerstin och jag mycket trevligt tillsammans när jag skrev sagoboken om Tulle och Tjita på Teleborgs slott och Kerstin illustrerade den.

Härbärget Vinternatt, för EU-migranter i Växjö, fungerar mycket bra och det är mellan 9 och 12 gäster varje natt. De  tre nätter jag varit volontär där, har jag haft sådan tur att några av dem pratar spanska, för de har bott och arbetat i Spanien när det fanns jobb där. Eftersom jag också talar spanska har vi haft möjlighet att prata med varandra. Vänliga kvinnor och män, som är tacksamma att få en säng att sova i, möjlighet att duscha, och att laga lite mat. Ingen av dem vill egentligen tigga, utan skulle hellre vilja ha ett jobb, vad som helst. Som det är nu får de ihop mellan 40 – 150 kronor/dag. En dag omfattar ca 10 timmar. Kan hända att det blir även 200 kronor någon gång, men inte ofta. När de dagliga utgifterna är betalda, skickas resten oavkortat hem till gamla föräldrar och barnen i hemlandet där fattigdomen är stor. De som är kvar i hemlandet är helt beroende av dessa pengar för att betala hyra, värme, el ,mat, kläder och ev. läkarvård. Jag kan bara konstatera att det är mycket som vi härhemma  tar för givet och därför glömmer bort att vara tacksamma över.

bild

Nu har jag sett de första SNÖDROPPARNA  i gräsmattan, ett efterlängtat vårtecken. Daniel Onaca, som ursprungligen kommer från Rumänien har skrivit ner denna rumänska legend på Sagomuseets blogg och med den vill jag avsluta för ikväll.

”Enligt legenderna levde en gång en man som hade åtta barn. En vacker dag dog hans maka och han gifte om sig. Den nya husmodern tyckte inte om sin mans avkomlingar. Hon betedde sig illa mot dem och skällde ofta på dem. Som följd av detta lämnade barnen föräldrahemmet och gick sin väg. De spred sig i alla fyra vädersträck, Efter ett tag blev barnens pappa ångerfull och gick för att leta upp dem. Han letade och letade, men hittade dem aldrig för de hade förvandlats till blommor. Av all sorg som pappan har samlat på sig, brast hans hjärta och även han förvandlades till en liten blomma. Vi kallar den för snödroppe.”

Om allt går som det ska, blir jag farmor på Alla Hjärtans Dag, mitt första barnbarn! Vi hörs!