Sagan om att torka tårar.

Förra året i april tillbringade jag en månad i Minnesota på ett s.k. Group Study Exchange. Jag hade, genom Rotary, fått det fantastiska uppdraget att vara ”team-leader” för 4 härliga svenska ungdomar, som kom från vårt Rotarydistrikt., 2400. Vi åkte runt i delar av Minnesota och besökte Rotaryklubbar där vi presenterade Sverige och vårt distrikt. Vi bodde hos rotarianer och blev mycket bortskämda, med mat och dryck och vänligt bemötande. Vi bodde antingen en och en, ibland två tillsammans, men jag som team-leader fick ofta en egen värdfamilj. Vi bodde en, två eller tre nätter hos samma värdfamilj, så vi blev proffs på att packa resväskan.

Eftersom vi var borta i 4 veckor så fick vi träffa många familjer, som också visade oss runt överallt, bland annat var vi en hel dag i ”svenskbygderna.” Ett syfte med resan var att besöka arbetsplatser, som motsvarade de arbetsplatser, som vi i gruppen hade hemma, vilket var mycket intressant.

Men det är som vanligt ”möten människor emellan” som sätter sina djupaste spår. Ibland när vi skulle säga adjö till våra värdfamiljer, som vi alldeles speciellt hade fattat tycker för, så grät vi så tårarna sprutade. Bland många underbara människor som jag mötte, var det också en indian, som var rotarian och tillhörde rotaryklubben Prior Lake. Han hette Sheldon och kom från en av de tre existerande Dakota-stammarna. Sheldon betyder på dakotaspråket, ”den som tar hand om familjen.”  Han var mycket reslig, hade örnnäsa och utan någon fantasi alls kunde jag mycket väl föreställa mig honom sittande på en vit springare och med en fantastisk fjäderskrud på huvudet.

När Sheldon hörde att jag var intresserad av berättelser av olika slag, så berättade han för mig en gammal historia, som hade berättats av Dakotaindianerna sedan århundranden. Dakotaindianerna var de första ursprungsinnevånarna sedan 1600-talet. Dakotaspråket är på utdöende. Alfabetet innehåller 33 bokstäver, men bokstaven F saknas. Berättelsen heter; Sagan om att torka tårar.

Det var en gång två bröder som växte upp tillsammans. De stod varandra mycket nära, ja de var faktiskt varandras allra bästa vänner. De gjorde allt tillsammans, lekte och busade när de var små, gick de på upptäcktsfärd och utforskade världen omkring dem, i vidare och vidare cirklar ju äldre de blev.

En dag när de var i 20 års åldern gick den äldre brodern ut på jakt, men han kom aldrig tillbaka. Den yngre brodern sörjde honom mycket, han grät och grät, dag efter dag! Han var otröstlig.

Plötsligt en dag, när det gått ett år, satt han i huset och såg ut över gården och då fick han syn på sin bror som kom gående, bärande på två stora hinkar! Den yngre brodern skyndade ut, omfamnade sin storebror och frågade honom var han varit.
”Varför bär du på två stora hinkar?” frågade han. Den äldre brodern svarade: “Jag försöker att resa till den andra världen. Men det går inte med dessa två hinkar. De är bräddfyllda. De innehåller alla de tårar, som du har gråtit över mig. Nu måste du torka dina tårar för annars kommer jag inte iväg.”
Då förstod den andra brodern vad han måste göra.

Några veckor efter hemkomsten från Minnesota var jag på ett utbildningsuppdrag för Röda korset i Kosovo. Då berättade jag denna historia för gruppen. En av deltagarna, en äldre man, kom fram till mig i pausen och berättade att precis så hade det varit för honom en gång i sin ungdom. Så fick jag en stor varm kram av honom innan vi gick ut till de andra.

Ha en fortsatt bra söndag! Vi hörs!

 

 

Gud skapade änglarna. En av dem var så vacker, att de andra änglarna avundsjuka kastade ner henne på jorden.

När jag läser dessa ord blir jag alldeles rörd. Orden har Marian, en rumänsk man, skrivit till sin älskade Manuela, när han blev förälskad i henne.  Jag tycker de är så vackert formulerade. Samtidigt är det så hemskt, att det skulle finnas avundsjuka även bland änglarna! Nog borde det väl ändå finnas lite mer generositet i himlen, eller?

I Uppenbarelseboken 12:9 står det i och för sig; ”Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallades Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.”

I Sverige finns det en folklig förklaring av naturväsendenas uppkomst, som har sin härkomst från just Uppenbarelseboken. Den folkliga förklaring som jag har läst har upptecknats efter J.G. Sjöstedt, Mistelås socken i Småland och heter ”Satans anhang” och lyder så här; ” Att troll och skogsrå och annat lortatyg var Satans anhang, som hade regnat ner från himlen. Det står nämligen i Bibeln att Satan från början var en tronängel, som blev utstött ur himlen. I fallet drog han med sig sitt anhang av onda andar. De regnade tre dagar över jorden. De som föll på tomterna vid husen blev tomtegubbar, de som föll i skogarna blev skogsrån och de som föll bland bergen blev jättar och troll och de som föll i vattendragen blev Näcken.”

När jag läser ett reportage skrivet av Randi Mossige-Norrheim och publicerat för ett par veckor sedan så förstår jag nu att en del av detta anhang även hamnade i Stockholm och förvandlades till vanliga människor. Bland annat en vuxen man, som varje vecka ställer sig bredvid Manuela. Manuela är en 4-barns-mamma, numera gift med Marian, och hon sitter utanför en mataffär i Stockholm och tigger. Mannen tänder en cigarett och sedan askar han i huvudet på Manuela innan han går in i affären för att handla. Andra av detta anhang måste väl vara de tre flickorna, som roar sig med att spotta på Manuela, gärna i ansiktet på henne, ropa fula ord och kasta matresterna, som blivit över från deras lunch, på henne! En annan man kastade en ölburk på henne och ytterligare en vuxen man rullar oförtrutet sin kärra över Manuelas pappmugg, som hon samlar in i pengar i. Elakheterna tar sig verkligen olika uttryck!

För att jag inte ska skämmas ihjäl över dessa människors beteende, så väljer jag att tro att de faktiskt är Satans anhang som råkade hamnade i Stockholm istället för någonstans i de småländska skogarna, i vattendragen, på bergen eller på tomterna.

I Växjö öppnar om några dagar härbärget ”Vinternatt” för de EU-mobila (som vi också kallar tiggare) som finns i stan,  i Diakonicenters regi. Vi är ett 60-tal personer som har anmält oss att som frivilliga jobba natt på härbärget. Vi ska värma mat på kvällen, vara där under natten för att skapa lite trygghet och på morgonen ordna frukost. Det blir ungefär en natt var tredje vecka under de tre månaderna som härbärget ska hålla öppet. . Vi kan inte hjälpa alla, men ge ett medmänskligt och praktiskt stöd till några av dem iallafall. Det tycker jag känns som en mycket bra början på 2015.

Jag önskar er, alla läsare av min veckoblogg, ett riktigt Gott 2015! Vi hörs!