Look! That’s me! Holy Mary!

Igår, på julafton, var jag i Domkyrkan kl. 1100 och såg det stämningsfulla julspelet, som framfördes av barnkören. Då kunde jag inte låta bli att tänka på en händelse som utspelade sig i ett engelsktalande land för många år sedan.

Det var en gång en familj som skulle tillbringa ett år i det främmande landet. Den yngsta i familjen var en flicka, som var drygt 3 år när de flyttade dit i september. Ganska omgående blev hon inskriven i en engelsk lekskola, där hon skulle vara på förmiddagarna, mellan kl. 0900-1200. Här var det inte tal om någon inskolning, som man har i Sverige. När mamman första gången gick dit med flickan, förväntade hon sig att få följa med in och vara med under förmiddagen. Men inte då! När den något barska engelska föreståndaren, som öppnade dörren, hade tagit ett stadigt tag i flickans hand, upplyste hon mamman om att hon var välkommen tillbaka kl. 1200. Sedan stängdes dörren. Mamman var både nervös och rastlös under de följande tre timmarna och funderade hela tiden på hur flickan hade det. Familjen hade ju bara varit i landet en vecka och flickans engelska var obefintlig.

Redan kvart före kl. 1200 ringde mamman på dörren, samma barska föreståndare öppnade, hon verkade inte känna igen mamman utan frågade vem hon skulle hämta. Mamman förklarade att hon var flickans mamma, varpå föreståndaren ropade till någon att gå och hämta flickan. Så kom hon där, den lilla. Inte alls söndergråten, vilket mamman hade inbillat sig, utan lugn och samlad! Föreståndaren sa: “By the way, didn’t you say your daughter’s name was Kerstin? Well, she calls herself Mary!”

Nu hör det till saken att flickan älskade filmen om Mary Poppins. Hon hade den på video, och hade sett den om och om igen. Så att hon kallade sig Mary när man på lekskolan frågade vad hon hette, var för mamman inget konstigt. Mary lät ju dessutom betydligt mer engelskt än Kerstin.

Flickan tyckte om att gå till sin lekskola varje förmiddag! Där hade hon lekkamrater av olika nationaliteter, bl.a. en finsk pojke, Johannes, som alltid ville leka med henne. Men hon tyckte inte om Johannes för han nöp henne så fort han inte fick sin vilja igenom. Annars berättade hon inte så mycket om vad de gjorde på lekskolan. Hon pratade fortfarande inte engelska. Allt verkade vara frid och fröjd!

Men en morgon i början av december vägrade flickan att gå. Mamman lät henne vara hemma. Vägran höll i sig och det gick en hel vecka. Hur mamman än försökte fråga om något hade hänt, så varken ville eller kunde flickan förklara. Nu närmade det sig sista dagen innan jullovet. Då frågade mamman om hon inte ville ha jullov precis som alla andra barn. De brukade ju läsa om Pippi Långstrump och Pippi gick minsann endast till skolan när det skulle vara lov, för annars fick man ju inget. Det tyckte flickan var logiskt så hon tog på sig sin finaste klänning, så gick de iväg.

Knappt hade de kommit fram till lekskolan förrän dörren kastades upp av förståndaren, som slet till sig flickan och nästan skrek i falsett till mamman; ”Thank heavens that you brought her. She has the main part of the Christmas play today. You can come back at 1100 and watch!”

Gissa om flickans mamma och pappa satt på första parkett kl. 1100. Ridån gick upp och the Christmas Play började. Där satt flickan med en sjal draperad över sig så bara det lilla söta runda ansiktet syntes, bakom henne stod Johannes och höll en hand på hennes axel, nedanför låg en söt babydocka i en korg. Av flickans minspel att döma var detta något som hon överhuvudtaget inte ville vara med om. Först och främst ville hon ju ha dockan i knäet och inte i en korg nedanför sig. Hon älskade nämligen dockor. Sen ville hon absolut inte ha en sjal draperad över sig på det sättet då den hindrade all form av rörlighet. Sist men inte minst, ville hon inte ha Johannes stående bakom sig och riskera att bli nypt vilken sekund som helst. Nu föll alla bitar på plats, mamman förstod att detta var orsaken till att flickan vägrat gå till lekskolan i en hel vecka. Nåväl, julspelet var så vackert så det gick till historien och flickan fick sitt välförtjänta jullov.

På eftermiddagen åkte familjen in till stan och där hade man satt upp en stor krubba med vackra målade träfigurer i mansstorlek. Familjen stannade och tittade! Då pekar flickan på Maria och utbrister; ”Look! That’s me! Holy Mary!”

Sedan den dagen pratade flickan engelska oavbrutet och när familjen ett halvår senare lämnade landet, var hennes engelska ordförråd bättre än det svenska!

Idag har Solkungen återvänt till Växjö, himlen är klarblå och det är fyra minusgrader. Dessutom ser jag klart igen! Efter att ha varit åtskilliga månader i ”dimman”, opererade jag båda mina ögon i måndags och livet ter sig ljusare på alla sätt. Ha det så bra!

 

 

 

 

 

Två Växjökvinnor i Stockholm av helt olika anledningar och på helt olika tidpunkter.

Förra veckan var jag i Stockholm och genomförde en utbildning i taktil handmassage på Ersta konferens. Då bodde jag på Ersta hotell. Hotellet är en del av den otroligt fina anläggningen på söder i Stockholm, där det ingår diakoni med många olika verksamheter, sjukhus, högskola, kyrka, konferensanläggning och restaurang m.m.

Vid incheckningen tittade receptionisten vänligt på mig och sa ”Vi är fullbokade, men du får bo i Brings lägenhet!” Jag tittade lika vänligt tillbaka och frågade ”Var ska Bring sova inatt då?” ”Det är ingen fara, han är inte hemma,” svarade hon! Jag kände mig helt lugn och tillfreds och tog Brings lägenhet i besittning.

När jag kom tillbaka till Växjö ”googlade” jag på Ersta och kunde konstatera att Bring hette Johan Christoffer i förnamn, levde mellan 1829 och 1898 och var pastor. Bring var föreståndare för Ersta Diakoni fr.o.m. 1862. Så det var ju helt korrekt, det som receptionisten sa, att Bring inte var hemma.

Jag fortsatte att läsa om Ersta på Google och då kom namnet Anna Maria Cederschiöld upp. Hon var den första diakonissan tillika föreståndaren för Ersta och det var henne som Bring efterträdde 1862.

Anna Maria föddes i Växjö den 20 november 1815. Hon kallades för Marie och var ett av 3 barn till läroverksläraren Caspar Hakvin Cederschiöld och hans 20 år yngre hustru Helena Sofia Ingelman. När Marie var sex år, flyttade familjen till Forsheda församling i Växjö stift, där fadern fått en kyrkoherdetjänst. Marie växte upp där och fick en del av sin undervisning i hemmet, tillsammans med några unga pojkar som fadern hade åtagit sig att både uppfostra och undervisa. Marie gick även på flickskola i Växjö.

Gustav Blomén, hette en av pojkarna, som vistades i prästgården. Gustav och Marie lärde känna varandra, kärlek uppstod, vilket resulterade i en trolovning! När Gustav var endast 19 år gammal, flyttade han till Stockholm, där han blev löjtnant vid Kungliga Uppsala regemente. En dag blev Gustav kommenderad att som befälhavare leda en grupp på 50 man från Stockholm till Uppsala. Under marschen började en av soldaterna, Olof Brådd, som till synes varit fullt frisk vid avfärden att vingla för att slutligen falla omkull i ett dike. Det antogs att Brådd hade berusat sig med något starkt så han lades på trossvagnen och kördes till första nattkvarteret som var en lada. Nästa morgon rapporterades Brådd frisk och marschen återupptogs. Men ganska snart började han vingla igen och man anhöll hos Gustav att Brådd ånyo skulle läggas på trossvagnen.

Detta förbjöd Gustav och gav order om att Brådd skulle ledas av två soldater, vilket också skedde. Enligt vitten blev Brådd sparkad av Gustav som lär ha sagt att Brådd sannolikt var full igen. Under de nästa timmarna blev Brådd, sparkad, knuffad och slagen av flera soldater, för att han skulle hålla sig på benen. Det hjälpte inte. Brådd fick slutligen läggas på trossvagnen igen. Vid ankomsten till Märsta gästgivaregård insåg man att han var allvarligt sjuk. Man slog åder och baddade hans tinningar med ättika, men förgäves, Brådd avled. I obduktionsprotokollet kunde man läsa att det slaganfall som Brådd hade drabbats av hade förvärrats av den hårdhänta behandling som åsamkats honom och bidragit till dödsfallet. Det visade sig också att Brådd var känd som en fridsam och nykter man och att han lämnade efter sig hustru och barn.

Efter att saken varit uppe i Regementskrigsrätten, hänsköts den till Krigshovrätten. Men Gustav klarade inte att vänta på domen. Han tog sitt liv och begravdes redan dagen därpå på Klara kyrkogård.

Marie var bara 24 år när denna tragedi hände. Hjärtesorgen satte sådana djupa spår hos henne att hon förblev ogift i resten av sitt liv. Sannolikt är också att händelsen påverkade Marie så starkt att hon genomgick en andlig utveckling. Ett antal år senare beslöt hon att utbilda sig inom diakoniverksamhet i Tyskland och blev vid återkomsten till Sverige den fösta föreståndarinnan för den tilltänkta diakonissanstalten i Stockholm, som sedermera blev Ersta. Marie hade en stor organisationsförmåga, var outtröttlig i sitt värv och mycket omtyckt. Men arbetsbördan växte och efter 11 år blev den henne alltför övermäktig och hon blev troligtvis vad vi idag skulle kalla för utbränd. Man hoppades dock, att Marie efter en tids vila skulle återvända och med hjälp av Bring kunna fortsätta sitt arbete. Men det blev inte så.

Marie flyttade först till sin mor i Osby och därefter till Växjö. Trots att krafterna kom tillbaka, återvände Marie aldrig till Stockholm och sitt gamla arbete. Vid ett besök hos en väninna i Lund avled hon, 77 år gammal. Anna Maria Cederschiöld är begravd på Tegnérkyrkogården i Växjö.

Medan jag står här och bakar julkakor kan jag inte låta bli att fundera på hur livet kunde ha tett sig för Marie och Gustav, om ödet hade tagit en annan vändning!

Ha det bra! Vi hörs igen!

14717_7_008_00000097_2

 

 

 

Beröring är inte bara beroendeframkallande, det är också livsviktigt.

Beröring är livsviktig från livets början och det varar livet ut! Ordet ”taktilis” kommer från latin och betyder beröring. Beröringsmassage eller Taktil massage är en massageform där man med lugna, jämna strykningar, enligt ett väl utprövat mönster, aktiverar kroppens eget lugn och ro system och får hormonet ”oxytocin” att flöda genom kroppen. Bara genom att hålla någon i handen eller dela ut en kram räcker för att oxytocinet ska komma igång. Men det är många människor omkring oss som inte har någon som håller dem i handen en gång. Ensamhet anses vara vår största folksjukdom!

Motsatsen till taktilis är ordet ”marasmus” som betyder att tyna bort. På 1800-talet var det en farsot och det var i första hand adelns barn som drabbades. Böndernas barn klarade sig mycket bättre. Med tanke på renlighet, mat och trångboddhet borde det varit tvärtom. Skillnaden mellan adelns barn och böndernas barn, var att adelns barn hade ammor och dessa kvinnor hade ofta ett eget spädbarn. Men det räcker inte för ett nyfött barn att endast få näring och rena blöjor. Barnet behöver beröring, närhet och kärlek, annars dör det. Anledningen till att använda ammor var att adelsdamerna inte skulle förstöra sina bröst genom att amma. De snördes istället hårt för att hämma mjölkproduktionen.

För några dagar sedan var jag i Stockholm och träffade frivilliga inom Röda korset och för att lära ut taktil handmassage. Vi hade en fin dag tillsammans. På Irland och i England erbjuds taktil handmassage på Röda korsets träffpunkter. De dagar är det inte ovanligt att det är kö långt ut på gatan för att få tillgång till detta. I Sverige har Röda korset inte denna verksamhet. Men vem vet, att erbjuda taktil handmassage av frivilliga inom Röda korset, skulle kunna vara en aktivitet att komma igång med.

Den som får taktil handmassage blir bekräftad och det blir även den som ger. Båda får en aktivering av lugn och ro systemet.  Så vänta inte, även om du ännu inte kan ge taktil handmassage, så finns det alltid anledning till en taktil stund. Att hålla någon i handen, att hålla om någon eller att ge en kram, kan göra underverk!  Ha det så bra!

Händer

Du måste använda din röst, annars använder någon annan din tystnad!

Precis de orden sa Sara Marklund, som är diakonissa i Växjö, när hon talade vid Speakers Corner i förrgår, vid fem i tolv-manifestationen. Det borde ha varit fullt av folk! Hela Storgatan borde ha varit fullpackad med medmänniskor, som är trötta på främlingsfientliga påhopp på olika sätt! Men vi var knappt ett 40-tal som stod där i snålblåsten! Det var väl kanske julstressen eller folk kanske redan hade gått iväg på sina lunchmöten, som gjorde att vi var så få. Det blev ändå en fin stund, bra tal, vacker sång och musik och en stund till eftertanke.

Fem i tolvrörelsen startade i Härnösand 1988 för att stoppa den främlingsfientliga stämning som rådde i staden. En av initiativtagarna var Sara, 17 år. Året därpå blev Sara och hennes kamrat Sylvia mördade av en ung flykting. En tragedi som fick stor uppmärksamhet i hela Sverige och som gjorde att främlingsfientligheten på nytt tog fart.

Men fyra år senare,1993, gick Stig Wallin, Saras pappa, i spetsen för ett nytt torgmöte den 5 december klockan fem i tolv. Stig visade med detta, att om man bemöter främlingsfientlighet med tystnad, då kommer ingen förändring att ske. han ville fortsätta det som Sara hade startat några år tidigare. Tack vare hans mod och att han trots sin sorg orkade göra detta, hålls numera manifestationer av olika slag runtom i Sverige och även i Riksdagen och i EU-parlamentet. Stig har sedan dess blivit rörelsens ledargestalt.  Heder åt en sådan man.

Med en härlig litografi, som ger så mycket glädje, målad av Emilia Linderholm, önskar jag er alla en fortsatt fin andra advent!

2014-12-03 16.28.24

 

 

Att tro eller inte tro på det som berättas

Teleborgs slott, är Växjös eget sagoslott som ligger på en udde vid sjön Trummen, strax utanför Växjö centrum. Det byggdes av greve Fredrik Bonde som gav det i morgongåva till sin unga brud, Anna Koskull. Ibland har jag sagovandringar i slottet och då letar barnen och jag efter två små vanliga skogstroll som flyttat in på slottet och blivit två små ovanliga slottsspöken. När jag började med dessa sagovandringar, ville jag såklart testa om det överhuvudtaget skulle fungera.

Jag bjöd in några barn och tog emot dem nere vid foten av den breda, långa slottstrappan och började berätta. Inom fem minuter säger ett av barnen, en kavat sjuåring: ”Jag tror inte på sånt där!” ”Det är helt OK”, säger jag, ”man får tro precis vad man vill.” Vi går uppför slottstrappan och halvvägs upp står två lejon i brons. ”Om man klappar dem kan något trevligt hända under dagen,” säjer jag. Alla klappar lejonen utom sjuåringen. När vi kommer in i slottet, går vi uppför ännu en trappa och upptäcker att den lilla drakungen som bor under slottet har smitit från sin drakmamma. Ve och fasa då är nog drakmamman ute och letar! Sjuåringen är inte imponerad. Vi går in i några olika rum och letar efter slottspökena utan resultat. I ett av rummen berättar jag historien om fågeln som trillat ner genom skorstenspipan och hamnat i kakelugnen. När vi öppnar luckorna ser vi en fågelfjäder inne i kakelugnen. Jag fortsätter att berätta att de två små slottspökena bar fågelungen till sin mamma uppe i tornet, som blev överlycklig att få tillbaka sin unge.

Precis då, pickar det på fönsterrutan utanför rummet. Där sitter en liten fågel på fönsterblecket. Den pickar flera gånger på fönsterrutan och tittar på oss inne i rummet. ”Där är den” säger jag, ”den brukar komma hit när den ser att det är folk i rummet. Den vill tacka för hjälpen.”

”Shit”, säger sjuåringen och ögonen är stora som tefat.

Några dar senare fick jag höra att han gått hem till sina föräldrar och berättat att det bodde både slottspöken och en drakfamilj på slottet. Och att spökena räddat en fågelunge, för den hade han själv sett! Så det så! Dessutom klappade han lejonen på väg ner för slottstrappan, för vem vill väl missa möjligheten att något trevligt kunde hända på eftermiddagen. Jag fick också höra att det blivit glass till efterrätt, så visst kan det finnas all anledning att klappa lejonen.

På slottet finns sagoboken, som är illustrerad av Kerstin Posse och skriven av mig. I den kan man läsa några av berättelserna om de två slottspökena. Kanske ett julklappstips?

Idag stod det i Smålandsposten att vi haft 8 soltimmar totalt i Växjö under november månad. Det är bara att konstatera att Solkungen är på gång! Hej svejs!

2014-11-29 21.18.28