Vi har nästan blivit mallorkiner

Inte kunde man väl tro att vi nästan blivit som mallorkinerna, men det har vi. Vi har tröja, jacka och halsduk på oss när vi går ut, iallafall för det mesta. Mallorkinerna har ofta mössa också, gärna stickad som de drar ner över öronen, men det har vi inte. Inte ännu iallafall. På nätterna är det ca 4 plusgrader. Men på dagen, när solen skiner och man sitter i lä, kan det bli upp mot 15 grader och då tar man kanske av jackan, men inte mer. Det är som svensk vår! Och vi följer det gamla beprövade ordspråket att man ska svettas in våren och frysa in hösten.

Nyårsafton firade vi med paella och cava, till efterrätt åt vi “flan”, brylépudding. Det är en av Jans favoriter. När klockan slog 12 gjorde vi som brukligt är här, stoppade en vindruva i munnen för varje klockslag. Vi lyssnade på Nyårsklockorna på svensk TV som Lena Endre framförde så fint. För övrigt skrattade vi in det nya årtiondet med att se både Grevinnan och betjänten och Plankan, två tv-komedier som vi sett i så många år och som står sig än idag.

Den 5 januari fick vi se de tre vise männen. Där vi bor kom de med båt prydd med ljus i olika färger och lade till i hamnen. Sen började ett spektakulärt karnevalståg med massor av vagnar som drogs av olika fordon genom stan. Vagnarna hade olika teman och mellan vagnarna gick barn och ungdomar, som var klädda i allehanda kostymer och spelade, sjöng och dansade. De tre vise männen, Caspar, Melchior och Balthasar, fick en vagn vardera. Karameller kastades ut från alla vagnarna och barnen som stod på trottoarerna rusade ut i gatan varje gång en vagn passerat för att plocka upp karameller och stoppa i medhavda påsar. Karnevalståget pågick ett par timmar. Enligt traditionen kommer de tre vise männen sent den 5 januari, när barnen somnat och lämnar presenter i husen som barnen packar upp på trettondagens morgon. Så det är först då som spanska barn får sina “julklappar”.

Alla “aftnar” är som helt vanliga dagar, folk arbetar och affärerna är öppna. Men juldagen, nyårsdagen och trettondagen är de stora familjedagarna. Då umgås man över generationsgränserna, gärna på restauranger och det är nästan fullt överallt! Så härligt att se denna glädje och gemenskap.

Mallorca är 3640 km2 stort vilket är något större än Gotland, 3183 km2.  Från slutet av 1950- talet började charterturisterna komma, men långt innan dess har många olika folkslag bott här, bland annat romarna och araberna, som lämnat efter sig ordentliga avtryck. Romarna byggde vägar genom ön och araberna odlingsterrasser, för att nämna några. Det var romarna som gav namnet till ön, de kallade den Balearis Major, vilket betyder den största av de Baleariska öarna. Mallorca var ett eget kungarike med fyra kungar under en period på drygt 100 år, mellan 1229-1349, därefter har det varit spanskt.

Häromdagen vandrade vi i fyra  timmar bland olivträd, fikonträd, johannesbrödträd, stenekar, citronträd, apelsinträd och blommande mandelträd. Här och där under träden växte massor med gula blommor, citronblomman, vars stjälk är syrlig om man tuggar på den. Getter och får betade bland träden och då och då såg vi också svarta grisar med sina kultingar. De var fortfarande lyckligt omedvetna om att de en dag skulle bli “jamon serrano”. Jorden på Mallorca är rödaktig och på sina håll mycket stenig. Man har byggt stenmurar överallt, vilka man än idag lagar med gamla beprövade metoder, ett riktigt hantverk.

När mandelträden blommar är det ett tecken på att våren har kommit, i år blommar de ovanligt tidigt, till min stora glädje. Jag är så lycklig att ha fått uppleva det igen, för det var mer än 50 år sedan som jag bodde här två vintrar i rad. När man flyger över Mallorca i slutet av januari och februari kan man tro att ön är täckt av snö. Det finns faktiskt miljontals mandelträd av ett 50-tal olika arter som blommar med vita eller ljust rosa blommor på bar kvist, vilket betyder att blommorna kommer före löven. Man skördar mandeln i september och precis som när man skördar oliverna i november/december brer man stora nät under träden och slår ner mandeln och oliverna med långa käppar. När man tagit till vara på mandeln används skalen som bränsle för att värma upp hus. Än idag finns det gårdar ute på landsbygden där husen värms upp av mandelskal. När jag kom hit de första gångerna var det fortfarande vanligt att när man kom hem i ett mallorkinskt hem på vintern, satt man kring ett runt bord. Under bordet fanns en speciell rund metallskål, en brassero, med glödande mandelskal. Runt skålen var det en bred ring av trä som man satte upp fötterna på. Bordet var täckt av en stor tung duk som man bredde över knäna och så blev man varm från midjan och neråt. För att värma kroppens övre del inmundigades en och annan stark dryck. Ett trevligt sätt att hålla värmen på! Det finns en fin saga som handlar om varför det finns så många mandelträd på Mallorca. Här kommer den:

”Det var en gång för många många år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte de sig med varandra och bosatte sig på ön som tillhörde den unge prinsens konungarike.

Där levde de lyckliga med varandra med undantag för, att under en och samma period varje år var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar något alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdligt. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?

Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.

Prinsen skyndade iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommar på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.

Efter en otroligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.

Träden såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari. Sedan fällde träden sina blomblad nästan samtidigt, varpå marken nedanför träden blev helt täckt av vita flingor. Mandelblommor.

Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan överlycklig och älskade sin prins ännu mer. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och till slut hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden. Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.”

Ja nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön. Det var en av de berättelser som jag sedermera berättade för mina gäster när vi åkte på utflykt. Ni, som följt min blogg sedan jag började skriva, kommer kanske ihåg den.

Tre veckor har redan gått sedan vi kom hit, nu återstår bara sju dygn. De får vi vårda omsorgsfullt. Nu önskar jag er, kära bloggläsare, en god fortsättning på det nya året. Vi hörs och syns! 

En Annorlunda Jul

Ja, denna sista blogg för året handlar om en annorlunda jul. Vi bestämde oss för att fira jul på egen hand på Mallorca. Hösten har varit intensiv, lång och mörk och tidvis präglats av perioder av förkylning med hosta och feber. Under hösten har flera vänner och bekanta gått ur tiden. Men det har också funnits många ljuspunkter såklart. En av dem var att få gestalta Klokgumman Hanna på Gammel-Jul på Getnö. En väldigt spännande och rolig upplevelse, vilket medförde att lära känna och arbeta ihop med massor av trevliga ungdomar i alla åldrar.

Våra barn tyckte det lät skönt för oss att komma iväg. Två skulle fira jul på annan ort och sonen med sin familj skulle börja egna traditioner i det nyinköpta huset. Det var ändå inte helt okomplicerat att komma iväg. Oväntade händelser satte resan på sparlåga ett slag och vi höll andan.

Men till slut, för drygt en vecka sedan, satt vi äntligen på planet som förde oss till solens och vindarnas ö. Där jag bott och arbetat några år som reseledare i min ungdom. Där vi tillbringade vår bröllopsresa och bodde på många olika platser. Vi har också återvänt ett antal gånger till ön på semester.

Fyra veckor i en hyrd lägenhet i en badort utanför Palma, där det så här års bara är lokalbefolkning som bor. Lägenheten vi hyr är betydligt bättre än vi kunde drömma om, högst upp i ett femvåningshus med sol från morgon till kväll på balkongen. Ja, när det inte är molnigt vill säga. Det är lika långt från lägenheten till stranden, som från sommartorpet ner till Åsnen, alltså ca 3 min till fots. Från balkongen har vi utsikt över både stranden och Medelhavet och vid klart väder ser vi över hela bukten ända bort till Randaberget. 

Under mina år som guide på Mallorca, jag började för 53 år sedan, åkte man på utflykt till klostret på Randaberget, där Padre Rafael med sina relativt unga munkar tog emot oss och bjöd på körsång och klosterlikör. På nervägen från klostret stannade vi till hos Sven-Olof Sandberg och sjöng allsång, allehanda kända “örhängen” så ingen av våra resenärer behövde sånghäften. Villan, som var otroligt vacker, hade Sandberg köpt av Jules Sylvain, som var den som började med dessa allsångsstunder på den stora altanen. Det var en mycket populär utflykt bland svenska resenärer.

För den svenska julstämningens skull hade vi nu med oss två burkar ansjovis, lite glöggkryddor, en adventsstake och några ljusslingor. En julstjärna inhandlades första dan och den fick en liten ljusslinga draperad omkring sig. Det gick snabbt att juldekorera lägenheten. Precis så lagom som vi ville ha det. 

Vi går som regel flera promenader varje dag, ibland på playan i sanden, ibland på själva strandpromenaden, ibland till mataffärerna som ligger en bra bit bort. Det är så skönt att vara utomhus i ljuset som vi saknat så mycket hemma. Här finns inte gryning eller skymning på samma sätt som hemma. Vid 08:00 är det ljust och vid 17:30 är det mörkt. Vi har varit inne i Palma en gång och idag var vi i ett litet samhälle uppe i bergen som heter Calvia. Överallt finns det citron- och apelsinträd som dignar av frukt. Nu hoppas jag bara att få se mandelträden blomma innan hemresan.

Julaftonen började med den sedvanliga promenaden. Här var det en helt vanlig dag. På Juldagen och Annandagen är däremot det mesta stängt och mallorcinerna är lediga och umgås familjevis, gärna på restauranger. Julklapparna delas inte ut förrän till trettonhelgen. Sen förberedde vi vårt julbord. Glöggen var redan avsmakad och klar sedan några dagar. Jan gjorde sin paradrätt Janssons frestelse. Den blev som vanligt jättegod, även om den mallorkinska grädden betedde sig lite konstigt. Vi åt också rökt lax, hårdkokta ägg med vitlöksmajonäs, jamon serrano (spansk rökt skinka i tunna skivor) och färsk ananas till det. Sen fortsatte vi med olika ostar och färsk frukt. Vi skålade i Gammeldansk som vi köpte på Kastrup och drack San Miguel till. På kvällen drack vi också ett glas cava, den spanska varianten av champagne. Ana Cordonieu är det märke som vi tycker bäst om. Margareta, min kära kollega och vän, som dessvärre inte finns med oss längre, lärde mig att det finns alltid en anledning att dricka ett glas cava om dan. Hon bodde här på Mallorca och under alla år vi umgicks med varandra hörsammade vi dessa visdomsord. Hemma blir det inte lika ofta. 

Tomten kom inte men vi hade julklappsutdelning ändå. Vi gav varandra boken Ålevangeliet och ett spel som heter Svenska språket. Sen packade vi upp en julklapp från Getnö, choklad, som vi njutit av i flera dar. Sedan julafton läser vi högt för varandra ur Ålevangeliet, ett par kapitel om dan. Ett mycket trevligt sätt att läsa en bra bok på. Vi spelar varje dag ett parti Svenska språket, vilket är både kul och lärorikt.

På vår medhavda dator har vi sett året med kungafamiljen, lyssnat på konsert med Adolf Fredriks musikklasser och sett kungen hålla sitt jultal. Kl 07:00 på juldagsmorgonen upplevde vi den fina julottan från Dalarna.

På juldagen bestämde vi oss för att bada i havet, det var knappt 15 grader i vattnet, friskt och skönt. Kanske det kan kallas en endorfinkick, men det inbjöd inte till någon längre simtur. 

På våra mobiler har vi whats-appat med barn och barnbarn i princip varje dag och vi vet att de har det bra men det känns ändå konstigt, att inte vara tillsammans som vi brukar.

Här på ön finns många olivträd. Olivträden kan bli upp till 1000 år gamla, ibland äldre till och med. Redan när de är 5 år börjar de bära frukt. Ett fullvuxet olivträd kan ge mellan 70 och 100 kg oliver, som skördas i november och december. När jag var guide fick jag lära mig att man pressar oliverna fyra gånger, de två första gångerna blir det fantastisk fin olja som används inte minst i maten. Man kan också tillsätta olika aromer och använda oljan som massageolja eller som annan hudprodukt. Den tredje pressningen ger en sämre olja som man använder att fritera i. Den fjärde pressningen ger en olja som används som smörjmedel i maskiner. Jag har inte kollat om det verkligen är så, men vi sade så och ingen protesterade. När olivträdet blommar har den små vita blommor, men det finns inga nektar i blomman så den pollineras inte av insekter utan det är av vinden som pollineringen sker. 

Det finns många myter om hur olivträdet kom till. Från den grekiska mytologin finns det en vacker saga som lyder så här:

 “Guden Zeus oroas över alla de olika upplysningarna han får, som handlar om hur människorna  utnyttjar varandra, hur de slutar att ta hand om varandra och hur egoismen sprider sig ut över jorden. Han beslutar sig därför att ge sig ner bland människorna och ta reda på om det är sant. Zeus klär ut sig till en fattig man, i trasiga kläder och utslitna skor. På huvudet har han en stråhatt som för länge sen har sett sina bästa dagar. Han börjar vandra runt. Han knackar på i husen, både de stora vackra husen, de lite mindre och även de små, för att be om mat och husrum. Men överallt möts han bara av ogästvänliga miner, hårda och hånfulla ord. Ibland slänger man igen dörren rakt i ansiktet på honom. Till slut är han benägen att ge upp. Men så till slut kommer han till en liten oansenlig stuga, som är omgiven av en trädgård där växterna frodas och trivs. När han lite tveksamt knackar på, öppnas dörren av en äldre kvinna. “Skulle det vara möjligt att få lite mat och husrum?”, frågar Zeus försynt. Kvinnan svarar “Inte har vi särskilt mycket att bjuda på, men det vi har, det delar vi gärna med oss av, både min man och jag”. Zeus bjuds att stiga in i den lilla stugan, att sitta ner vid deras bord och att äta av samma mat som kvinnan och mannen äter. De ordnar också husrum över natten.

Näst morgon avslöjar Zeus vem han verkligen är och han säger att han gärna vill ge dem en gåva, som tack för deras gästfrihet och undrar vad de önskar sig. Paret tittar på varandra och sen säger de att de redan har allt de behöver. 

“Men,” säger Zeus, “nog finns det väl alltid något, som ni skulle vilja ha?”.

“Jo”, säger mannen och kvinnan, nästan i mun på varandra, “en sak finns det faktiskt. Vi önskar att få leva tillsammans hela livet och att få dö tillsammans”.

Det äldre paret fick flera fina år tillsammans och när tiden var inne, kom dödens budbärare till dem. De höll om varandra i en varm och öm omfamning och tackade för livet, som de fått dela. 

Så dör de, tätt omslutna i varandras armar och när livsandarna lämnar dem, förvandlas de till ett hopslingrat olivträd. Den seniga stammen skjuter sina grenar upp mot himlen och rötterna söker sig djupt ner i myllan. Under åren som kommer fortsätter deras kärlek att ge frukt åt generationer efter generationer, som kommer efter dem.”

Denna vackra  berättelse, som jag hittat på nätet, får avsluta årets sista blogginlägg. Jag önskar er alla läsare fina dagar som är kvar på 2019. Tack för i år.

Jag säjer bara BASTA!

Nej, nej. Nej! Det är inte så att jag uppmanar till bastu och julbad. BASTA kommer från italienska språkets bastare, förkortas basta och betyder ”nu får det vara nog”.

Nu är jag upprörd och även betryckt. Vad är det för attityd som finns i vårt samhälle egentligen? Var eviga dag får vi höra att vi gamla människor kostar så mycket, så nu måste det bli nedskärningar. På vadå? undrar jag.  Är det någon som har tagit sig tid att räkna ut vad vi ”kostsamma gamla människor” egentligen åstadkommer? Vi har jobbat och betalt skatt i hela vårt liv. Och det fortsätter vi med eftersom vi betalar skatt på pensionen. Det var inte särskilt många barnlediga månader vi hade efter vi fött barn så vi var snabbt tillbaka i ”selen” igen! Vid pensionsåldern var vi en hel del som fortsatte att jobba och betala skatt. Förutom det är vi många som är ideella. Ibland för att vi har lust och tycker att det ger så mycket tillbaka; besöka äldre ensamma, läsa högt på äldreboende eller ordna diverse aktiviteter, hålla i och deltaga i språkcafé och läxläsning, vara fadderfamilj åt ensamkommande. Detta är bara ett litet prov på vad vi gör. Sen gör vi en massa annat, fast vi kanske inte har lust men ändå måste. Då tänker jag först och främst på alla anhörigvårdare. De går aldrig i pension, de har ingen reglerad arbetstid eller semester. Sist men inte minst är det många av oss som är mor- och far-föräldrar. Må så vara att barnbarn är livets efterrätt och vi vill inte vara utan dem för allt smör i Småland. Men kom inte och säg att vi inte lägger många timmar på att ta hand om snoriga och sjuka små telningar så att deras föräldrar kan gå och jobba. Med detta vill jag ändå visa att vi bidrar till samhället, oavbrutet. Vi förtjänar en betydligt bättre attityd av våra beslutshavare än vi får idag.

Vill dela med mig av en tänkvärd berättelse som faktiskt är känd sedan medeltiden och belyser alla människors lika värde.  Den har jag tagit från en mycket bra bok som heter Värdefulla sagor, sammanställd av Per Gustavsson och Mikael Thomasson.

TRÄSKÅLEN

Det var en gång en bonde som hade en enda son. När han började bli gammal fick sonen överta gården. Fadern bodde kvar i ett litet rum och gick tidigt upp varje morgon och hjälpte till med vad han orkade. Han mockade ut koskiten i ladugården, slog gräset på ängen med lie och gav hönsen mat. Ja, i själva verket var det en hel del han gjorde. Han fick ett litet barnbarn som han passade och berättade sagor för.

Åren gick och farfadern började se och höra dåligt. När han gick, så stapplade han och förmådde inte arbeta som förr, på sin höjd orkade han gå den korta vägen till hönshuset och ge hönsen mat. När han satt vid bordet och åt darrade hans hand, så att han knappt kunde hålla skeden. Han spillde soppa på duken och lite rann det också ur hans mun.

Hans son och sonhustru tyckte att detta var så oaptitligt att de körde den gamle från bordet och gav honom en likadan matskål som hunden.

Därefter fick han sitta ensam och äta i en vrå. Eftersom han hade svårt att få in maten i munnen blev han sällan mätt. Han tittade bedrövat mot bordet där hans lilla barnbarn åt tillsammans med sina föräldrar.

En dag tappade den gamle mannen matskålen på golvet. Eftersom den var av lera gick den i tusen bitar. Sonen skällde ut honom, men den gamle sa inget utan suckade bara. Sonhustrun skaffade en träskål och ur den fick farfar äta i fortsättningen. Den höll, hur han än tappade den.

En dag letade den lille pojken som nu var fyra år gammal, rätt på en träbit på gården.

– Vad ska du ha den till? Frågade fadern.

– Jag ska göra en liten träskål, svarade barnet.

– Vad ska du ha skålen till?

– Den ska mor och far äta ur när jag blir stor, svarade den lille pojken.

Mannen och hans hustru tittade på varandra och började gråta. De förde den gamle farfadern fram till matbordet och där fick han sitta och äta sin mat tillsammans med hela familjen från en vanlig tallrik. Och vad gjorde det om han spillde när han åt. SLUT

Avslutningsvis vill jag dela med mig av en händelse som utspann sig på Storgatan i Växjö för ett antal år sedan. En äldre gentleman tillika officer gick i armkrok med sin hustru på trottoaren längs med Storgatan. Då kom tre ynglingar i bredd och hade inte den minsta lust att flytta sig. En av ynglingarna dristade sig till att säga: Flytta på dig gubbjävel.

Den äldre mannen tittade då stint ynglingen i ögonen och sa: Det kanske du också blir en dag, om du har tur!

Önskar er alla en fortsatt underbar början på julmånaden, som härute på landet bjuder på sex minus, ett snötäcke som lyser upp naturen och den första isen ligger tunt i Sunnanviken.

Ad Metam – Storytelling

Ja, det är namnet på mitt företag. Jag valde mottot Ad Metam, som är latin och betyder ”till målet”. Mottot har funnits i min mans släkt i flera hundra år, men inte förrän 1838 färdigställde Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, en av de tre bröderna, som antog släktnamnet Hyltén-Cavallius, släktvapnet i sin nuvarande form. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se vad vapnet innehåller och varför. En bild på vapnet finns under fliken Om mig.

I ett blogginlägg från 2015, skriver jag om hur namnet Håldala blev Cava vallis på latin och berättelsen om hur det kom till.

Den äldste kände stamfadern, Sven, kallas ibland för ”Stubben”, ett nog så passande namn för den som ska föra släkten vidare. Därför är det en stubbe i vapnet ur vilken det växer tre eklöv. Svens gård hette Håldala, vilket på småländska blir Huledal. Sven i Huledal föddes i slutet av 1400-talet och han var med ”Dacken” på sin tid, därav pilbågen i vapnet.

Magnus Olai, en sonsons son till Sven, antog namnet Cavallius. Magnus Olai, kallades oftast för Måns och som vuxen för Mäster Måns.  Han blev rektor vid Växjö gymnasium och även under ett antal år hovpredikant ute på Bergqvara slott.

Måns hade en bror som hette Erengisle Olufsson. Det var Erengisle som köpte gården Sunnanvik i Skatelövs socken, år 1665.  Erengisle hade en sonson som hette Johan Cavallius, som blev kapten och Johan var den förste som inledde släktens officers-traditioner vid Kungliga Kronobergs regemente.

Två av Johans söner utmärkte sig i fransk krigstjänst, därför finns det två franska liljor på ömse sidor om stubben och de tre eklöven.

Johan hade flera sonsöner, av vilka tre ändrade sitt namn till Cavalli. Men en fjärde sonson, Carl Fredrik, läste till präst och behöll Cavallius. Han gifte sig med en prästdotter, Elisabeth Hylténius. De bosatte sig på gården Hönetorp i Vislanda, där deras barn växte upp. Deras barn ändrade efternamnet till Hyltén-Cavallius, eftersom Elisabeth var den sista i släkten Hylténius. Deras tre söner är de tre eklöven som växer upp ur stubben i släktvapnet. En av sönerna, Gustav Erik, blev kommendör i flottan och han är farfars far till Jan, min man. Den andre sonen, Carl Erengisle, blev apotekare och chemie adjunkt i Göteborg. Den tredje sonen, Gunnar Olof, samlade in sagor och sägner, ballader och gåtor och mycket annat, som han nedtecknade. Han gav bl.a. ut ett bokverk i två delar, som heter ”Wärend och Wirdarne, ett försök i svensk ethnologi”.

I släktvapnet kan vi bredvid pilbågen se ett rött lejon, som är Smålands landskapsvapen.

Ovanför skölden finns en hjälmbindel i guld, blått och rött, varifrån två beväpnade armar skjuter upp. Den högra armen håller en fjäderpenna och den vänstra håller ett svärd. Båda sträcker sig upp mot stjärnan, ”mot målet”. På höger sida hänger den svenska örlogsflaggan och på den vänstra en gul fana med tre tofsar. Tre tofsar symboliserar ”prost” och de tre brödernas far, Carl Fredrik, blev prost.

Gården Sunnanvik gick ur släkten under en period av nästan 100 år, mellan mitten av 1700 till mitten av 1800-talet men köptes tillbaka av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och ägs sedan dess av ättlingar till honom. Där bor numera Jan och jag i en flygelbyggnad, som vi hyr av ägaren till Sunnanvik.

Det är trist att vara förkyld men då kan man ju alltid läsa…

Nu har jag varit förkyld i flera dar och fått avstå flera olika roliga aktiviteter. Men tiden går ändå fort, när man kan ha en massa härliga böcker i sängen och välja och vraka vad man vill läsa.  Det har blivit lite allt möjligt. En av böckerna heter ”Flera gåtfulla sagor”, skriven av George W.B. Shannon. När varje saga är slut, så avslöjas inte svaret direkt. Man får en chans att själv fundera över det, innan man vänder blad och hittar svaret på nästföljande sida i boken.  Den berättelse, som jag tänkte dela med mig av idag, är en irländsk folksaga, som heter Advokaten och Djävulen.

På Irland fanns en gång en man som sa att han ville göra vad som helst för att få råd att låta sina tre söner gå i skolan. Då djävulen hörde detta föreslog han ett byte. Djävulen skulle betala pojkarnas utbildning om han i utbyte fick faderns själ.

När sju år gått kom djävulen och krävde pojkarnas far. Varken fadern själv eller hans söner ville att han skulle dö. Den äldste sonen, som blivit präst, bad djävulen låta fadern leva några år till. Motvilligt gick djävulen med på det.

Men när djävulen kom efter några år upprepades samma sak. Varken fadern själv eller hans söner ville att han skulle dö. Då bad mellansonen, som blivit läkare, att djävulen skulle låta fadern leva bara några år till. Djävulen var ganska ohågad att göra det, men efter en hel del övertalning gick han slutligen med på det.

Så gick det några år och djävulen kom en tredje gång för att kräva pojkarnas far. Nu träffade han den yngste sonen, som blivit advokat. Sonen sa; Jag vet att du redan två gånger har skjutit upp att hämta vår far och jag förstår att du inte vill fördröja det en gång till. Men skulle du inte kunna låta honom leva så länge den där lilla ljusstumpen finns kvar? Du vill väl ändå inte neka oss att ta ett ordentligt farväl av honom, sa han vädjande.

Djävulen såg på det lilla ljuset som brann på bordet. Han suckade djupt men gick med

på sonens vädjan och försvann.  Så fadern, som nu var en gammal man, behövde inte dö just den dagen och han blev också helt övertygad om, att djävulen aldrig skulle kunna ta hans själ.  Varför?  Ja ni kan ju alltid grunna på svaret ett slag,  innan ni ser det lite längre ner.

Efter några dagars underbart höstväder med Mallorcablå himmel och Gudrun Sjödénfärger på marken och mellan 8-12 grader varmt är det idag blåst, regn och ett grått tjockt molnlager har lagt sig över Sunnanvik. På torpet i Kalvsvik hade vildsvinen igår haft röjarparty. De har vänt upp de flesta grästuvorna på hela ”lyckan” i letandet efter något gott att äta. Vad Jan sade när han kom hem och berättade detta, lämpar sig inte att återge skriftligt…

Ha det gott! Vi hörs om ett tag igen!

Kära nån vad tiden går! Numera är jag både dubbelfarmor och mormor.

Ja på några år kan det hända mycket. Mitt första underbara lilla barnbarn Vilda, är nu 4,5 år. En mycket bestämd unge, som går från 0 till 100 när det gäller att ändra humör.  ”Det har hon nog efter dig” muttrar hennes något luttrade far. Nåja, må så vara, tycker jag, det är väl bara bra om man delar med sig lite av sina egenskaper. Hennes något luttrade far säger då inte så mycket, men det ser ut som han ler, lite grand i alla fall.

Vilda gör skäl för sitt namn i alla avseenden. Hon har en vilja av stål. Har hon bestämt sig för något, är det inte alltid helt enkelt att ändra det. Hon har ett enormt ordförråd, är snabb i repliker, snabb på att härma, snabb att ta till sig ny kunskap och att använda den helt rätt. När hon brister ut i skratt, vilket hon gör ofta, porlar det som en vårbäck. När hon är på det humöret att inget är bra, ja då är det ett helt annat ljud i skällan. Så många decibel går nog inte att uppmäta! Men inget varar för evigt och som regel kan man resonera, lirka och lämpa och då går det att få henne på andra tankar.

Vilda är numera storasyster, sedan 4 månader tillbaka. Detta lilla underverk heter Saga och hon är faktiskt helt ”sagolik.” Till utseendet är hon väldigt lik storasyster i den åldern. Hon äter och sover och däremellan är hon som regel ganska nöjd. Saga tittar med stora ögon på sin storasyster med skräckblandad förtjusning. För ingen vet vad som kan hända när Vilda närmar sig.  Kanske får hon bara en stor blöt puss över näsan och munnen. Eller trycker kanske Vilda ner babysittern ända ner i golvet och släpper upp den så Saga får en rejäl gungtur. Oavsett, så vet Saga att när Vilda kommer, då sker det något! Saga, vars namn betyder sierska, alltså en som kan förutse vad som ska hända, har redan visat att hon gör skäl för sitt namn.

Så har jag blivit mormor också, till en liten gosse som heter Johan, idag 22 månader. Precis som sina kusiner är han otroligt söt och framåt. Han möter varje dag med stor, positiv nyfikenhet. Johan bor i Danmark och går på ”vuggestue”, dagis, som han tycker mycket om. Där äter han ”rugbrød” och vatten som morgonmellanmål. Det får inte ens våra intagna på häkten och fängelser, tänker jag. Men barn i Danmark älskar ”rugbrød”, alltså mörkt grovt rågbröd. Johan pratar oavbrutet, en blandning av danska, svenska och engelska, då hans far har engelska som modersmål. Eftersom det inte alltid är så lätt att förstå exakt vad han menar så använder han sig av ett helt fenomenalt kroppsspråk, ofta följt av det största leende man kan tänka sig. Fantastiskt hur barn kan lösa problem, snabbt, smart och okomplicerat! Det är roligt att iaktta hur Johan leker. Han lastar sina djur till bondgården i en vagn, går till en annan del av rummet med vagnen.  Där han ställer upp djuren i en lång rad, tittar på dem och sen börjar han om.

Vilda och Johan tycker om att titta i böcker och lyssna på sagor av olika slag. Vilda vill också höra sagor ”utan” bok, gärna sagor som hon själv medverkar i. Då får farmor använda sin fantasi, till sitt eget stora nöje.

Det var roligt att vara tillbaka på bloggen. Vi hörs om ett tag igen!

Vilda-dagar, tröstebok och done-stund!

Fil 2015-11-17 19 44 38

Vissa dagar går fortare än andra! Särskilt när man har trevligt! Att umgås med Vilda är sådana dar. Tiden rinner iväg och plötsligt har två dygn bara försvunnit. Så härligt att få uppleva utvecklingen av ett litet människobarn, som jag dessutom är farmor till. Att få ett solvargsleende, som värmer en ända in i själen. Att ha filmjölk och morotsmos överallt, i håret och på kläderna och på golvet, överallt utom i Vildas mun, eftersom Vilda inte vill ha det. Fast farmor försöker leka bil med skeden. Att sen resten av dan lukta gammal filmjölk fast man tvättar sig! Att nästan höra Vilda säga ”famo”, ja nästan iallafall! Att få ett solvargsleende till! Det är bara helt underbart och jag känner mig otroligt tacksam över att vara farmor.

Jan och jag har köpt vår julklapp till varandra. Det är en underbar tavla av Emilia Linderholm och Anna Nordström. Tavlan består av ett vackert foto som Anna har tagit och som framkallats på canvas. Sen har Emilia målat ett helt förtrollande skogsrå på canvasen. Tillsammans är det en tavla att njuta av och att låta fantasin flöda till. Finaste och tidigaste julklappen hittills iår.

Jag har fått en bok, som heter ”Min cancer, tröstebok” skriven av Lena Linderholm. Först blädderläste jag lite och njöt av vackra bilder och  lyssnade på den medföljande skivan. Sen efter några dar läste jag den! Boken berörde mig så otroligt mycket för jag kände igen mig på så många olika ställen i boken. Jag har inte haft cancer som Lena. Men jag har haft temporalis arterit, som kunde ha slutat med blindhet om jag inte i drygt 16 månader ätit en hästkur cortison plus andra mediciner för att dämpa biverkningar! Tagit blodprover, i början var och varannan vecka, opererat båda ögonen för galopperande gråstarr, till följd av cortisonet, sett ut som en julost i ansiktet och gått upp rejält i vikt. Varit sömnlös, orkeslös, gråtit, skrattat, pratat oavbrutet om absolut ingenting! Varit förskräckligt otrevlig inte minst mot dem som jag älskar mest, allt i en enda röra och utan att jag kunde kontrollera det. Att inte känna igen sig och sitt beteende, det var påfrestande för alla inblandade.

Fil 2015-11-17 19 44 14

När man äter mycket cortison så pratar munnen av sig själv, man kan inte varken påverka eller stoppa den! När jag fick ett telefonsamtal från sjukhuset och en vänlig sjuksköterska  sa att jag hade fått en remiss för att göra en biopsi (det betyder att man ska skära i en, lite grand. I mitt fall var det att skära i tinningen och ta ut en bit av en blodåder, under lokalbedövning), så hör jag en röst som säger ”Det kan du glömma!” Det blev tyst i luren, sen sa sjuksköterskan lika vänligt igen: Förlåt men vad sa du? Då hörde jag den där rösten igen som sa: Det tror jag nog att du hörde.” Det blev tyst ännu en gång och sen sa sjuksköterksan nästan lite förskräckt: ”Men du har fått en remiss.” Den förfärliga rösten sa då: ”Ge den till någon annan.” Rösten var min! Jag kunde bara inte styra den! Jag la på luren. Avslutningsvis fick jag så småningom en ny remiss. Jag gick dit. Berättade vad jag sagt till den vänliga sjuksköterskan och undrade om de kunde kolla upp vem som jobbade den dagen så att jag kunde be om ursäkt. Sjuksköterskan som jag berättade detta för sa då, vänligt: ”Det var jag!” Tablå! Jag skämdes så förfärligt så jag insisterade inte ens på att bli sövd, fast jag hade tänkt att det vore bäst.

Tack Lena för att du skrev boken. Du lämnar ut dig och bjuder på dig själv till 100%.  Det var mycket modigt gjort! Den behövs för oss alla som plötsligt drabbas av något, som vi inte vet ett dugg om och därför inte vet hur man ska hantera det. Texterna på CD:n med så mycket kärlek i och musiken till, är också fina. Likaså de olika recepten, hur man syr en hjärtkudde och mycket mer. Det är bok som jag hoppas att många kommer att läsa.

Ibland när jag inte kunde sova, gick jag också upp om nätterna och bakade bröd precis som Lena gjorde. Jag tycker mycket om att baka. Idag har jag bakat det bröd som Lena kallar ”Trygghetsbröd” eller ”jaga-bort-olusten-bröd”. Det luktade gott när det gräddades och smakade härligt. Medan brödet jäste, det skulle jäsa i 90 minuter nämligen, blev det en done-stund. Att dona, är ett verb som jag tycker mycket om. Då gör man något som resulterar i något positivt, något som syns att det  blivit gjort! Min done-stund blev att jag tömde mitt skafferi, slängde en massa gammalt som passerat bäst före datum för väldigt länge sen. Torkade av hyllorna och ställde tillbaka det som var intakt! Plötsligt hade jag ett mycket luftigt och fräscht skafferi. Härlig känsla!

Fredag den 13 levde dessvärre upp till sitt namn! Ond, bråd död i Paris. Så meningslöst, så ofattbart! Vill avsluta denna gången med en liten kort text som manar till eftertanke.

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred. Barnbarnet frågade: Vilken vinner? Den gamle indianen svarade: Den vi matar.

I lördags var det startskottet för Läs-lust-veckan i hela Kronobergs län. Det blir ”Läsfest” på biblioteken och studieförbunden med bokprovningar, föreläsningar, bokcirklar, författarbesök och allt möjligt trevligt händer lite varstans. Om ni inte har något annat för er på onsdagseftermiddagen, så åk buss 250 som avgår  kl.13:50  från Växjö till Tingsryd. Då ska jag berätta sagor från Småland!

Ha det så bra allesammans! Om några dar åker vi till sol och värme. Jag ska njuta och tänka på er alla!

I Kalvsvik har damen utan underkropp flyttat in och älvorna dansat ut.

Bild

damen_utan_underkropp

Kära lilla Vilda,
Nu är det verkligen höst på riktigt. Träden har fällt nästan alla löv. Löven ligger som en heltäckningsmatta på gräsmattan, som knappast syns. Mullsorkarna har höstparty! Tala om att hålla igång! De ”partajar” i sina underjordiska gångar. Då och då måste de upp och hämta luft och lämnar efter sig små bruna jordhögar. Överallt ser man dessa spår! Varje gång vi kommer ut måste vi räfsa ner all jord i gräsmattan. Igår var vi ute och räfsade löv och gjorde iordning inför vintern. I gäststugan har vi stängt av vattnet och satt ut frostvakt, så inte rören ska frysa. Vi har tömt alla krukor och tvättat av gammal jord och ställt in dem i förrådet. Där ska de stå till nästa vår. Då kanske du är med och planterar.

När det är senhöst så har älvorna dansat ut! Det betyder att nu finns det inga spindlar som kan väva deras vackra kjolar längre. Det är också för kallt att dansa på nätterna på de små lyckorna, så de har helt enkelt gått i idé, precis som björnar gör. Fast älvor har sina små älvahus, som är klädda med fint och mjukt gräs inuti. Älvahusen är gömda långt ner i jorden. Där blir det inte så kallt för dem. Så nu ligger de där, Sisse-La och Tuva-Li, insvepta i sina tjocka sköna täcken av ängsull och sover så gott till nästa vår.

Damen utan underkropp, kommer ursprungligen från Kalmar. Hon höll på att hamna på en soptipp, men jag räddade henne undan en säker död. För några år sedan när jag kom till Kupan i Kalmar hade Leo, en av mina rödakorskollegor, just burit ut henne och kastat henne på ett lastbilsflak för att köra henne på tippen. Men efter lite övertalning så tog Leo ner henne från flaket igen och hon fick följa med mig till Kalvsvik. Från början tyckte inte Jan lika mycket om henne som jag, men nu har han vant sig. Speciellt som jag lånade ut henne för att skrämma vildsvin. Hon fick på sig en gammal militärregnrock och stod där mitt på gräsmattan och svängde med de tomma ärmarna i vinden. Och inga vildsvin vågade sig in på tomten. Men i normala fall står hon som en installation på lite olika ställen. Jag flyttar runt henne där hon gör sig bäst, Senaste året har hon stått vid pergolan, som Jan har snickrat till mig. Men nu är det  för kallt att stå ute, så hon har flyttat in i gäststugan.

När jag frågar mina invandrarelever vad de längtar efter från sitt hemland så säger de flesta att de längtar efter dofterna! Doften av all slags färsk frukt, doften av blommor och doften av livet! Jag kommer ihåg att när jag bodde i Spanien så längtade jag varje höst hem till doften av nyplöjd åker. Den bruna jorden som just vänts upp efter skörden gav en jorddoft från sig som man inte kan beskriva, bara känna! Många av mina elever kommer från Somalia och en dag berättade jag denna lilla somaliska saga för dem. När den var slut sa en ung kvinna, som suttit och smålett för sig själv under min berättelse, ”denna saga berättade min mormor för mig och mina syskon när jag var liten!”

Sagan om räven och krokodilen.

För mycket länge sedan hade inte räven någon tunga, men det hade krokodilen. Räven var däremot listig och brukade ofta komma ner till floden och dricka vatten. Där hade räven en vän som han brukade prata med varje gång han kom till floden, och det var krokodilen.

En dag frågade räven om krokodilen kunde hjälpa honom med något. Krokodilen sa att det ville han gärna om han bara kunde. Då sa räven att hans syster skulle gifta sig och att han gärna ville sjunga på hennes bröllop. Men han hade ett problem. Han kunde inte sjunga utan tunga. Räven frågade om krokodilen kunde låna ut sin tunga till honom. Han sa att han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, när de åter skulle träffas vid floden.

Krokodilen, som tyckte synd om räven, lånade ut sin tunga. MEN krokodilen fick aldrig tillbaka sin tunga, och därför har den än idag inte någon. Räven är sedan dess nästan aldrig vid floden, eftersom den numera är rädd för krokodilen.

Det man kan lära sig av denna saga är att lura aldrig dina vänner för då skaffar du dig ovänner för livet!

Ja du Vilda, om några dagar ses vi igen. Då får jag se hur fort du kan krypa och höra alla dina ljud som du nu kan. Kanske kan du redan säga ”famo”?

…..och hennes namn ska vara Vilda, älvadans och höst!

Telefonen ringer, det är sonen! ”Hon ska heta Vilda”, säger han. ”Det går inte”, säger jag. ”Vilda är inget namn, det är ett adjektiv.” Tystnad, sen säger sonen att han mycket väl vet att ”vilda” är ett adjektiv, men att det också är ett namn och det är det namnet som mitt barnbarn ska heta! Jag vet att jag inte har med detta att göra. Jag vet att jag borde vara alldeles tyst och bara acceptera och då gör jag det! Jag smakar tyst för mig själv på adjektiv-namnet: Vilda, Vilda, Vilda! Det låter fint! Det låter bra! Det låter faktiskt som ett alldeles utmärkt namn för mitt barnbarn, mitt älskade lilla barnbarn! Och ingen kommer att leva upp till detta namn bättre än du! Du har nämligen sådana gener både från din mamma o pappa och många andra familjemedlemmar.

Ute på torpet i Kalvsvik är det höst! Naturen ser ut som den senaste höstkatalogen från Gudrun Sjödén, underbara färger som går så vackert tillsammans. Sjön ligger spegelblank. Luften är hög, himlen är klarblå de flesta dagarna och jag går stavgång med mina nya, fjädrande stavar och känner mig duktig. Jan har grävt upp grönsakslandet och vi gjorde potatismos på de sista potatisarna. Häromnatten var det en speciell natt, månen och solen stod mitt för varandra och jorden där emellan och det blev ett alldeles speciellt rött ljus på månen, en blodmåne! Jan och jag steg upp kl  0400 på natten och gick ut. Det var alldeles tyst. Himlen var kolsvart som mjuk sammet prydd med ett oändligt antal stjärnor. Det kändes nästan som stjärnhimlen omfamnade oss där vi stod! Och månen gjorde skäl för sitt namn.

En räv har sin lya på andra sidan ”lyckan”, dvs den lilla ängen precis utanför tomten. Han tycker om vår trädgård och går ofta omkring på gräsmattan. Speciellt mycket tycker han om Jans golfbollar. Dels de tunna bollarna med hål i, som Jan tränar långa golfslag med, de bollarna biter han sönder. Sen har Jan även vanliga golfbollar liggande på gräsmattan som han tränar ”puttar” med. Just de golfbollarna tycker räven speciellt mycket om. Dem bär han iväg och jag antar att han tror att de är ägg. Stackaren när han kommer underfund med att de inte smakar någonting alls hur mycket han än biter i dem. Det roliga är att han aldrig ger upp. Han bär iväg bollarna och hoppas väl att de någon gång ska smaka gott.

För några morgnar sedan vaknade jag i gryningen och tittade ut och såg älvorna dansa. Det är nämligen nu den här tiden som man bäst kan se älvorna dansa innan solen går upp. I Kalvsvik har vi speciellt två små älvor som heter Tuva-Li och Sisse-La. De bor nära rävens lya och tycker om att dansa på lyckan. De är så fina och har vackra tunna spindelvävskjolar på sig när de dansar. Om man tittar noga ser man också att harpaltar, rävungar och rådjurskid dansar med.  Ibland dansar de alla så länge och glömmer bort tiden och solen hinner nästan gå upp. Då måste de skynda sig.  Djuren skuttar hem till sina mammor. Älvorna skyndar sig iväg från solens första strålar. Ibland har de så bråttom att de river sönder sina kjolar på buskarna. När jag lite senare går ut, ser jag deras trasiga kjolar! Men det gör ingenting för till nästa älvadans har de nya kjolar som spindlarna har vävt under dagen!

Det var allt för denna gång! Nu Vilda, så har du redan börjar resa dig upp i spjälsängen, kryper runt på golvet och så har du en massa ljud för dig! Vad kommer du att kunna nästa gång vi ses?

Det får inte dröja alltför länge! Puss o kram från din farmor

2015-09-27 11.00.03

Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare?  Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt, men det ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, Blodberget i Odensjö by, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Därefter  satte man upp ”bautastenar” som gravstenar. Det var långtifrån alla, som fick sådana ståtliga begravningar. Det var här som den kraftfulla kvinnan Blenda tillsammans med sin här av Värendskvinnor, slog läger efter att ha slagit ihjäl alla grymma danskar. I viken nedanför berget, tvättade de av sig och sina blodiga kläder. Vattnet blev alldeles rött och därför fick den heta Blodsviken alltsedan dess.

Här uppe på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, Åsnen, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig. Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Och framförallt, för att inte få sol på sig. Då spricker de nämligen. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot?  Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Förresten, var är Jan någonstans? Jo, han sitter där i godan ro, med ryggen mot skogen, tack och lov!

Jag hör ända upp där jag står, hur ”Näcken” nere i sjön stämmer sin fela.  ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till honom att det var förbjudet att spela mer än 10. Men det gjorde eleven iallafall. En ung ”pojkastackare”, som blev övertalad till det när han spelade vid en danskväll. Så gick det som det gick! Pojken kunde inte sluta spela och de dansande ungdomarna kunde inte sluta dansa. Händerna var som fastklistrade vid varandra, svetten porlade, skorna skavde och blodet rann. Inte förrän en vandringsman insåg att något var fel och klippte av felans strängar, blev det stopp på eländet.

Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, och jag vet, att de kommer göra det.  Vädret är alldeles för fint för att någon ”Gloso” ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort!  Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är ”Lindormen”, som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en suck av lättnad.  Det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, som lurade mig.

Jag ser en ”vätte” med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

 Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Berättare

 

Efteråt ser jag ett äppleskrott som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Bilden är tagen av Agneta Jansson, Skatelövs Hembygdsförening. Tack Agneta för denna och andra fina bilder.