Vilda-dagar, tröstebok och done-stund!

Fil 2015-11-17 19 44 38

Vissa dagar går fortare än andra! Särskilt när man har trevligt! Att umgås med Vilda är sådana dar. Tiden rinner iväg och plötsligt har två dygn bara försvunnit. Så härligt att få uppleva utvecklingen av ett litet människobarn, som jag dessutom är farmor till. Att få ett solvargsleende, som värmer en ända in i själen. Att ha filmjölk och morotsmos överallt, i håret och på kläderna och på golvet, överallt utom i Vildas mun, eftersom Vilda inte vill ha det. Fast farmor försöker leka bil med skeden. Att sen resten av dan lukta gammal filmjölk fast man tvättar sig! Att nästan höra Vilda säga ”famo”, ja nästan iallafall! Att få ett solvargsleende till! Det är bara helt underbart och jag känner mig otroligt tacksam över att vara farmor.

Jan och jag har köpt vår julklapp till varandra. Det är en underbar tavla av Emilia Linderholm och Anna Nordström. Tavlan består av ett vackert foto som Anna har tagit och som framkallats på canvas. Sen har Emilia målat ett helt förtrollande skogsrå på canvasen. Tillsammans är det en tavla att njuta av och att låta fantasin flöda till. Finaste och tidigaste julklappen hittills iår.

Jag har fått en bok, som heter ”Min cancer, tröstebok” skriven av Lena Linderholm. Först blädderläste jag lite och njöt av vackra bilder och  lyssnade på den medföljande skivan. Sen efter några dar läste jag den! Boken berörde mig så otroligt mycket för jag kände igen mig på så många olika ställen i boken. Jag har inte haft cancer som Lena. Men jag har haft temporalis arterit, som kunde ha slutat med blindhet om jag inte i drygt 16 månader ätit en hästkur cortison plus andra mediciner för att dämpa biverkningar! Tagit blodprover, i början var och varannan vecka, opererat båda ögonen för galopperande gråstarr, till följd av cortisonet, sett ut som en julost i ansiktet och gått upp rejält i vikt. Varit sömnlös, orkeslös, gråtit, skrattat, pratat oavbrutet om absolut ingenting! Varit förskräckligt otrevlig inte minst mot dem som jag älskar mest, allt i en enda röra och utan att jag kunde kontrollera det. Att inte känna igen sig och sitt beteende, det var påfrestande för alla inblandade.

Fil 2015-11-17 19 44 14

När man äter mycket cortison så pratar munnen av sig själv, man kan inte varken påverka eller stoppa den! När jag fick ett telefonsamtal från sjukhuset och en vänlig sjuksköterska  sa att jag hade fått en remiss för att göra en biopsi (det betyder att man ska skära i en, lite grand. I mitt fall var det att skära i tinningen och ta ut en bit av en blodåder, under lokalbedövning), så hör jag en röst som säger ”Det kan du glömma!” Det blev tyst i luren, sen sa sjuksköterskan lika vänligt igen: Förlåt men vad sa du? Då hörde jag den där rösten igen som sa: Det tror jag nog att du hörde.” Det blev tyst ännu en gång och sen sa sjuksköterksan nästan lite förskräckt: ”Men du har fått en remiss.” Den förfärliga rösten sa då: ”Ge den till någon annan.” Rösten var min! Jag kunde bara inte styra den! Jag la på luren. Avslutningsvis fick jag så småningom en ny remiss. Jag gick dit. Berättade vad jag sagt till den vänliga sjuksköterskan och undrade om de kunde kolla upp vem som jobbade den dagen så att jag kunde be om ursäkt. Sjuksköterskan som jag berättade detta för sa då, vänligt: ”Det var jag!” Tablå! Jag skämdes så förfärligt så jag insisterade inte ens på att bli sövd, fast jag hade tänkt att det vore bäst.

Tack Lena för att du skrev boken. Du lämnar ut dig och bjuder på dig själv till 100%.  Det var mycket modigt gjort! Den behövs för oss alla som plötsligt drabbas av något, som vi inte vet ett dugg om och därför inte vet hur man ska hantera det. Texterna på CD:n med så mycket kärlek i och musiken till, är också fina. Likaså de olika recepten, hur man syr en hjärtkudde och mycket mer. Det är bok som jag hoppas att många kommer att läsa.

Ibland när jag inte kunde sova, gick jag också upp om nätterna och bakade bröd precis som Lena gjorde. Jag tycker mycket om att baka. Idag har jag bakat det bröd som Lena kallar ”Trygghetsbröd” eller ”jaga-bort-olusten-bröd”. Det luktade gott när det gräddades och smakade härligt. Medan brödet jäste, det skulle jäsa i 90 minuter nämligen, blev det en done-stund. Att dona, är ett verb som jag tycker mycket om. Då gör man något som resulterar i något positivt, något som syns att det  blivit gjort! Min done-stund blev att jag tömde mitt skafferi, slängde en massa gammalt som passerat bäst före datum för väldigt länge sen. Torkade av hyllorna och ställde tillbaka det som var intakt! Plötsligt hade jag ett mycket luftigt och fräscht skafferi. Härlig känsla!

Fredag den 13 levde dessvärre upp till sitt namn! Ond, bråd död i Paris. Så meningslöst, så ofattbart! Vill avsluta denna gången med en liten kort text som manar till eftertanke.

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred. Barnbarnet frågade: Vilken vinner? Den gamle indianen svarade: Den vi matar.

I lördags var det startskottet för Läs-lust-veckan i hela Kronobergs län. Det blir ”Läsfest” på biblioteken och studieförbunden med bokprovningar, föreläsningar, bokcirklar, författarbesök och allt möjligt trevligt händer lite varstans. Om ni inte har något annat för er på onsdagseftermiddagen, så åk buss 250 som avgår  kl.13:50  från Växjö till Tingsryd. Då ska jag berätta sagor från Småland!

Ha det så bra allesammans! Om några dar åker vi till sol och värme. Jag ska njuta och tänka på er alla!

I Kalvsvik har damen utan underkropp flyttat in och älvorna dansat ut.

Bild

damen_utan_underkropp

Kära lilla Vilda,
Nu är det verkligen höst på riktigt. Träden har fällt nästan alla löv. Löven ligger som en heltäckningsmatta på gräsmattan, som knappast syns. Mullsorkarna har höstparty! Tala om att hålla igång! De ”partajar” i sina underjordiska gångar. Då och då måste de upp och hämta luft och lämnar efter sig små bruna jordhögar. Överallt ser man dessa spår! Varje gång vi kommer ut måste vi räfsa ner all jord i gräsmattan. Igår var vi ute och räfsade löv och gjorde iordning inför vintern. I gäststugan har vi stängt av vattnet och satt ut frostvakt, så inte rören ska frysa. Vi har tömt alla krukor och tvättat av gammal jord och ställt in dem i förrådet. Där ska de stå till nästa vår. Då kanske du är med och planterar.

När det är senhöst så har älvorna dansat ut! Det betyder att nu finns det inga spindlar som kan väva deras vackra kjolar längre. Det är också för kallt att dansa på nätterna på de små lyckorna, så de har helt enkelt gått i idé, precis som björnar gör. Fast älvor har sina små älvahus, som är klädda med fint och mjukt gräs inuti. Älvahusen är gömda långt ner i jorden. Där blir det inte så kallt för dem. Så nu ligger de där, Sisse-La och Tuva-Li, insvepta i sina tjocka sköna täcken av ängsull och sover så gott till nästa vår.

Damen utan underkropp, kommer ursprungligen från Kalmar. Hon höll på att hamna på en soptipp, men jag räddade henne undan en säker död. För några år sedan när jag kom till Kupan i Kalmar hade Leo, en av mina rödakorskollegor, just burit ut henne och kastat henne på ett lastbilsflak för att köra henne på tippen. Men efter lite övertalning så tog Leo ner henne från flaket igen och hon fick följa med mig till Kalvsvik. Från början tyckte inte Jan lika mycket om henne som jag, men nu har han vant sig. Speciellt som jag lånade ut henne för att skrämma vildsvin. Hon fick på sig en gammal militärregnrock och stod där mitt på gräsmattan och svängde med de tomma ärmarna i vinden. Och inga vildsvin vågade sig in på tomten. Men i normala fall står hon som en installation på lite olika ställen. Jag flyttar runt henne där hon gör sig bäst, Senaste året har hon stått vid pergolan, som Jan har snickrat till mig. Men nu är det  för kallt att stå ute, så hon har flyttat in i gäststugan.

När jag frågar mina invandrarelever vad de längtar efter från sitt hemland så säger de flesta att de längtar efter dofterna! Doften av all slags färsk frukt, doften av blommor och doften av livet! Jag kommer ihåg att när jag bodde i Spanien så längtade jag varje höst hem till doften av nyplöjd åker. Den bruna jorden som just vänts upp efter skörden gav en jorddoft från sig som man inte kan beskriva, bara känna! Många av mina elever kommer från Somalia och en dag berättade jag denna lilla somaliska saga för dem. När den var slut sa en ung kvinna, som suttit och smålett för sig själv under min berättelse, ”denna saga berättade min mormor för mig och mina syskon när jag var liten!”

Sagan om räven och krokodilen.

För mycket länge sedan hade inte räven någon tunga, men det hade krokodilen. Räven var däremot listig och brukade ofta komma ner till floden och dricka vatten. Där hade räven en vän som han brukade prata med varje gång han kom till floden, och det var krokodilen.

En dag frågade räven om krokodilen kunde hjälpa honom med något. Krokodilen sa att det ville han gärna om han bara kunde. Då sa räven att hans syster skulle gifta sig och att han gärna ville sjunga på hennes bröllop. Men han hade ett problem. Han kunde inte sjunga utan tunga. Räven frågade om krokodilen kunde låna ut sin tunga till honom. Han sa att han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, när de åter skulle träffas vid floden.

Krokodilen, som tyckte synd om räven, lånade ut sin tunga. MEN krokodilen fick aldrig tillbaka sin tunga, och därför har den än idag inte någon. Räven är sedan dess nästan aldrig vid floden, eftersom den numera är rädd för krokodilen.

Det man kan lära sig av denna saga är att lura aldrig dina vänner för då skaffar du dig ovänner för livet!

Ja du Vilda, om några dagar ses vi igen. Då får jag se hur fort du kan krypa och höra alla dina ljud som du nu kan. Kanske kan du redan säga ”famo”?

…..och hennes namn ska vara Vilda, älvadans och höst!

Telefonen ringer, det är sonen! ”Hon ska heta Vilda”, säger han. ”Det går inte”, säger jag. ”Vilda är inget namn, det är ett adjektiv.” Tystnad, sen säger sonen att han mycket väl vet att ”vilda” är ett adjektiv, men att det också är ett namn och det är det namnet som mitt barnbarn ska heta! Jag vet att jag inte har med detta att göra. Jag vet att jag borde vara alldeles tyst och bara acceptera och då gör jag det! Jag smakar tyst för mig själv på adjektiv-namnet: Vilda, Vilda, Vilda! Det låter fint! Det låter bra! Det låter faktiskt som ett alldeles utmärkt namn för mitt barnbarn, mitt älskade lilla barnbarn! Och ingen kommer att leva upp till detta namn bättre än du! Du har nämligen sådana gener både från din mamma o pappa och många andra familjemedlemmar.

Ute på torpet i Kalvsvik är det höst! Naturen ser ut som den senaste höstkatalogen från Gudrun Sjödén, underbara färger som går så vackert tillsammans. Sjön ligger spegelblank. Luften är hög, himlen är klarblå de flesta dagarna och jag går stavgång med mina nya, fjädrande stavar och känner mig duktig. Jan har grävt upp grönsakslandet och vi gjorde potatismos på de sista potatisarna. Häromnatten var det en speciell natt, månen och solen stod mitt för varandra och jorden där emellan och det blev ett alldeles speciellt rött ljus på månen, en blodmåne! Jan och jag steg upp kl  0400 på natten och gick ut. Det var alldeles tyst. Himlen var kolsvart som mjuk sammet prydd med ett oändligt antal stjärnor. Det kändes nästan som stjärnhimlen omfamnade oss där vi stod! Och månen gjorde skäl för sitt namn.

En räv har sin lya på andra sidan ”lyckan”, dvs den lilla ängen precis utanför tomten. Han tycker om vår trädgård och går ofta omkring på gräsmattan. Speciellt mycket tycker han om Jans golfbollar. Dels de tunna bollarna med hål i, som Jan tränar långa golfslag med, de bollarna biter han sönder. Sen har Jan även vanliga golfbollar liggande på gräsmattan som han tränar ”puttar” med. Just de golfbollarna tycker räven speciellt mycket om. Dem bär han iväg och jag antar att han tror att de är ägg. Stackaren när han kommer underfund med att de inte smakar någonting alls hur mycket han än biter i dem. Det roliga är att han aldrig ger upp. Han bär iväg bollarna och hoppas väl att de någon gång ska smaka gott.

För några morgnar sedan vaknade jag i gryningen och tittade ut och såg älvorna dansa. Det är nämligen nu den här tiden som man bäst kan se älvorna dansa innan solen går upp. I Kalvsvik har vi speciellt två små älvor som heter Tuva-Li och Sisse-La. De bor nära rävens lya och tycker om att dansa på lyckan. De är så fina och har vackra tunna spindelvävskjolar på sig när de dansar. Om man tittar noga ser man också att harpaltar, rävungar och rådjurskid dansar med.  Ibland dansar de alla så länge och glömmer bort tiden och solen hinner nästan gå upp. Då måste de skynda sig.  Djuren skuttar hem till sina mammor. Älvorna skyndar sig iväg från solens första strålar. Ibland har de så bråttom att de river sönder sina kjolar på buskarna. När jag lite senare går ut, ser jag deras trasiga kjolar! Men det gör ingenting för till nästa älvadans har de nya kjolar som spindlarna har vävt under dagen!

Det var allt för denna gång! Nu Vilda, så har du redan börjar resa dig upp i spjälsängen, kryper runt på golvet och så har du en massa ljud för dig! Vad kommer du att kunna nästa gång vi ses?

Det får inte dröja alltför länge! Puss o kram från din farmor

2015-09-27 11.00.03

Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare?  Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt, men det ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, Blodberget i Odensjö by, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Därefter  satte man upp ”bautastenar” som gravstenar. Det var långtifrån alla, som fick sådana ståtliga begravningar. Det var här som den kraftfulla kvinnan Blenda tillsammans med sin här av Värendskvinnor, slog läger efter att ha slagit ihjäl alla grymma danskar. I viken nedanför berget, tvättade de av sig och sina blodiga kläder. Vattnet blev alldeles rött och därför fick den heta Blodsviken alltsedan dess.

Här uppe på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, Åsnen, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig. Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Och framförallt, för att inte få sol på sig. Då spricker de nämligen. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot?  Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Förresten, var är Jan någonstans? Jo, han sitter där i godan ro, med ryggen mot skogen, tack och lov!

Jag hör ända upp där jag står, hur ”Näcken” nere i sjön stämmer sin fela.  ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till honom att det var förbjudet att spela mer än 10. Men det gjorde eleven iallafall. En ung ”pojkastackare”, som blev övertalad till det när han spelade vid en danskväll. Så gick det som det gick! Pojken kunde inte sluta spela och de dansande ungdomarna kunde inte sluta dansa. Händerna var som fastklistrade vid varandra, svetten porlade, skorna skavde och blodet rann. Inte förrän en vandringsman insåg att något var fel och klippte av felans strängar, blev det stopp på eländet.

Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, och jag vet, att de kommer göra det.  Vädret är alldeles för fint för att någon ”Gloso” ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort!  Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är ”Lindormen”, som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en suck av lättnad.  Det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, som lurade mig.

Jag ser en ”vätte” med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

 Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Berättare

 

Efteråt ser jag ett äppleskrott som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Bilden är tagen av Agneta Jansson, Skatelövs Hembygdsförening. Tack Agneta för denna och andra fina bilder.

Sommaren är kort och Figgelina växer.

IMG_2639

Kära Figgelina, vad tiden går fort! Det var i april jag skrev på bloggen senaste gången och nu är det slutet av juli redan och du har blivit fem månader. Du var hos oss i juni och det regnade varje dag. Men du var ”go” och glad och lyste som en liten sol. Är intresserad av allt som rör sig runtomkring dig! Sen går det med rekordfart från ett leende till ett förskräckligt tjoande när du kommer på att du är hungrig! Då är det bara för din mamma att snabbt som ögat ge dig mat. Det är ju en välsignelse med bröstmjölk, även om det tar på din mammas krafter! Att alltid vara i närheten! Men sen när du väl ätit, så är allt bra igen! Nu kommer du snart börja med smakportioner av banan och morot och allt vad det nu kan vara. Jag kommer ihåg när din pappa och din faster började med det. De gillade allt de fick och åt med god aptit.

Vi hade kul när vi var på Börjes allesammans. Du var så nöjd när du satt i din bilbarnstol som ställdes i en kundvagn! Då kom du upp på bra ”titthöjd” och kunde följa med på allt som fanns. Speciellt färgade lampor och olika ljud var intressanta. Men dagarna gick jättesnabbt och sen var det dags för er alla att åka vidare. Alltid lika sorgligt att säga adjö.

Vi hann ta ett foto av dig och pappa framför äppleträdet som vi köpt och planterat till dig. Det har blommat men det är inte säkert att det blir någon frukt! Trädet var redan ett och ett halvt år när vi köpte det, men ofta ska det vara tre år innan det bär frukt! Det verkar dåligt med frukt överhuvudtaget iår.

Vi har ett svalbo under takåsen på gäststugan. När du var här låg svalan på sina ägg. Häromdagen kläcktes de och 4 små söta svalungar satt i boet och väntade hela dagarna att svalmamman skulle ge de mat. För några dagar sedan var det dags att lära sig flyga. Det gick riktigt bra. Efter varje liten flygtur kom de tillbaka till boet, men turerna blev längre och längre och nu har de inte varit tillbaka på sitt gamla ställe på två dagar. Men vi ser dem flyga omkring härute. Tänk att de ska ända ner till varmare länder om en månad eller två och flyga hela vägen. Nästa sommar så kommer de kanske tillbaka och bygger nytt bo, just hos oss! Visst är det spännande!

Jag tänker skriva en saga som ursprungligen kommer från Rumänien, som Daniel Onaca har lagt ut på Sagomuseets blogg och som bl.a. handlar om varför svalan har en stjärt som påminner om en två-spetsig gaffel. Den ska jag berätta för dig när du blir lite större Figgelina!

”På den tiden då Noas Ark flöt på syndaflodens vatten blev djuren osams med varandra. Det var varmt och trångt på båten. En mus blev nästan som tokig och av allt bråk och började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken träplanka som helst utan den som var allra längst ner i båten. Till slut hade musen gnagt ett stort hål i plankan och vattnet började sippra in. Noa blev desperat. Vad skulle han göra? Då kom den stora ormen slingrande mellan hans fötter.

Jag ser att du är orolig för arken, jag kan hjälpa dig om du uppfyller min önskan när vi kommer till fastlandet. Noa nickade. Ormen rullade ihop sig och täppte hålet med sin kropp. Det vatten som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord.

Efter några månader slutade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen till Noa och påminde om hans löfte. Vad vill du ha frågade Noa. Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden. Hur ska jag veta en sådan sak, sa Noa. Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.

Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men Noa anade ugglor i mossen så efter ett tag skickade han ut svalan för att spionera på myggan. Svalan flög iväg och letade upp myggan. Nå, frågade svalan, har du fått reda på vilket blod som smakar bäst? Människans, svarade myggan direkt. Kan jag också få smaka på det frågade svalan. Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade svalan på att kapa av myggans tunga med sin näbb. Utan tunga kunde inte myggan prata längre. Det hördes bara bzzz-bzzz!

Samma ljud hördes även när myggan skulle berätta för Noa vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bzzz-bzzz. Då log Noa i smyg, men ormen blev rasande och anade vad som hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg, så ormen inte kunde nå henne. Ormen fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser svalans stjärt ut, som den gör idag: som en tvåspetsig gaffel. Och myggan? Ja den saknar fortfarande sin tunga.”

Hoppas du sover gott lilla Figgelina, timmen är sen och du har nog redan fått din ”nattslurk!” Somriga kramar från farmor

IMG_1520

En sannsaga från gamla tider i Småland

Kära lilla Figgelina, tiden går och du blir sötare för varje foto som jag får. Nu ler och skrattar du och det verkar som du har det riktigt bra och trivs med livet. Du är nu 9 veckor och jag fick veta att du väger 6 kg. Du är en riktig praktbaby! Klart att du är. När jag pratar om dig så säger jag att du är världens åttonde underverk.

Våren har kommit på riktigt nu till Kalvsvik, både björk och bokar har slagit ut. Det finns inget som är så underbart vackert som den första vårgröna skira färgen på de nyutslagna löven. Jan har satt potatis som kommer bli klart till midsommar. När du kommer och hälsar på, då har du nog börjat äta potatismos, tror jag. Du kommer att gilla våra Smålandspotatisar, det är jag säker på.

Nu är det dags för en berättelse och denna gången kommer den från Småland och det sägs att den är alldeles sann!

IMG_5016

BORTBYTINGEN 

Figgelina, du och jag har olika efternamn. Jag heter Hyltén-Cavallius i efternamn, därför att jag är gift med din styv-farfar Jan Hyltén-Cavallius. Nu tänker jag berätta för dig hur det kommer sig att namnet Cavallius kom in släkten. Det var nämligen tack vare en mycket klurig kvinna. Det här hände på 1600-talet, på den gamla gården Håldala, som låg i Västra Torsås, några mil från Kalvsvik. Idag finns det inte något som påminner om gården kvar, men man har rest en stor hög sten på en plats där man tror att gården fanns.

”Brännåldern”, så kallades den första tidsåldern i Sverige. Anledningen till namnet var att då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem.

Ända sedan den tiden, har det varit sed och religionsbruk i den småländska skogsbygden, att när barn föds och så länge det är ”hedet”, det betyder odöpt, måste elden brinna på spisen, dag och natt, annars kan barnet, bytas bort av trollen eller andra varelser, mot en vanskaplig unge, som då får namnet “byting” eller ”bortbyting.”

Vid den här tiden på 1600-talet bodde det ett ungt par, Olof och Anna, på gården Håldala. Det hände sig så att när Anna skulle föda sitt första barn, så var Olof inte hemma. Anna födde ett vackert litet gossebarn och la honom i en gungvagga som hängde i en svigtstång från sparrtaket, nära spisen. Sen lade sig Anna i en säng i rummet. Hon var mycket trött och somnade med en gång.

Men ve och fasa. Om natten skedde en sådan olycka att elden råkade slockna i den öppna spisen.

Plötsligt vaknade Anna till och kunde se, där hon låg i sängen, hur en skepnad med en vanskaplig unge på armen kom in i stugan och närmade sig det odöpta barnet i gungvaggan. Nu blev hon förfärad, för elden hade slocknat och hon kunde då förstå att detta måtte vara Sjöfrun, som stigit upp ur sjön Linnen, för att bortbyta hennes barn.

Anna gjorde så korstecken över gungvaggan med en bön till Gud och ett löfte, att om hon fick behålla sin son, så skulle han en gång läsa till präst och ägna sig åt kyrkans tjänst. Kan du tänka dig Figgelina, Anna blev bönhörd. Sjöfrun försvann som en dimma och Anna fick behålla sitt barn.

Gossebarnet, döptes till Magnus Olaui, men kallades alltid för Måns. Han växte upp på Håldala och tyckte att det mesta var spännande och roligt och var mest utomhus hela dagarna. För en pojke, som bodde på landet, fanns det alltid något att göra. Men Anna glömde aldrig sitt löfte, som hon hade givit i största nöd. När Måns var 10 år, skickades han till Wexio skola, som låg i nuvarande Linnéparken. I början trivdes han inte alls, han ville mycket hellre vara på Håldala och leka. När han hade varit riktigt ouppmärksam fick han gå och lägga sig med en risbastu istället för middag och det hände mer än en gång för stackars Måns.

Men han klarade skolan till slut och flyttade ner till Lund där han började läsa till präst. Som brukligt var när man läste till präst, ändrade man sitt namn. Man latiniserade det, för att visa att man läste just latin.

Måns, tog helt enkelt släktgårdens namn, HÅLDALA och översatte det; Hål betyder cava på latin och cave på engelska. Dala heter vallis på latin och valley på engelska! Därtill lade han ändelsen, – ius , som betyder kommen ifrån. Så var namnet klart. Cavallius betyder helt enkelt, kommen från Håldala. Han blev slutligen en lärd man i kyrkans tjänst. Han kallades allmänt för Mäster Måns och blev bl.a. hovpredikant på Bergkvara slott och han var också en tid rektor vid Wexio skola.

Det finns många andra berättelser om ”bortbytingar”, men just denna är skriven av en släkting till oss och nedtecknad i en skrift som heter Minnen från Sunnanvik.

Jag önskar er alla läsare av min blogg en riktigt trevlig Valborgshelg! Och till dig – Figgelina kommer massor med pussar och kramar.

Ett brev till ”Figgelina”, som farmor önskade kunde vara med denna härliga vårhelg.

Käraste lilla Figgelina, nu skulle du vara med oss i Kalvsvik. Det har varit den härligaste helg man kan tänka sig. Det är något alldeles speciellt med de här första helgerna när vi bor över. Då eldar vi i kakelugnen och den värmen sprider sig i både köket och storstuga. Och den håller i sig till långt frampå natten. Vi har lite värme på elementet i sovkammaren så det är alldeles lagom skönt när man framåt kvällen kryper ner mellan de halvkalla lakanen. Har man pyjamas och sockar på är det härligt!

image

Ute är det ännu ingen grönska, men många vårblommor har kommit. Ja, snödropparna och krokusen i alla olika färger har redan försvunnit, så de ser vi inte förrän till nästa år igen, Men vi har små gula vårlökar och blå scilla i gräsmattan. En hel matta av vitsippor har brett ut sig mellan träden när man går ner till sjön, och här och där börjar små påskliljor att titta upp. Det är knoppar på syrenerna och på rododendron.

Jan har redan klippt ner de gamla växterna i rabatterna och räfsat och gjort fint och till och med våreldat på slänten ut mot vår lilla grusväg. Det är grusvägen som vi kallar för ”gatan,” men den ska jag berätta mer om för dig en annan gång. Vi har köpt små penséer hos Anna-Berit och Margit i Kalvsviks Handelsträdgård. Blåa i två nyanser, totalt 35 st. Jag har satt dem i rundeln runt flaggstången och sedan bakom huset längs med källartrappan och de som blev över planterades i två krukor. En kruka står bredvid tomtenissen på verandan och en vid farstubron. Det blev hur fint som helst!

image

Pelargonerna, som fått övervintra i sommarrummet, klippte jag ner och gav ny jord redan för några veckor sedan. De börjar ta sig riktigt bra redan. Jag vattnar de små gröna bladen lite då och då. Några av plantorna ser inte ut att komma sig alls, men vi får vänta och se. En del av dem har jag i fönstren och några står kvar i blomsterrummet. Det är alldeles för tidigt att låta dem komma ut!

Vi ser tranor på fälten ganska nära huset och det är ett riktigt vårtecken. Tranorna är stora fåglar med långa ben. Fåglarna är svarta, gråa och vita och hanarna har en röd tuppkam. Tranorna kom alltid med godis till din pappa och faster Gosan när de var små. På natten till den 25 mars lägger nämligen tranorna godis under kudden till snälla barn. Bara i delar av Småland och på Öland har man den traditionen. När du blir lite större och kommer att vara hos oss ibland, då kanske det är tranedag någon gång och då får vi se om tranorna lägger något under din kudde! Nu är det många rådjur överallt och de är inte rädda för bilar utan står lugnt kvar och betar på fälten när vi kör förbi! Överallt ser vi spår av vildsvin. De bökar upp jorden och de har varit inne i vår trädgård och bökat också, fast inte i år, tack och lov! Tre gånger var de inne och bökade upp allt gräs. Inte ett grönt grässtrå syntes! Jan vände upp grästorvorna de två första gångerna och det tog ganska lång tid. Efter den tredje gången var inte Jan glad. Det han sade då är inte lämpligt för små barnaöron och inte heller i skrift!

Ett annat vårtecken på torpet i Kalvsvik är det första kringelbaket. Det gjorde jag igår morse. Det luktar så gott i hela huset. Hela hemligheten med kringelreceptet är att man ska använda riktigt smör och blanda i tre olika sorters mjöl, då kan man aldrig misslyckas. Åh, vad du ska få hjälpa mig att baka, kanske readan nästa vår? Det är en härlig deg som inte klibbar särskilt mycket! Smålandskringlor smakar bäst när de är nybakade och man äter dem ute i solen med lite smör och marmelad på. Men de smakar faktiskt gott utan något på, när de är nybakade. Hoppas att du ska tycka om dem. Men just nu är det ju bara mammas goa mjölk som gäller för dig.

Att vi har en kung i Sverige, det kan du ju ännu inte veta. Men att också fåglarna har en egen kung är det inte många som känner till. Jag tänkte att jag skulle berätta för dig hur det gick till;

När fåglarna valde kung
En gång för länge sedan samlades fåglarna för att välja kung. De bestämde att den fågeln som kunde flyga högst skulle få bli kung. Alla fåglarna flög upp i luften. Den stora örnen flög högt upp. Han flög högre och högre och till slut såg han alla de andra fåglarna långt under sig.
Då var han övertygad om att han var högst upp och därför skulle bli vald. Men en liten, liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar och det hade inte örnen märkt. Nu när örnen var högst upp, så kröp den lilla fågeln fram och flög ännu lite högre. ”Jag är högst, jag är kung,” pep den lilla fågeln. Så blev den lilla fågeln vald och fick namnet Kungsfågeln. Och har det inte blivit någon förändring just idag, så är det den lilla lilla Kungsfågeln, som är kung över alla fåglarna.

Det kommer flera brev till Figgelina och till er kära bloggläsare! Ha en bra vecka!

En solskenshistoria och en påsksaga till Figgelina.

Kom hem från Vinternatt för en stund sedan, härbärget för EU-migranter i Växjö. Jag och Jan var där inatt som volontärer. Känns väldigt bra att kunna göra denna form av ”första hjälpen”. Hoppas att Kyrkorna och Röda korset tillsammans med migranternas hemländer och EU, snart kan utveckla de här hjälpinsatserna, från första hjälpen till mera långsiktigt stöd!  I veckan har Aftonbladet haft en bra artikelserie om Rumänien och visat på hur stort gapet är mellan de som har något och de som inte har någonting alls! En artikel hade förslag på att inrätta en ”Marshal-plan” för dessa länder, i synnerhet Rumänien och Bulgarien, eftersom de flesta som kommer till Sverige är från just dessa två länder. Till Vinternatt kommer flest migranter från Bulgarien.  En del av dem talar spanska eftersom de i många år haft säsongsarbete i Spanien, plockat oliver bl.a. Det gör att jag kan prata med i stort sett alla. De som inte kan spanska får översatt av de som kan. Under de här månaderna har var och en av gästerna, blivit en individ, med drömmar och framtidstro precis som vem som helst! Man drömmer om ett arbete i första hand för att kunna försörja sig och sina familjer hemma i Bulgarien. Ingen av dem jag pratat med vill överhuvudtaget sitta och tigga! Min dröm är att om jag kunde så skulle jag vilja starta någon typ av folkhögskola i Bulgarien, dit man skulle få chans att lära sig läsa och skriva och någon form av företagsekonomi. Den som studerar skulle få EU-bidrag, som en form av studiestöd, så att familjernas försörjning är säkrad under tiden. Parallellt med studierna skulle man få  lära sig ett hantverk eller någon typ av yrke.  När studierna är klara, skulle man kunna gå ut och börja jobba, alternativt starta ett litet företag i sitt hemland. Tänk att få självkänsla och vara stolt över det man kan!

Har en liten solskenshistoria som jag vill dela med mig av som hände häromdagen. En morgon ringde min mobil och det var en av gästerna från Vinternatt.Han satt utanför en av affärerna i Växjö och med darrande stämma sa han: ”Vibeke, en man har just lagt 9 st femhundrakronors sedlar i min pappmugg!” Jag blev tyst och hjärnan började gå på högvarv! Practical jokes är ju inte precis vad man önskar någon, som  befinner sig i en utsatt situation! ”Är det verkligen sant?” frågade jag. ”Hur ser pengarna ut?” ”Det är lite hål här och där på sedlarna!” Jag kände mig fortfarande inte helt övertygad om att detta var på riktigt! Vi bestämde träff utanför en bank. När jag fick se pengarna så var det inte bara lite hål här och där. Det var perforerat  precis överallt, på kanterna, mitt i sedlarna, vissa sedlar höll knappast ihop. Man kunde faktiskt tänka sig att någon, som inte litar på bankerna, hade haft pengarna gömda i madrassen och att en musfamilj haft ett sjudundrandes kalas i dagarna tre, minst! Nåväl, vi gick in på banken och förklarade precis som det var. Banktjänstemannen skakade på huvudet; ”Nej de här är alldeles för trasiga för att vi ska kunna växla in dem till nya sedlar.” Ytterligare en tjänsteman konstaterade samma sak. Då kom det en tredje tjänsteman som sa; ”Skicka in dem till Riksbanken, de kan avgöra om sedlarna har något värde.” Vi fick en blankett, skrev vad som hänt, förklarade varför vi fick ange mitt bankkonto eftersom han ju inte hade något. Tio dagar gick! Plötsligt kommer ett sms från min man. Du har 4500 kronor från Riksbanken insatt på ditt kontot. Vilken känsla att åka ner till härbärget med pengarna i ett kuvert! Det här kallar jag för en riktig solskenshistoria!

Käraste lilla Figgelina, den här påsken, din första dessutom, får vi inte fira tillsammans. Men jag har iallafall en lite påsksaga till dig, som jag hittade på nätet, när jag skulle finna något trevligt att berätta för mina invandrarelever i skolan. Just den här sagan tror jag att du kommer tycka om, när du blir lite större. 

SAGAN OM PÅSKHAREN.    

Det var en gång en liten fågel som ruvade på sina ägg i sitt bo på marken. Då kom jätten Orion klampande. Fågeln bad Orion att låta hennes ägg vara, men det hjälpte inte. Orion trampade sönder både boet och äggen. Så snart var både boet och äggen ett minne blott.

Den lilla fågeln var utom sig av sorg. Men då kom gudinnan Ostara gående och frågade vad som varför den lilla fågeln var så ledsen. Fågeln berättade om Orion och att hon önskade att hon var ett snabbare och smartare djur som skulle kunna lura Orion. Gudinnan förvandlade raskt fågeln till en hare och gav henne namnet Lepus. Den lilla haren Lepus var glad och tacksam och hoppade raskt därifrån.

Nästa vår träffade gudinnan Ostara på den lilla haren igen. Lepus hade byggt sig ett bo i gräset, men grät över sin bristande förmåga att lägga ägg. Ostara, som tyckte synd om Lepus, bad henne lägga sig i boet och vara helt tyst. Sedan andades hon på haren, och vips ruvade Lepus på tre små ägg. Ett rött, ett grönt och ett blått.

Från och med nu kommer du att kunna lägga ägg en gång om året, viskade Ostara. Det är min gåva till dig, Lepus. Sedan den dagen har den lyckliga haren Lepus lagt färgglada ägg till barnen varje påsk.

 Jag skickar en stor påskpuss till dig Figgelina och önskar alla er andra en riktigt Glad och Härlig Påsk!

paskhare

Vårstädning i Kalvsvik på Internationella Kvinnodagen och en saga om längtan.

Tänk att den 8 mars  var det 14 plusgrader och strålande sol från en knallblå himmel. På väg ut till torpet såg vi ett ”tranepar”, ett första säkert vårtecken! Vi började med att njuta av medhavd lunch i solen. Sedan var det dags för den första stora vårstädningen.  Beväpnad med en gammal räfsa, som vilat sig hela vintern tog jag ett rejält tag och började dra! Aj, en stor speta klämde sig in i pekfingret, djupt dessutom. Hur dum får man vara att räfsa utan handskar? Nåväl en sån liten malör kan inte hindra mig, så efter att ha letat fram ett par gamla handskar fortsatte arbetet. Det är något visst med den allra första vårstädningen i trädgåden! Man ser ett resultat direkt!  Hur härligt som helst! Efter ett par timmars donande blev det stavgång ner till sjön och så vidare in i skogen. Vi såg rejäla spår efter vildsvin och två rådjur som sprang över vägen. Det fanns små snödrivor här och där i skogen,  vilket påminde mig om en saga, som jag brukade berätta för mina gäster när jag var guide, för många år sedan. Den vill jag dela med mig av till er, så här i grevens tid, innan våren har kommit på riktigt och all snö har smält!

       Sagan om varför det finns så många mandelträd på just den här ön.

Det finns en ö i Medelhavet, som till ytan (3640 km2) är något större än Gotland (3183 km2) och som till formen ser ut som ett gethuvud. På den här ön växer det idag 7 miljoner mandelträd och det finns minst 50 olika arter. Nu ska jag berätta för er varför det gör det.

”Det var en gång för 1100 år sedan en ung stilig arabisk prins som bodde på just den här ön. Prinsen reste omkring på olika platser i världen, som ju prinsar brukar göra, och på en av alla sina resor träffade han en ung vacker prinsessa. Och det bar sig inte bättre än att prinsen blev förälskad i prinsessan. Eftersom kärleken besvarades, gifte dem sig med varandra, och bosatte sig på ön, som tillhörde den unge prinsens konungarike.

Där levde de lyckliga med varandra, med undantag för, att under en och samma period varje år, var prinsessan inte sig riktigt lik. Hon blev tyst och inbunden och drog sig undan. Efter några års boende på ön blev den unga prinsessan djupt deprimerad. Det var nämligen så att prinsessan kom från ett land långt upp i Norden och hon saknade sitt hemlands vita vintrar alldeles förskräckligt. En dag sa hon till sin älskade prins, att hon inte stod ut längre, saknaden efter vinterns vita mjuka täcke var outhärdlig. Hon ville flytta tillbaka till sitt hemland i Norden.

Prinsen blev djupt bedrövad. Han ville inte för allt i världen förlora sin vackra prinsessa. Men så fick han en idé. Han frågade om hon kunde tänka sig att ompröva sitt beslut på att överge honom och ön, om han lovade att trädens grenar i slottsparken under nästa vinter skulle lysa vita?

Dessutom lovade han henne att marken nedanför hennes sovrumsfönster, en morgon, under kommande senvinter, skulle vara klätt i ett vitt täcke. Skulle hon då kunna tänka sig att stanna kvar på ön? På denna fråga svarade hon ja, då hon mer än allt egentligen ville leva nära sin man.

Prinsen skyndade då iväg för att tala med sin trädgårdsmästare. Han beordrade honom att resa länder och riken kring, för att finna ett träd som blommade på bar kvist med slösande mängder av vita blommor, och som sedan släppte sina blomblad mer eller mindre samtidigt, vilket skulle ge betraktaren en känsla av snöflingor vilka likt änglavingar föll till marken.

Sagt och gjort, trädgårdsmästaren packade sin ränsel och begav sig iväg, undrande hur detta skulle sluta. Han reste genom många främmande länder för att söka efter just det träd, som han heligt och dyrt lovat prinsen att han skulle finna och ta med sig tillbaka till ön.

Efter en vådligt lång tid och många äventyr senare återvände så äntligen trädgårdsmästaren med några träd som han var säker på skulle uppfylla prinsens alla önskemål och som förhoppningsvis också skulle få prinsessan att stanna kvar på ön. Han berättade att träden kallades för mandelträd i det avlägsna land där han funnit dem.

Träden, såg verkligen inte mycket ut för världen, de var små och spretiga, ja de såg faktiskt ganska ynkliga ut. Men prinsen, som ju hade allt och att vinna och inget att förlora, lät plantera träden i slottsparken. Precis som trädgårdsmästaren hade berättat och som prinsen också hade önskat, så blommade de spretiga träden med vita blommor på bar kvist i början av februari, och träden fällde sina blomblad samtidigt, varpå marken blev täckt av vita flingor.

Mandelblommor Vid denna fantastiska åsyn blev prinsessan mycket glad och lycklig och älskade sin prins ännu mera. Och träden bredde ut sig på ön allteftersom åren gick och blev fler och fler. Varje år i februari kom mandelblomsnön tillbaka, och slutligen hade prinsessan glömt sin barndoms vita vintrar i Norden.   Därför levde de lyckliga tillsammans under resten av sina dagar på ön.” Så nu vet ni varför mandelträden kom till ön. Är det någon som har gissat vilken ö jag menar? En ledtråd: Araberna (morerna) levde här mellan 902 och 1229.)

Om man skulle se ön uppifrån luften i början av februari, så ser det ut som hela ön är täckt av snö. En snö som är vit och samtidigt svagt, svagt rosaskimrande. Rätt svar: Mallorca. Den här historien, som förmodligen har sina ursprungliga rötter i någon mallorkinsk godnattsaga från en svunnen tid, hörde jag när jag kom till ön för många år sedan. När jag sedermera blev guide på ön, berättade jag den i bussen för mina gäster. 

Hoppas att ni också tyckte om den, precis som mina gäster gjorde. ”Hasta pronto.”

 

I Växjö har vi aprilväder i mars och jag känner mig lite uppgiven!

Ja det är verkligen aprilväder i Växjö. I lördags var det solsken, i söndags snålblåst och kallt och igår vräkte snön ner igen, massor med blöta stora snöflingor som täckte marken vit. Hörde en underbar saga häromdagen när det var berättarcafé i Växjö. Sedan läste jag en version av den på Sagomuseets blogg samt en annan version på ytterligare en blogg som heter Mamman i det Gula Huset. När jag var inbjuden på ett årsmöte hos Röda korset i Vederslöv för en vecka sedan för att berätta skrönor, så berättade jag bl.a. den här sagan. Jag har också berättat den för mina härliga vuxna invandrarelever.  Då kunde vi öva både blomnamn och färger.

Just idag passar den så bra att skriva ner på min blogg med tanke på vädret. Kanske blir det en saga som lilla Figgelina kommer att tycka om en dag. Som farmor känner jag mig lite uppgiven. Har nämligen inte fått träffa mitt lilla barbarn ännu. Förkylningen håller i sig och det lilla pyret får inte bli smittad. Mailade till barnbarnets skånska mormor, som  bor några km från Figgelina, ”att man får väl vara glad om man får träffa henne till konfirmationen!” och fick då som svar tillbaka: ”Tramsebyxa, du kommer säkert vara med när hon börjar skolan! ”

Sagan om hur snön fick sin vita färg. När världen var alldeles ny och alla växter hade fått sina färger kom det en kväll en liten ensam snöflinga nersinglades på jorden. Eftersom snöflingan inte varit med när alla färger delades ut var den både genomskinlig och färglös. Snöflingan vara ledsen över detta, ingen skulle ju kunna se den och ha någon glädje av den. När snöflingan frågade om det fanns någon färg kvar så fick den till svar att blommorna hade fått de sista färgerna.

Snöflingan gav sig då iväg för att leta reda på en blomma som kunde dela med sig av sin färg. Den fick se en blomma som lyste gul vid vägkanten och flög fram till blomman och frågade: ”Ursäkta, skulle jag kunna få lite av din solgula färg?” ”Absolut inte,” svarade maskrosen. ”Jag vill behålla all solgul färg själv. Om jag ger bort av den kanske jag inte märks lika mycket och då får jag kanske inte den värme jag behöver för att växa. Jag är upptagen med att fånga solstrålar, så nu får du flytta på dig för du skuggar solen.”

Snöflingan virvlade vidare och efter en stund mötte den en blå blomma. Den bad artigt om lite färg. Men ack nej, blåklockan såg helt skräckslagen ut av blotta tanken. ”Aldrig i livet skulle jag väl dela färg med en kylig typ som du. Jag är vårens blåa skogsmatta. Om du har samma blåa färg som jag skulle vi kunna förväxlas och det går verkligen inte för sig.

Snöflingan svepte vidare och fick syn på en jättefin röd blomma. Den närmade sig försiktigt och frågade med lite darrande stämma om den möjligtvis kunde få  lite färg, men rosen sa: ”Ge dig iväg meddetsamma, du kyler ner mina vackra blomblad. Skynda på nu, annars sticker jag dig med mina taggar!”

Nu var den lilla snöflingan alldeles förtvivlad. Det verkade inte som någon ville hjälpa den. Den hade nästan givit upp hoppet när den fick syn på en oansenlig liten blomma med nedböjt huvud som nästan inte syntes. Snöflingan var nu så ledsen att den knappast kunde prata. Den kröp fram och viskade  sin fråga till blomman. ”Skulle du kunna tänka dig att dela med dig av lite färg till mig? Bara lite lite grand.” ”Ja det är klart att jag hjälper dig,” sa snödroppen med vänlig röst. ”Vill du verkligen det?” utropade snöflingan förvånad. ”Självklart”, svarade snödroppen. ”Du ska få av min lysande vita färg så att du också blir vit och när du faller ner blir allting insvept i skimrande vitt!”

Snödroppen gnuggade sina vita blomblad mot snöflingan som genast blev vit. ”Du är min allra bästa vän,” sa snöflingan till snödroppen. ”Du ska få blomma i min famn. Varken frosten eller nordanvinden kommer att skada dina fina blommor. Ingen blomma ska blomma före dig.”

Om du tittar noga på snödroppen så kan du se några repor där hon skrubbade av färgen och gav till snön. Det var allt för idag kära vänner! Fortsätt och ha det bra!