Ad Metam – Storytelling

Ja, det är namnet på mitt företag. Jag valde mottot Ad Metam, som är latin och betyder ”till målet”. Mottot har funnits i min mans släkt i flera hundra år, men inte förrän 1838 färdigställde Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, en av de tre bröderna, som antog släktnamnet Hyltén-Cavallius, släktvapnet i sin nuvarande form. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se vad vapnet innehåller och varför. En bild på vapnet finns under fliken Om mig.

I ett blogginlägg från 2015, skriver jag om hur namnet Håldala blev Cava vallis på latin och berättelsen om hur det kom till.

Den äldste kände stamfadern, Sven, kallas ibland för ”Stubben”, ett nog så passande namn för den som ska föra släkten vidare. Därför är det en stubbe i vapnet ur vilken det växer tre eklöv. Svens gård hette Håldala, vilket på småländska blir Huledal. Sven i Huledal föddes i slutet av 1400-talet och han var med ”Dacken” på sin tid, därav pilbågen i vapnet.

Magnus Olai, en sonsons son till Sven, antog namnet Cavallius. Magnus Olai, kallades oftast för Måns och som vuxen för Mäster Måns.  Han blev rektor vid Växjö gymnasium och även under ett antal år hovpredikant ute på Bergqvara slott.

Måns hade en bror som hette Erengisle Olufsson. Det var Erengisle som köpte gården Sunnanvik i Skatelövs socken, år 1665.  Erengisle hade en sonson som hette Johan Cavallius, som blev kapten och Johan var den förste som inledde släktens officers-traditioner vid Kungliga Kronobergs regemente.

Två av Johans söner utmärkte sig i fransk krigstjänst, därför finns det två franska liljor på ömse sidor om stubben och de tre eklöven.

Johan hade flera sonsöner, av vilka tre ändrade sitt namn till Cavalli. Men en fjärde sonson, Carl Fredrik, läste till präst och behöll Cavallius. Han gifte sig med en prästdotter, Elisabeth Hylténius. De bosatte sig på gården Hönetorp i Vislanda, där deras barn växte upp. Deras barn ändrade efternamnet till Hyltén-Cavallius, eftersom Elisabeth var den sista i släkten Hylténius. Deras tre söner är de tre eklöven som växer upp ur stubben i släktvapnet. En av sönerna, Gustav Erik, blev kommendör i flottan och han är farfars far till Jan, min man. Den andre sonen, Carl Erengisle, blev apotekare och chemie adjunkt i Göteborg. Den tredje sonen, Gunnar Olof, samlade in sagor och sägner, ballader och gåtor och mycket annat, som han nedtecknade. Han gav bl.a. ut ett bokverk i två delar, som heter ”Wärend och Wirdarne, ett försök i svensk ethnologi”.

I släktvapnet kan vi bredvid pilbågen se ett rött lejon, som är Smålands landskapsvapen.

Ovanför skölden finns en hjälmbindel i guld, blått och rött, varifrån två beväpnade armar skjuter upp. Den högra armen håller en fjäderpenna och den vänstra håller ett svärd. Båda sträcker sig upp mot stjärnan, ”mot målet”. På höger sida hänger den svenska örlogsflaggan och på den vänstra en gul fana med tre tofsar. Tre tofsar symboliserar ”prost” och de tre brödernas far, Carl Fredrik, blev prost.

Gården Sunnanvik gick ur släkten under en period av nästan 100 år, mellan mitten av 1700 till mitten av 1800-talet men köptes tillbaka av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och ägs sedan dess av ättlingar till honom. Där bor numera Jan och jag i en flygelbyggnad, som vi hyr av ägaren till Sunnanvik.

Det är trist att vara förkyld men då kan man ju alltid läsa…

Nu har jag varit förkyld i flera dar och fått avstå flera olika roliga aktiviteter. Men tiden går ändå fort, när man kan ha en massa härliga böcker i sängen och välja och vraka vad man vill läsa.  Det har blivit lite allt möjligt. En av böckerna heter ”Flera gåtfulla sagor”, skriven av George W.B. Shannon. När varje saga är slut, så avslöjas inte svaret direkt. Man får en chans att själv fundera över det, innan man vänder blad och hittar svaret på nästföljande sida i boken.  Den berättelse, som jag tänkte dela med mig av idag, är en irländsk folksaga, som heter Advokaten och Djävulen.

På Irland fanns en gång en man som sa att han ville göra vad som helst för att få råd att låta sina tre söner gå i skolan. Då djävulen hörde detta föreslog han ett byte. Djävulen skulle betala pojkarnas utbildning om han i utbyte fick faderns själ.

När sju år gått kom djävulen och krävde pojkarnas far. Varken fadern själv eller hans söner ville att han skulle dö. Den äldste sonen, som blivit präst, bad djävulen låta fadern leva några år till. Motvilligt gick djävulen med på det.

Men när djävulen kom efter några år upprepades samma sak. Varken fadern själv eller hans söner ville att han skulle dö. Då bad mellansonen, som blivit läkare, att djävulen skulle låta fadern leva bara några år till. Djävulen var ganska ohågad att göra det, men efter en hel del övertalning gick han slutligen med på det.

Så gick det några år och djävulen kom en tredje gång för att kräva pojkarnas far. Nu träffade han den yngste sonen, som blivit advokat. Sonen sa; Jag vet att du redan två gånger har skjutit upp att hämta vår far och jag förstår att du inte vill fördröja det en gång till. Men skulle du inte kunna låta honom leva så länge den där lilla ljusstumpen finns kvar? Du vill väl ändå inte neka oss att ta ett ordentligt farväl av honom, sa han vädjande.

Djävulen såg på det lilla ljuset som brann på bordet. Han suckade djupt men gick med

på sonens vädjan och försvann.  Så fadern, som nu var en gammal man, behövde inte dö just den dagen och han blev också helt övertygad om, att djävulen aldrig skulle kunna ta hans själ.  Varför?  Ja ni kan ju alltid grunna på svaret ett slag,  innan ni ser det lite längre ner.

Efter några dagars underbart höstväder med Mallorcablå himmel och Gudrun Sjödénfärger på marken och mellan 8-12 grader varmt är det idag blåst, regn och ett grått tjockt molnlager har lagt sig över Sunnanvik. På torpet i Kalvsvik hade vildsvinen igår haft röjarparty. De har vänt upp de flesta grästuvorna på hela ”lyckan” i letandet efter något gott att äta. Vad Jan sade när han kom hem och berättade detta, lämpar sig inte att återge skriftligt…

Ha det gott! Vi hörs om ett tag igen!

Kära nån vad tiden går! Numera är jag både dubbelfarmor och mormor.

Ja på några år kan det hända mycket. Mitt första underbara lilla barnbarn Vilda, är nu 4,5 år. En mycket bestämd unge, som går från 0 till 100 när det gäller att ändra humör.  ”Det har hon nog efter dig” muttrar hennes något luttrade far. Nåja, må så vara, tycker jag, det är väl bara bra om man delar med sig lite av sina egenskaper. Hennes något luttrade far säger då inte så mycket, men det ser ut som han ler, lite grand i alla fall.

Vilda gör skäl för sitt namn i alla avseenden. Hon har en vilja av stål. Har hon bestämt sig för något, är det inte alltid helt enkelt att ändra det. Hon har ett enormt ordförråd, är snabb i repliker, snabb på att härma, snabb att ta till sig ny kunskap och att använda den helt rätt. När hon brister ut i skratt, vilket hon gör ofta, porlar det som en vårbäck. När hon är på det humöret att inget är bra, ja då är det ett helt annat ljud i skällan. Så många decibel går nog inte att uppmäta! Men inget varar för evigt och som regel kan man resonera, lirka och lämpa och då går det att få henne på andra tankar.

Vilda är numera storasyster, sedan 4 månader tillbaka. Detta lilla underverk heter Saga och hon är faktiskt helt ”sagolik.” Till utseendet är hon väldigt lik storasyster i den åldern. Hon äter och sover och däremellan är hon som regel ganska nöjd. Saga tittar med stora ögon på sin storasyster med skräckblandad förtjusning. För ingen vet vad som kan hända när Vilda närmar sig.  Kanske får hon bara en stor blöt puss över näsan och munnen. Eller trycker kanske Vilda ner babysittern ända ner i golvet och släpper upp den så Saga får en rejäl gungtur. Oavsett, så vet Saga att när Vilda kommer, då sker det något! Saga, vars namn betyder sierska, alltså en som kan förutse vad som ska hända, har redan visat att hon gör skäl för sitt namn.

Så har jag blivit mormor också, till en liten gosse som heter Johan, idag 22 månader. Precis som sina kusiner är han otroligt söt och framåt. Han möter varje dag med stor, positiv nyfikenhet. Johan bor i Danmark och går på ”vuggestue”, dagis, som han tycker mycket om. Där äter han ”rugbrød” och vatten som morgonmellanmål. Det får inte ens våra intagna på häkten och fängelser, tänker jag. Men barn i Danmark älskar ”rugbrød”, alltså mörkt grovt rågbröd. Johan pratar oavbrutet, en blandning av danska, svenska och engelska, då hans far har engelska som modersmål. Eftersom det inte alltid är så lätt att förstå exakt vad han menar så använder han sig av ett helt fenomenalt kroppsspråk, ofta följt av det största leende man kan tänka sig. Fantastiskt hur barn kan lösa problem, snabbt, smart och okomplicerat! Det är roligt att iaktta hur Johan leker. Han lastar sina djur till bondgården i en vagn, går till en annan del av rummet med vagnen.  Där han ställer upp djuren i en lång rad, tittar på dem och sen börjar han om.

Vilda och Johan tycker om att titta i böcker och lyssna på sagor av olika slag. Vilda vill också höra sagor ”utan” bok, gärna sagor som hon själv medverkar i. Då får farmor använda sin fantasi, till sitt eget stora nöje.

Det var roligt att vara tillbaka på bloggen. Vi hörs om ett tag igen!

Vilda-dagar, tröstebok och done-stund!

Fil 2015-11-17 19 44 38

Vissa dagar går fortare än andra! Särskilt när man har trevligt! Att umgås med Vilda är sådana dar. Tiden rinner iväg och plötsligt har två dygn bara försvunnit. Så härligt att få uppleva utvecklingen av ett litet människobarn, som jag dessutom är farmor till. Att få ett solvargsleende, som värmer en ända in i själen. Att ha filmjölk och morotsmos överallt, i håret och på kläderna och på golvet, överallt utom i Vildas mun, eftersom Vilda inte vill ha det. Fast farmor försöker leka bil med skeden. Att sen resten av dan lukta gammal filmjölk fast man tvättar sig! Att nästan höra Vilda säga ”famo”, ja nästan iallafall! Att få ett solvargsleende till! Det är bara helt underbart och jag känner mig otroligt tacksam över att vara farmor.

Jan och jag har köpt vår julklapp till varandra. Det är en underbar tavla av Emilia Linderholm och Anna Nordström. Tavlan består av ett vackert foto som Anna har tagit och som framkallats på canvas. Sen har Emilia målat ett helt förtrollande skogsrå på canvasen. Tillsammans är det en tavla att njuta av och att låta fantasin flöda till. Finaste och tidigaste julklappen hittills iår.

Jag har fått en bok, som heter ”Min cancer, tröstebok” skriven av Lena Linderholm. Först blädderläste jag lite och njöt av vackra bilder och  lyssnade på den medföljande skivan. Sen efter några dar läste jag den! Boken berörde mig så otroligt mycket för jag kände igen mig på så många olika ställen i boken. Jag har inte haft cancer som Lena. Men jag har haft temporalis arterit, som kunde ha slutat med blindhet om jag inte i drygt 16 månader ätit en hästkur cortison plus andra mediciner för att dämpa biverkningar! Tagit blodprover, i början var och varannan vecka, opererat båda ögonen för galopperande gråstarr, till följd av cortisonet, sett ut som en julost i ansiktet och gått upp rejält i vikt. Varit sömnlös, orkeslös, gråtit, skrattat, pratat oavbrutet om absolut ingenting! Varit förskräckligt otrevlig inte minst mot dem som jag älskar mest, allt i en enda röra och utan att jag kunde kontrollera det. Att inte känna igen sig och sitt beteende, det var påfrestande för alla inblandade.

Fil 2015-11-17 19 44 14

När man äter mycket cortison så pratar munnen av sig själv, man kan inte varken påverka eller stoppa den! När jag fick ett telefonsamtal från sjukhuset och en vänlig sjuksköterska  sa att jag hade fått en remiss för att göra en biopsi (det betyder att man ska skära i en, lite grand. I mitt fall var det att skära i tinningen och ta ut en bit av en blodåder, under lokalbedövning), så hör jag en röst som säger ”Det kan du glömma!” Det blev tyst i luren, sen sa sjuksköterskan lika vänligt igen: Förlåt men vad sa du? Då hörde jag den där rösten igen som sa: Det tror jag nog att du hörde.” Det blev tyst ännu en gång och sen sa sjuksköterksan nästan lite förskräckt: ”Men du har fått en remiss.” Den förfärliga rösten sa då: ”Ge den till någon annan.” Rösten var min! Jag kunde bara inte styra den! Jag la på luren. Avslutningsvis fick jag så småningom en ny remiss. Jag gick dit. Berättade vad jag sagt till den vänliga sjuksköterskan och undrade om de kunde kolla upp vem som jobbade den dagen så att jag kunde be om ursäkt. Sjuksköterskan som jag berättade detta för sa då, vänligt: ”Det var jag!” Tablå! Jag skämdes så förfärligt så jag insisterade inte ens på att bli sövd, fast jag hade tänkt att det vore bäst.

Tack Lena för att du skrev boken. Du lämnar ut dig och bjuder på dig själv till 100%.  Det var mycket modigt gjort! Den behövs för oss alla som plötsligt drabbas av något, som vi inte vet ett dugg om och därför inte vet hur man ska hantera det. Texterna på CD:n med så mycket kärlek i och musiken till, är också fina. Likaså de olika recepten, hur man syr en hjärtkudde och mycket mer. Det är bok som jag hoppas att många kommer att läsa.

Ibland när jag inte kunde sova, gick jag också upp om nätterna och bakade bröd precis som Lena gjorde. Jag tycker mycket om att baka. Idag har jag bakat det bröd som Lena kallar ”Trygghetsbröd” eller ”jaga-bort-olusten-bröd”. Det luktade gott när det gräddades och smakade härligt. Medan brödet jäste, det skulle jäsa i 90 minuter nämligen, blev det en done-stund. Att dona, är ett verb som jag tycker mycket om. Då gör man något som resulterar i något positivt, något som syns att det  blivit gjort! Min done-stund blev att jag tömde mitt skafferi, slängde en massa gammalt som passerat bäst före datum för väldigt länge sen. Torkade av hyllorna och ställde tillbaka det som var intakt! Plötsligt hade jag ett mycket luftigt och fräscht skafferi. Härlig känsla!

Fredag den 13 levde dessvärre upp till sitt namn! Ond, bråd död i Paris. Så meningslöst, så ofattbart! Vill avsluta denna gången med en liten kort text som manar till eftertanke.

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: Två gamla vargar krigar inom oss alla. Den ena är rädsla och hat, den andra vargen är kärlek och fred. Barnbarnet frågade: Vilken vinner? Den gamle indianen svarade: Den vi matar.

I lördags var det startskottet för Läs-lust-veckan i hela Kronobergs län. Det blir ”Läsfest” på biblioteken och studieförbunden med bokprovningar, föreläsningar, bokcirklar, författarbesök och allt möjligt trevligt händer lite varstans. Om ni inte har något annat för er på onsdagseftermiddagen, så åk buss 250 som avgår  kl.13:50  från Växjö till Tingsryd. Då ska jag berätta sagor från Småland!

Ha det så bra allesammans! Om några dar åker vi till sol och värme. Jag ska njuta och tänka på er alla!

I Kalvsvik har damen utan underkropp flyttat in och älvorna dansat ut.

Bild

damen_utan_underkropp

Kära lilla Vilda,
Nu är det verkligen höst på riktigt. Träden har fällt nästan alla löv. Löven ligger som en heltäckningsmatta på gräsmattan, som knappast syns. Mullsorkarna har höstparty! Tala om att hålla igång! De ”partajar” i sina underjordiska gångar. Då och då måste de upp och hämta luft och lämnar efter sig små bruna jordhögar. Överallt ser man dessa spår! Varje gång vi kommer ut måste vi räfsa ner all jord i gräsmattan. Igår var vi ute och räfsade löv och gjorde iordning inför vintern. I gäststugan har vi stängt av vattnet och satt ut frostvakt, så inte rören ska frysa. Vi har tömt alla krukor och tvättat av gammal jord och ställt in dem i förrådet. Där ska de stå till nästa vår. Då kanske du är med och planterar.

När det är senhöst så har älvorna dansat ut! Det betyder att nu finns det inga spindlar som kan väva deras vackra kjolar längre. Det är också för kallt att dansa på nätterna på de små lyckorna, så de har helt enkelt gått i idé, precis som björnar gör. Fast älvor har sina små älvahus, som är klädda med fint och mjukt gräs inuti. Älvahusen är gömda långt ner i jorden. Där blir det inte så kallt för dem. Så nu ligger de där, Sisse-La och Tuva-Li, insvepta i sina tjocka sköna täcken av ängsull och sover så gott till nästa vår.

Damen utan underkropp, kommer ursprungligen från Kalmar. Hon höll på att hamna på en soptipp, men jag räddade henne undan en säker död. För några år sedan när jag kom till Kupan i Kalmar hade Leo, en av mina rödakorskollegor, just burit ut henne och kastat henne på ett lastbilsflak för att köra henne på tippen. Men efter lite övertalning så tog Leo ner henne från flaket igen och hon fick följa med mig till Kalvsvik. Från början tyckte inte Jan lika mycket om henne som jag, men nu har han vant sig. Speciellt som jag lånade ut henne för att skrämma vildsvin. Hon fick på sig en gammal militärregnrock och stod där mitt på gräsmattan och svängde med de tomma ärmarna i vinden. Och inga vildsvin vågade sig in på tomten. Men i normala fall står hon som en installation på lite olika ställen. Jag flyttar runt henne där hon gör sig bäst, Senaste året har hon stått vid pergolan, som Jan har snickrat till mig. Men nu är det  för kallt att stå ute, så hon har flyttat in i gäststugan.

När jag frågar mina invandrarelever vad de längtar efter från sitt hemland så säger de flesta att de längtar efter dofterna! Doften av all slags färsk frukt, doften av blommor och doften av livet! Jag kommer ihåg att när jag bodde i Spanien så längtade jag varje höst hem till doften av nyplöjd åker. Den bruna jorden som just vänts upp efter skörden gav en jorddoft från sig som man inte kan beskriva, bara känna! Många av mina elever kommer från Somalia och en dag berättade jag denna lilla somaliska saga för dem. När den var slut sa en ung kvinna, som suttit och smålett för sig själv under min berättelse, ”denna saga berättade min mormor för mig och mina syskon när jag var liten!”

Sagan om räven och krokodilen.

För mycket länge sedan hade inte räven någon tunga, men det hade krokodilen. Räven var däremot listig och brukade ofta komma ner till floden och dricka vatten. Där hade räven en vän som han brukade prata med varje gång han kom till floden, och det var krokodilen.

En dag frågade räven om krokodilen kunde hjälpa honom med något. Krokodilen sa att det ville han gärna om han bara kunde. Då sa räven att hans syster skulle gifta sig och att han gärna ville sjunga på hennes bröllop. Men han hade ett problem. Han kunde inte sjunga utan tunga. Räven frågade om krokodilen kunde låna ut sin tunga till honom. Han sa att han skulle lämna tillbaka den dagen därpå, när de åter skulle träffas vid floden.

Krokodilen, som tyckte synd om räven, lånade ut sin tunga. MEN krokodilen fick aldrig tillbaka sin tunga, och därför har den än idag inte någon. Räven är sedan dess nästan aldrig vid floden, eftersom den numera är rädd för krokodilen.

Det man kan lära sig av denna saga är att lura aldrig dina vänner för då skaffar du dig ovänner för livet!

Ja du Vilda, om några dagar ses vi igen. Då får jag se hur fort du kan krypa och höra alla dina ljud som du nu kan. Kanske kan du redan säga ”famo”?

…..och hennes namn ska vara Vilda, älvadans och höst!

Telefonen ringer, det är sonen! ”Hon ska heta Vilda”, säger han. ”Det går inte”, säger jag. ”Vilda är inget namn, det är ett adjektiv.” Tystnad, sen säger sonen att han mycket väl vet att ”vilda” är ett adjektiv, men att det också är ett namn och det är det namnet som mitt barnbarn ska heta! Jag vet att jag inte har med detta att göra. Jag vet att jag borde vara alldeles tyst och bara acceptera och då gör jag det! Jag smakar tyst för mig själv på adjektiv-namnet: Vilda, Vilda, Vilda! Det låter fint! Det låter bra! Det låter faktiskt som ett alldeles utmärkt namn för mitt barnbarn, mitt älskade lilla barnbarn! Och ingen kommer att leva upp till detta namn bättre än du! Du har nämligen sådana gener både från din mamma o pappa och många andra familjemedlemmar.

Ute på torpet i Kalvsvik är det höst! Naturen ser ut som den senaste höstkatalogen från Gudrun Sjödén, underbara färger som går så vackert tillsammans. Sjön ligger spegelblank. Luften är hög, himlen är klarblå de flesta dagarna och jag går stavgång med mina nya, fjädrande stavar och känner mig duktig. Jan har grävt upp grönsakslandet och vi gjorde potatismos på de sista potatisarna. Häromnatten var det en speciell natt, månen och solen stod mitt för varandra och jorden där emellan och det blev ett alldeles speciellt rött ljus på månen, en blodmåne! Jan och jag steg upp kl  0400 på natten och gick ut. Det var alldeles tyst. Himlen var kolsvart som mjuk sammet prydd med ett oändligt antal stjärnor. Det kändes nästan som stjärnhimlen omfamnade oss där vi stod! Och månen gjorde skäl för sitt namn.

En räv har sin lya på andra sidan ”lyckan”, dvs den lilla ängen precis utanför tomten. Han tycker om vår trädgård och går ofta omkring på gräsmattan. Speciellt mycket tycker han om Jans golfbollar. Dels de tunna bollarna med hål i, som Jan tränar långa golfslag med, de bollarna biter han sönder. Sen har Jan även vanliga golfbollar liggande på gräsmattan som han tränar ”puttar” med. Just de golfbollarna tycker räven speciellt mycket om. Dem bär han iväg och jag antar att han tror att de är ägg. Stackaren när han kommer underfund med att de inte smakar någonting alls hur mycket han än biter i dem. Det roliga är att han aldrig ger upp. Han bär iväg bollarna och hoppas väl att de någon gång ska smaka gott.

För några morgnar sedan vaknade jag i gryningen och tittade ut och såg älvorna dansa. Det är nämligen nu den här tiden som man bäst kan se älvorna dansa innan solen går upp. I Kalvsvik har vi speciellt två små älvor som heter Tuva-Li och Sisse-La. De bor nära rävens lya och tycker om att dansa på lyckan. De är så fina och har vackra tunna spindelvävskjolar på sig när de dansar. Om man tittar noga ser man också att harpaltar, rävungar och rådjurskid dansar med.  Ibland dansar de alla så länge och glömmer bort tiden och solen hinner nästan gå upp. Då måste de skynda sig.  Djuren skuttar hem till sina mammor. Älvorna skyndar sig iväg från solens första strålar. Ibland har de så bråttom att de river sönder sina kjolar på buskarna. När jag lite senare går ut, ser jag deras trasiga kjolar! Men det gör ingenting för till nästa älvadans har de nya kjolar som spindlarna har vävt under dagen!

Det var allt för denna gång! Nu Vilda, så har du redan börjar resa dig upp i spjälsängen, kryper runt på golvet och så har du en massa ljud för dig! Vad kommer du att kunna nästa gång vi ses?

Det får inte dröja alltför länge! Puss o kram från din farmor

2015-09-27 11.00.03

Berättarkväll på toppen av ett berg, en sommarafton i gammal Värendsbygd.

 Efter många timmars förberedelser är det så dags! ”Berättarhatten” är med, utan den kommer jag inte ihåg ett ord! Många olika tankar far runt i huvudet; Kommer det några åhörare?  Är det verkligen någon, som är intresserade av att höra gamla skrönor och berättelser? Det är lite besvärligt att ta sig upp till bergets krön. Det kommer hindra både yngre och äldre människor, som har ”ont för att gå”, som farmor brukade säga, att deltaga. Hur blir vädret egentligen? Ska det fortsätta att blåsa? Det är lite molnigt, men det ser inte ut som regnmoln i alla fall!

Här står jag nu på det mytomspunna berget, Blodberget i Odensjö by, där man i förkristen tid har offrat till asagudar. Där man bränt döda och sedan grävt ner kvarlevorna tillsammans med husgeråd och annat som ska hjälpa dem i den nya världen. Därefter  satte man upp ”bautastenar” som gravstenar. Det var långtifrån alla, som fick sådana ståtliga begravningar. Det var här som den kraftfulla kvinnan Blenda tillsammans med sin här av Värendskvinnor, slog läger efter att ha slagit ihjäl alla grymma danskar. I viken nedanför berget, tvättade de av sig och sina blodiga kläder. Vattnet blev alldeles rött och därför fick den heta Blodsviken alltsedan dess.

Här uppe på bergskrönet, högt ovanför den vackra sjön, Åsnen, som ligger nästan spegelblank, kan jag känna både ”oknytt och lortatyg”, alla dessa härliga väsen, runtomkring mig. Trollen, som rör sig lite försiktigt bland träden för att inte skrämma någon av åhörarna. Och framförallt, för att inte få sol på sig. Då spricker de nämligen. Jag skymtar en trollmor. Har hon inte minsann en liten trollunge på armen? ”Månne” hon vill se om det finns något nyfött lite människobarn, som fortfarande är ”hedet” bland deltagarna och som hon kanske skulle kunna byta bort sin unge mot?  Skogsrået kikar fram bakom en trädstam! ”Månne” hon vill se om det finns någon tjusig man som hon kan passa på att locka med sig in i skogen, efteråt! Förresten, var är Jan någonstans? Jo, han sitter där i godan ro, med ryggen mot skogen, tack och lov!

Jag hör ända upp där jag står, hur ”Näcken” nere i sjön stämmer sin fela.  ”Månne” han hoppas hitta en ny adept att lära ut sitt fiolspel till? En av sina elever lärde han att spela 11 verser, men sa till honom att det var förbjudet att spela mer än 10. Men det gjorde eleven iallafall. En ung ”pojkastackare”, som blev övertalad till det när han spelade vid en danskväll. Så gick det som det gick! Pojken kunde inte sluta spela och de dansande ungdomarna kunde inte sluta dansa. Händerna var som fastklistrade vid varandra, svetten porlade, skorna skavde och blodet rann. Inte förrän en vandringsman insåg att något var fel och klippte av felans strängar, blev det stopp på eländet.

Under mig kan jag höra lite dovt hur drakfamiljen skramlar med sin silverskatt djupt därnere i berget. Det är inte varje dag som det kommer nästan 50 varelser, såväl två-benta som fyr-benta uppför berget, så det stör nog drakfamiljen lite grand. Så här dags sover de ju i vanliga fall.

Det är ännu för tidigt på kvällen för att älvorna ska dansa på ”lyckan” intill sjön. Det gör de inte förrän skymningen har lagt sig, och jag vet, att de kommer göra det.  Vädret är alldeles för fint för att någon ”Gloso” ska vara ute, Skönt! Men de ligger gömda och trycker långt därinne i skogen dit solstrålarna aldrig når fram. Har vi tur så visar de sig inte förrän höstregnet börjar.

Plötsligt ser jag en lång, slingrande varelse bland det höga gräset en bit bort!  Där varelsen är som tjockast är den lika tjock som ett manslår. Oh nej, säg inte att det är ”Lindormen”, som ligger där och lurpassar. Jag närmar mig lite försiktigt. Drar en suck av lättnad.  Det var bara en gammal lång, förtorkad, krokig trädgren, som lurade mig.

Jag ser en ”vätte” med sin gråa luva, som sitter halvgömd bakom en sten. Vi blinkar åt varandra, det här ska bli kul, tycker vi båda. Några av åhörarna har sina hundar med. Plötsligt får en hund vittring på vätten, börjar skälla och sätter iväg bort mot stenen och husse efter!

 Förtrollningen är bruten och det är dags att börja berätta!

Berättare

 

Efteråt ser jag ett äppleskrott som ligger där i gräset och minner om tiden när gudinnan Idun varje morgon öppnade sitt skrin av askträd och gav asagudarna ett förgyllt äpple för att de skulle få evig ungdom och hälsa. Jag åker hem och äter ett äpple. Det där med ungdom och hälsa är väl en sak, men kan det bidra till ett bra ”kom-ihåg” till nästa gång det är berättardags, då äter jag gärna ett äpple om dan! Det är ju inte säkert att ”berättarhatten” hjälper till i alla evighet!

Bilden är tagen av Agneta Jansson, Skatelövs Hembygdsförening. Tack Agneta för denna och andra fina bilder.

Sommaren är kort och Figgelina växer.

IMG_2639

Kära Figgelina, vad tiden går fort! Det var i april jag skrev på bloggen senaste gången och nu är det slutet av juli redan och du har blivit fem månader. Du var hos oss i juni och det regnade varje dag. Men du var ”go” och glad och lyste som en liten sol. Är intresserad av allt som rör sig runtomkring dig! Sen går det med rekordfart från ett leende till ett förskräckligt tjoande när du kommer på att du är hungrig! Då är det bara för din mamma att snabbt som ögat ge dig mat. Det är ju en välsignelse med bröstmjölk, även om det tar på din mammas krafter! Att alltid vara i närheten! Men sen när du väl ätit, så är allt bra igen! Nu kommer du snart börja med smakportioner av banan och morot och allt vad det nu kan vara. Jag kommer ihåg när din pappa och din faster började med det. De gillade allt de fick och åt med god aptit.

Vi hade kul när vi var på Börjes allesammans. Du var så nöjd när du satt i din bilbarnstol som ställdes i en kundvagn! Då kom du upp på bra ”titthöjd” och kunde följa med på allt som fanns. Speciellt färgade lampor och olika ljud var intressanta. Men dagarna gick jättesnabbt och sen var det dags för er alla att åka vidare. Alltid lika sorgligt att säga adjö.

Vi hann ta ett foto av dig och pappa framför äppleträdet som vi köpt och planterat till dig. Det har blommat men det är inte säkert att det blir någon frukt! Trädet var redan ett och ett halvt år när vi köpte det, men ofta ska det vara tre år innan det bär frukt! Det verkar dåligt med frukt överhuvudtaget iår.

Vi har ett svalbo under takåsen på gäststugan. När du var här låg svalan på sina ägg. Häromdagen kläcktes de och 4 små söta svalungar satt i boet och väntade hela dagarna att svalmamman skulle ge de mat. För några dagar sedan var det dags att lära sig flyga. Det gick riktigt bra. Efter varje liten flygtur kom de tillbaka till boet, men turerna blev längre och längre och nu har de inte varit tillbaka på sitt gamla ställe på två dagar. Men vi ser dem flyga omkring härute. Tänk att de ska ända ner till varmare länder om en månad eller två och flyga hela vägen. Nästa sommar så kommer de kanske tillbaka och bygger nytt bo, just hos oss! Visst är det spännande!

Jag tänker skriva en saga som ursprungligen kommer från Rumänien, som Daniel Onaca har lagt ut på Sagomuseets blogg och som bl.a. handlar om varför svalan har en stjärt som påminner om en två-spetsig gaffel. Den ska jag berätta för dig när du blir lite större Figgelina!

”På den tiden då Noas Ark flöt på syndaflodens vatten blev djuren osams med varandra. Det var varmt och trångt på båten. En mus blev nästan som tokig och av allt bråk och började gnaga på en träplanka. Det var inte vilken träplanka som helst utan den som var allra längst ner i båten. Till slut hade musen gnagt ett stort hål i plankan och vattnet började sippra in. Noa blev desperat. Vad skulle han göra? Då kom den stora ormen slingrande mellan hans fötter.

Jag ser att du är orolig för arken, jag kan hjälpa dig om du uppfyller min önskan när vi kommer till fastlandet. Noa nickade. Ormen rullade ihop sig och täppte hålet med sin kropp. Det vatten som redan runnit in samlades i hinkar och baljor och slängdes överbord.

Efter några månader slutade regnet och arken nådde ett högt berg. Då kom ormen till Noa och påminde om hans löfte. Vad vill du ha frågade Noa. Jag vill ha det godaste blodet på hela jorden. Hur ska jag veta en sådan sak, sa Noa. Skicka ut en mygga för att leta efter det. Den kommer att suga blod från alla varelser och sedan berättar den för dig.

Noa skickade ut myggan på uppdrag. Men Noa anade ugglor i mossen så efter ett tag skickade han ut svalan för att spionera på myggan. Svalan flög iväg och letade upp myggan. Nå, frågade svalan, har du fått reda på vilket blod som smakar bäst? Människans, svarade myggan direkt. Kan jag också få smaka på det frågade svalan. Myggan räckte ut sin tunga för att ge svalan en droppe människoblod. Då passade svalan på att kapa av myggans tunga med sin näbb. Utan tunga kunde inte myggan prata längre. Det hördes bara bzzz-bzzz!

Samma ljud hördes även när myggan skulle berätta för Noa vilken varelse som hade det godaste blodet. Ormen som var i närheten frågade också. Myggan svarade bzzz-bzzz. Då log Noa i smyg, men ormen blev rasande och anade vad som hänt. Den ville kasta sig över svalan för att hämnas, men fågeln flög iväg, så ormen inte kunde nå henne. Ormen fick bara tag i några fjädrar i hennes långa stjärt. Sedan dess ser svalans stjärt ut, som den gör idag: som en tvåspetsig gaffel. Och myggan? Ja den saknar fortfarande sin tunga.”

Hoppas du sover gott lilla Figgelina, timmen är sen och du har nog redan fått din ”nattslurk!” Somriga kramar från farmor

IMG_1520

En sannsaga från gamla tider i Småland

Kära lilla Figgelina, tiden går och du blir sötare för varje foto som jag får. Nu ler och skrattar du och det verkar som du har det riktigt bra och trivs med livet. Du är nu 9 veckor och jag fick veta att du väger 6 kg. Du är en riktig praktbaby! Klart att du är. När jag pratar om dig så säger jag att du är världens åttonde underverk.

Våren har kommit på riktigt nu till Kalvsvik, både björk och bokar har slagit ut. Det finns inget som är så underbart vackert som den första vårgröna skira färgen på de nyutslagna löven. Jan har satt potatis som kommer bli klart till midsommar. När du kommer och hälsar på, då har du nog börjat äta potatismos, tror jag. Du kommer att gilla våra Smålandspotatisar, det är jag säker på.

Nu är det dags för en berättelse och denna gången kommer den från Småland och det sägs att den är alldeles sann!

IMG_5016

BORTBYTINGEN 

Figgelina, du och jag har olika efternamn. Jag heter Hyltén-Cavallius i efternamn, därför att jag är gift med din styv-farfar Jan Hyltén-Cavallius. Nu tänker jag berätta för dig hur det kommer sig att namnet Cavallius kom in släkten. Det var nämligen tack vare en mycket klurig kvinna. Det här hände på 1600-talet, på den gamla gården Håldala, som låg i Västra Torsås, några mil från Kalvsvik. Idag finns det inte något som påminner om gården kvar, men man har rest en stor hög sten på en plats där man tror att gården fanns.

”Brännåldern”, så kallades den första tidsåldern i Sverige. Anledningen till namnet var att då skulle man bränna alla döda och resa bautastenar efter dem.

Ända sedan den tiden, har det varit sed och religionsbruk i den småländska skogsbygden, att när barn föds och så länge det är ”hedet”, det betyder odöpt, måste elden brinna på spisen, dag och natt, annars kan barnet, bytas bort av trollen eller andra varelser, mot en vanskaplig unge, som då får namnet “byting” eller ”bortbyting.”

Vid den här tiden på 1600-talet bodde det ett ungt par, Olof och Anna, på gården Håldala. Det hände sig så att när Anna skulle föda sitt första barn, så var Olof inte hemma. Anna födde ett vackert litet gossebarn och la honom i en gungvagga som hängde i en svigtstång från sparrtaket, nära spisen. Sen lade sig Anna i en säng i rummet. Hon var mycket trött och somnade med en gång.

Men ve och fasa. Om natten skedde en sådan olycka att elden råkade slockna i den öppna spisen.

Plötsligt vaknade Anna till och kunde se, där hon låg i sängen, hur en skepnad med en vanskaplig unge på armen kom in i stugan och närmade sig det odöpta barnet i gungvaggan. Nu blev hon förfärad, för elden hade slocknat och hon kunde då förstå att detta måtte vara Sjöfrun, som stigit upp ur sjön Linnen, för att bortbyta hennes barn.

Anna gjorde så korstecken över gungvaggan med en bön till Gud och ett löfte, att om hon fick behålla sin son, så skulle han en gång läsa till präst och ägna sig åt kyrkans tjänst. Kan du tänka dig Figgelina, Anna blev bönhörd. Sjöfrun försvann som en dimma och Anna fick behålla sitt barn.

Gossebarnet, döptes till Magnus Olaui, men kallades alltid för Måns. Han växte upp på Håldala och tyckte att det mesta var spännande och roligt och var mest utomhus hela dagarna. För en pojke, som bodde på landet, fanns det alltid något att göra. Men Anna glömde aldrig sitt löfte, som hon hade givit i största nöd. När Måns var 10 år, skickades han till Wexio skola, som låg i nuvarande Linnéparken. I början trivdes han inte alls, han ville mycket hellre vara på Håldala och leka. När han hade varit riktigt ouppmärksam fick han gå och lägga sig med en risbastu istället för middag och det hände mer än en gång för stackars Måns.

Men han klarade skolan till slut och flyttade ner till Lund där han började läsa till präst. Som brukligt var när man läste till präst, ändrade man sitt namn. Man latiniserade det, för att visa att man läste just latin.

Måns, tog helt enkelt släktgårdens namn, HÅLDALA och översatte det; Hål betyder cava på latin och cave på engelska. Dala heter vallis på latin och valley på engelska! Därtill lade han ändelsen, – ius , som betyder kommen ifrån. Så var namnet klart. Cavallius betyder helt enkelt, kommen från Håldala. Han blev slutligen en lärd man i kyrkans tjänst. Han kallades allmänt för Mäster Måns och blev bl.a. hovpredikant på Bergkvara slott och han var också en tid rektor vid Wexio skola.

Det finns många andra berättelser om ”bortbytingar”, men just denna är skriven av en släkting till oss och nedtecknad i en skrift som heter Minnen från Sunnanvik.

Jag önskar er alla läsare av min blogg en riktigt trevlig Valborgshelg! Och till dig – Figgelina kommer massor med pussar och kramar.

Ett brev till ”Figgelina”, som farmor önskade kunde vara med denna härliga vårhelg.

Käraste lilla Figgelina, nu skulle du vara med oss i Kalvsvik. Det har varit den härligaste helg man kan tänka sig. Det är något alldeles speciellt med de här första helgerna när vi bor över. Då eldar vi i kakelugnen och den värmen sprider sig i både köket och storstuga. Och den håller i sig till långt frampå natten. Vi har lite värme på elementet i sovkammaren så det är alldeles lagom skönt när man framåt kvällen kryper ner mellan de halvkalla lakanen. Har man pyjamas och sockar på är det härligt!

image

Ute är det ännu ingen grönska, men många vårblommor har kommit. Ja, snödropparna och krokusen i alla olika färger har redan försvunnit, så de ser vi inte förrän till nästa år igen, Men vi har små gula vårlökar och blå scilla i gräsmattan. En hel matta av vitsippor har brett ut sig mellan träden när man går ner till sjön, och här och där börjar små påskliljor att titta upp. Det är knoppar på syrenerna och på rododendron.

Jan har redan klippt ner de gamla växterna i rabatterna och räfsat och gjort fint och till och med våreldat på slänten ut mot vår lilla grusväg. Det är grusvägen som vi kallar för ”gatan,” men den ska jag berätta mer om för dig en annan gång. Vi har köpt små penséer hos Anna-Berit och Margit i Kalvsviks Handelsträdgård. Blåa i två nyanser, totalt 35 st. Jag har satt dem i rundeln runt flaggstången och sedan bakom huset längs med källartrappan och de som blev över planterades i två krukor. En kruka står bredvid tomtenissen på verandan och en vid farstubron. Det blev hur fint som helst!

image

Pelargonerna, som fått övervintra i sommarrummet, klippte jag ner och gav ny jord redan för några veckor sedan. De börjar ta sig riktigt bra redan. Jag vattnar de små gröna bladen lite då och då. Några av plantorna ser inte ut att komma sig alls, men vi får vänta och se. En del av dem har jag i fönstren och några står kvar i blomsterrummet. Det är alldeles för tidigt att låta dem komma ut!

Vi ser tranor på fälten ganska nära huset och det är ett riktigt vårtecken. Tranorna är stora fåglar med långa ben. Fåglarna är svarta, gråa och vita och hanarna har en röd tuppkam. Tranorna kom alltid med godis till din pappa och faster Gosan när de var små. På natten till den 25 mars lägger nämligen tranorna godis under kudden till snälla barn. Bara i delar av Småland och på Öland har man den traditionen. När du blir lite större och kommer att vara hos oss ibland, då kanske det är tranedag någon gång och då får vi se om tranorna lägger något under din kudde! Nu är det många rådjur överallt och de är inte rädda för bilar utan står lugnt kvar och betar på fälten när vi kör förbi! Överallt ser vi spår av vildsvin. De bökar upp jorden och de har varit inne i vår trädgård och bökat också, fast inte i år, tack och lov! Tre gånger var de inne och bökade upp allt gräs. Inte ett grönt grässtrå syntes! Jan vände upp grästorvorna de två första gångerna och det tog ganska lång tid. Efter den tredje gången var inte Jan glad. Det han sade då är inte lämpligt för små barnaöron och inte heller i skrift!

Ett annat vårtecken på torpet i Kalvsvik är det första kringelbaket. Det gjorde jag igår morse. Det luktar så gott i hela huset. Hela hemligheten med kringelreceptet är att man ska använda riktigt smör och blanda i tre olika sorters mjöl, då kan man aldrig misslyckas. Åh, vad du ska få hjälpa mig att baka, kanske readan nästa vår? Det är en härlig deg som inte klibbar särskilt mycket! Smålandskringlor smakar bäst när de är nybakade och man äter dem ute i solen med lite smör och marmelad på. Men de smakar faktiskt gott utan något på, när de är nybakade. Hoppas att du ska tycka om dem. Men just nu är det ju bara mammas goa mjölk som gäller för dig.

Att vi har en kung i Sverige, det kan du ju ännu inte veta. Men att också fåglarna har en egen kung är det inte många som känner till. Jag tänkte att jag skulle berätta för dig hur det gick till;

När fåglarna valde kung
En gång för länge sedan samlades fåglarna för att välja kung. De bestämde att den fågeln som kunde flyga högst skulle få bli kung. Alla fåglarna flög upp i luften. Den stora örnen flög högt upp. Han flög högre och högre och till slut såg han alla de andra fåglarna långt under sig.
Då var han övertygad om att han var högst upp och därför skulle bli vald. Men en liten, liten fågel hade gömt sig bland örnens ryggfjädrar och det hade inte örnen märkt. Nu när örnen var högst upp, så kröp den lilla fågeln fram och flög ännu lite högre. ”Jag är högst, jag är kung,” pep den lilla fågeln. Så blev den lilla fågeln vald och fick namnet Kungsfågeln. Och har det inte blivit någon förändring just idag, så är det den lilla lilla Kungsfågeln, som är kung över alla fåglarna.

Det kommer flera brev till Figgelina och till er kära bloggläsare! Ha en bra vecka!